Spelsyndrom: Nerdrage!

Medlemsblogg / Reflektion / 17 Februari 2010

När jag var liten påstod jag att jag aldrig blev förbannad över ett spel, för det var trots allt bara ett spel. Nu har jag kommit fram till att det är helt fel.

Bilden tog jag när min kompis blev förbannad. Hur han vrålade i mitt öra var ännu jävligare och jag insåg snart att jag kunde tända till, ryta till åt skärmen för att fortsätta spela, utan att egentligen veta varför. Jag jagar ingen poäng. Jag spelar för att det är roligt. Nu är det dock inte ett dugg jävla roligt.

Granaterna regnar ner och gång på gång dör jag och jag börjar ana att en ven spricker i pannan på mig. Jag fortsätter och det går rent ut sagt åt helvete och min näve slår i bordet.

Jag svär lite med min kompis över Skype och på något vänster vinner vi matchen innan vi påbörjar nästa match... och nästa... och nästa.

Medspelarna är ungefär lika samspelta som ett gäng våldtagna apor på uppåttjack och min kompis låter som en. Det gör nog jag också.

Varje gång jag sätter kniven i ryggen på en motspelare kommer ett kortare krigsvrål, tätt följt av en grov svordom när någon jävel skjuter mig. Jag väljer att titta på hans Killcam och inser snart att snubben fuskar. Det var inte mig han sköt. Det var en vägg.

Pilen som markerar var jag befinner mig följer han med skrämmande precision samtidigt som han håller in sin avtryckare. Jag bryter ihop, pekar ut honom och han nekar anklagelserna, men vad kan jag göra åt det? Han skjuter mig igen och jag ryter till. Min kompis ryter till.

...Och någonstans i världen sitter en jävligt nöjd idiot med röntgensyn. Droppen är nådd.

Jag lämnar spelet och lugnet infinner sig.