Persona 4 - när spel tas på för stort allvar

Medlemsblogg / Reflektion / 7 September 2010

Spel trollbinder oss, men ibland kan det gå lite för långt..

När jag spelade Dragon Age: Origins så lärde jag mig att spara stup i kvarten. Gjorde man fel så kunde det straffa sig på vanliga fiender och eftersom att den automatiska sparfunktionen sparade lite när den ville så var det inte heller effektivt att förlita sig på endast den. Därför sparade jag – och gör fortfarande, ofta. När jag då nyligen plockade upp Persona 4 – en spin off i serien Shin Megami Tensei, så fick jag ännu en gång ta lärdom av detta. Persona-serien är inte bara genial ur det perspektiv att den tar en till skolmiljöer i jämförelse med de fantasyvärldar man är van vid. Spelet är också utmanande. I strid har jag upptäckt att man kan falla på bara vanliga fiender om man inte är på sin vakt. Och även i Persona 4 sparar jag då ofta. Men inte bara tack vare svårighetsgraden.

Atlus side quest-system gör spelaren mer involverad i vad som händer utanför huvuduppdraget då personlighetsbyggandet med sina kamrater och folk runtomkring en gör en viktig del av hur du kommer kunna utveckla din karaktär under spelets gång. Och det är just här själva sparandet kommer in. Och inte bara spara, jag har aldrig laddat ett spel så många gånger som jag har gjort i Persona 4. Varför? För jag känner ånger. Svarar jag fel när min bordskamrat frågar mig om ett svar så känner jag ånger. Missar jag fotbollsträningen, då känner jag ånger och startar om. Missar tillfälle att förbättra min statistik, då startar jag om. Gör jag någon av människorna runt mig upprörda på något sätt, då startar jag om.

I jämförelse med tidigare nämnda Dragon Age startade jag om för andra anledningar. Spelets side quest-system bygger även där på att man ska bygga relationer med sina följeslagare. Men där startade jag om för poängens skull. Jag kunde lyssna på folks prat om skor och om Gud bara för att få dem i säng. Jag ville testa på de olika alternativen och se vad som gav mig flest poäng. Jag ville få ut den där romansen och jag ville se vad jag kunde få om jag gjorde dem en tjänst, och vad de ville prata med mig om när vi kommit varann närmre.

Men så är det inte riktigt i Persona 4. Jag kan inte påstå att jag inte kände ett band med många av karaktärerna i Dragon Age, men dessa band är starkare i Persona 4. Därför känner jag istället ångest.

Jag vet själv att jag skulle säkert ha kommit upp i dubbelt så många speltimmar om man räknar in hur mycket jag spelat om. Men problemet är att jag inte kan hjälpa det. I Persona 4 känner jag med min omgivning, med mina vänner och med min familj. Jag vill göra bra ifrån mig i skolan, som på jobbet och samtidigt göra mina vänner belåtna.

Jag tackar mina vapendragare för att de tipsat mig om den här serien. Den magi som Persona 4 har dragit mig in i är få spel som faktiskt lyckas att ge mig. Men för min egen skull måste jag släppa upp på banden till spelets karaktärer. För jag vet att bakom dessa väggar finns ett liv som är tillräckligt som det är. Jag spelar för att komma ifrån och drömma mig bort i en av spelglädje och magi. Inte trodde jag att jag skulle ta det så seriöst.