Innebörden av en klockren tia

Medlemsblogg / Reflektion / 24 Maj 2010

Jag ska vara helt ärlig. Spaghetti-western har alltid tilltalat mig. Den gode, Den onde, Den fule och For A Few Dollars More hör till favoriterna i filmväg, men i spelväg har jag aldrig blivit riktigt tillfredställd, men ärligt talat: Är inte ett öppet western-spel en självklarhet? För mig har det alltid varit det.

Vi har förvisso spel som GUN och Call of Juarez: Bound in Blood som fyller sina syften. Den första visar en mindre illusion av en öppen värld och det andra följer en räls stadigare än ett ånglokomotiv. Red Dead Revolver var också ett spel som var helt okej, med sköna dueller och ett helt klart godkänt spel - men ingenting har blivit mer än "okej".

Förrän nu...

Red Dead Redemption är här och jag har spenderat hela helgen i Rockstars tolkning av genren, och vet ni vad? En tia har, för mig, aldrig varit så solklar. Alla mina förväntningar infriades -- och överträffades. Jag kan helt enkelt inte slita mig från TV'n.

Alla klichéer finns här: Dueller, tågrån, revolvrar... you name it. Världen ligger öppen framför dig och den är helt enorm. Både ensam och tillsammans med dina vänner. Trots att eftertexterna har rullat vill jag vara kvar, vilket är någonting som få spel lyckas med.

En av mina största farhågor var att allt skulle kännas halvfärdigt när det finns så mycket att göra, men istället känns varje aspekt av spelet både naturlig och fullfjädrad. Inget av minispelen känns krystat och detaljrikedomen är nästintill skrämmande. För en gångs skull känns världen levande och det är ett antal gånger jag kommit på mig själv med att inse att det faktiskt är ett spel jag sitter med.

Jag har tidigare slängt ur mig betyget 10 av 10 två gånger, men nu vet jag inte längre. Jag trodde helt enkelt inte att ett spel skulle kunna vara så bra som Red Dead Redemption faktiskt är.

I slutändan är det bara en sak jag vill säga: Har ni inte köpt spelet ännu, så gör det. Rockstar har, utan tvivel, skapat det bästa spel jag någonsin har spelat.