Mercenaries

Retro / Multi / 15 September 2008

Medan Alex bränner ner Venuzuelas djungler i Mercenaries 2: World in Flames passade han även på att återvända där serien hade sitt ursprung, Nordkoera, för att se vad tidens tand gjort med originalspelet.

Slutna och linjära världar har aldrig varit något för Pandemic Studios. Med spel som Star Wars: Battlefront II och Destroy all Humans har studion alltid visat prov på att de föredrar att operera i mer öppna miljöer framför de mer slutna. Under våren 2005 levererade Pandemic sitt till dags dato mest öppna spel, ett spel som verkligen levde upp till epitetet sandelådespel och fick den passande undertiteln Playground of Destruction. Mercenaries var fött.

Medan resten av världens spelstudior ville smida medan järnet var varmt kring Grand Theft Autos framgångar, valde Pandemic att föra sitt open world-spel till slagfältet snarare än kriminellt belastade städer. Detta var spelets styrka eftersom det stack ut kraftigt bland övriga spel som mest var bleka kopior av Rockstars mästerverk.

Mercenaries: Playground of Destruction var sannerligen ett öppet spel. Det var ett spel som tillät spelare att ta kontrollen över tre olika legoknektar där valet stod mellan en smygande britt, en tekniskt lagd amerikan och alla svenskars uppenbara val, pang-på-rödbetan-svensken Mattias Nilsson ifrån Arvidsjaur.

Redan här gav Pandemic Studios spelaren ett val och kort därpå insåg man att val är något man inte kommer att ha ont om i Mercenaries. Tvärtom, det vimlar med dem genom precis hela spelet. Vilka vapen skall du köpa? Vilka fordon skall du använda? Vilka uppdrag skall du göra? Vem vill du vara allierad med? Vilken av de 52 korten (generaler) skall du jaga efter för att få din pengahunger stillad? Val, val och åter val är vad man ställs inför.

Grand Theft Auto hade sina val det med, men Mercenaries presenterar dem på ett helt annat vis och med en mentalitet som vissa utvecklare hade skakat på huvudet åt eftersom Pandemic tidigt i spelet ger spelaren möjlighet att leka med oerhört kraftfulla vapen. Det känns som att inget sparas till sist utan stora delar av artilleriet läggs fram omedelbart. Redan efter några få timmars spel känner man sig stor som ett hus.

Vilket annat spel ger dig t.ex. möjligheten att bomba ett helt hus ner över dina fiender när du känner att du inte klarar av utmaningen med en simpel k-pist? I Mercenaries finns det alltid en lösning till hands men den kan kosta värdefulla dollar eftersom måltavlor blir värda mindre i död form.

Få upplevelser är dessutom så givande och intensiva som när man slänger en medvetslös måltavla över axeln, kallar på helikopterupphämtning, kånkar denne genom en krigszon där projektiler briserar överallt för att till slut dumpa den avsvimmade krigsbrottslingen i de allierades famn och se dem ta sig ur området via fågelvägen.

Mercenaries styrka ligger som sagt i dess stora pool med möjligheter. Få spel ger dig chansen att be fordon släppas av från helikopter och ännu färre låter dig utföra bombräder som skulle göra vilken general som helst stolt. Så länge du har pengar att spendera på utrustning slänger spelet konstant valmöjligheter i din riktning.

Pengar samlas ihop enklast genom att söka upp och tillfångata, alternativt döda ett av de 52 korten, kort som är väldigt svåra att finna och som verkligen visar hur tidens tand gnagt obehagligt på Mercenaries.

Väldigt sällan får man direkta anvisningar om vart korten befinner sig utan med hjälp av e-post får man gissa sig till vilka områden korten gömmer sig i, en kurragömmalek som lett till många stunder av frustration.

Mercenaries är i det här läget ett offer för utvecklingen som skett på spelfronten sen 2004. Saint´s Row och Grand Theft Auto IV har under denna tid introducerat det behändiga GPS-systemet, spel har fått tydligare och mer utstuderade kartor och speldesign på det stora hela är mer strömlinjeformad och tydlig. Navigation är ett element i spel som förbättrats drastiskt under några få år och Mercenaries är en historielektion om vad som var imponerade förr men som inte håller idag.

I Mercenaries finner jag mig alltför ofta irrande omkring längs Nordkoreas brun-grå miljöer där dimman ligger tät. Instruktionerna jag fått anger en plats på kartan där det gömmer sig ett kort men spelets karta i menyn är så dumdristigt sparsmakad på namn och destinationer att det blir en plåga att söka upp målen i blindo. Eftersom miljöerna är stora tar det dessutom en god stund att av en slump hitta rätt såvida informationen inte var tillräcklig. Det är inte heller särskilt roande att tvingas öppna kartan konstant för att se vart man är. Idag är vi bortskämda med GPS-system där vi kan markera punkter dit vi vill gå. Nu tvingas jag istället efter halva vägen öppna kartan för att se om jag ens är på rätt väg.

Det inkonsekventa sättet som spelet larmar dig om ett korts närvaro förstår jag inte heller. Ibland kan ens medhjälpare via radio säga åt dig att du har ett kort i närheten, men ibland krävs det att du tar fram kikare och verkligen “pinpointar” målets position innan du får en bekräftelse. Dessa vitt skilda resultat fick jag i jakten på samma kort när jag spelade om ett segment.

Jag skulle våga säga att Mercenaries var före sin tid i många avseenden och med Mercenaries 2: World in Flames känns det som att tiden är inne för att verkligen låta spelets grundkoncept blomma ut. Om bara Pandemic förenklar navigationen, som känns som originalets allvarligaste brist och låter menyn agera mer i bakgrunden, kommer resan genom Venuezuela med stor säkerhet att vara en betydligt mer gemytlig och oavbruten upplevelse än den jag hade med Playground of Destruction. Det bevisar att du kan inte kamouflera dålig frontend-design med explosioner - hur många, stora och spektakulära de än må vara.