Jet Set Radio

Retro / Dreamcast / 9 September 2009

Dags att berätta om ett spel som var både banbrytande, trendsättande och i viss mån även före sin tid. Micke lägger luppen över Jet Set Radio och har språkat med mannen bakom allt.

Det är i mitten av året efter millennieskiftet. Segas pärlvita Dreamcast har nyligen fått ytterliggare konkurrens av becksvarta Playstation 2 och det är nu de riktigt stenhårda striderna om spelarnas gunst börjar. Sega satsade vid denna tidpunkt hårt på innovation och visade att deras maskin klarade alltifrån rena simulatorer som Virtua Tennis, med dess nyskapande animationssystem, till originella arkadspel som Crazy Taxi. Men de hade fortfarande titlar kvar som kom att definiera Dreamcast som konsol och Sega som utvecklare – titlar som Jet Set Radio.

För även om det tidigare hade experimenterats med tekniker som gav ett tecknat utseende åt 3D-spel så innebar Jet Set Radio en revolution på grafikfronten genom att vara det första spelet som använde sig av äkta cel-shading. Det blandade dessutom element från hip-hop kulturen med anime och kryddade allt med lite Tony Hawk och riktigt funkig musik.

I Jet Set Radio spelar du som karaktären Beat, en tonåring som flytt hemifrån för att leva som ung rebell i staden Tokyo-To. Då han misslyckats med att komma med i något av stadens coola gäng bestämmer han sig för att starta ett eget och börjar genast värva medlemmar genom att visa vad han kan i olika moment. En stor del av spelet går därmed ut på att spraya graffitimotiv på olika ställen; grafittikonsten är central i hela spelet och den förstärks dessutom genom att hela spelet ser ut som en tecknad film. Du skejtar, hoppar, grindar och sprejar dig genom en värld som nästan kunde ha varit en realtids-anime, samtidigt som du försöker undvika spelets komiska polismakter. Det finns en hel del utrymme för anarkistiska undertoner men Sega har varit försiktiga och manar spelaren att inte ta efter den karismatiske huvudpersonens kriminella tendenser. Han målas dessutom upp som en hjältekaraktär som använder sitt klotter för att protestera mot en förtryckande regim utan att använda våld.

Spelets regissör Ryuta Ueda hade jobbat hos Sega under många år och bland annat varit inblandad i utvecklingen av det numera klassiska Saturn-spelet Panzer Dragoon II: Zwei, när han lade fram idén om Jet Set Radio till företaget. Såhär sa Ueda själv om spelets födelse till GAMEcore vid fjolårets Nordic Game:
”Jag hade haft idén om att göra spelet i många, många år. Sedan innan jag ens hade börjat jobba åt Sega. Det fanns inte så många ”pop-spel” på den tiden, mest hardcore-spel och, ja, spel för barn. Så jag ville göra någonting som hamnade lite mitt emellan. Något som inte var för svårt att spela men också något som också blandade in teman som västerländsk musik och japansk popkultur. Saker som jag själv gillar.”

När det är dags att klottra är det inte alltid bara att trycka på en knapp i Jet Set Radio; mer avancerade motiv kräver både tid, koncentration och mjuka, svepande rörelser med Dreamcast-kontrollens sticka – något som synts till i flera spel efteråt. Du kan även försöka dig på att skapa dina egna motiv när du väl har klarat av spelets övningar och därmed kommit åt huvudmenyn, som originellt nog är otillgänglig tills dess att du lärt dig spelets grunder.

För att göra graffitin i spelet trovärdig Ueda att de hyrde in flera graffititecknare till projektet, där bland annat Mike D från Beastie Boys ingick. För även om du kan skapa egna motiv att spreja på spelets digitala väggar så får hela Beats gäng också tillgång till nya motiv varje gång de värvar en ny medlem. Mike D gjorde även musik till spelet för att expandera det annorlunda soundtracket, vilket innehöll både nya och remixade låtar och som till slut blev så stort att samtliga regioner hade flera unika spår innan allt väl val klart. Ueda påpekar dock för GAMEcore.se att han inte alls gillade Beastie Boy-medlemmens första förslag utan bad honom att ändra det, något som han är säker på att Mike D inte var van vid. Men, spelets regissör hade en vision och ville inte kompromissa.

Trots detta var det dock vissa svårigheter med att få spelet i produktion. Segas ekonomiska resurser vid den här tidpunkten var begränsade i spåren efter Shenmue och det tog tid innan Ueda kunde förmedla sin vision så att ledningen skulle förstå vad hans annorlunda koncept innebar. Men förklarar att han minns Dreamcast-tiden som den allra bästa och menar att man hade mycket större chans att göra riktigt innovativa spel på den tiden. Att spel kostar så mycket att göra idag tycker han försvårar designen av nyskapande spel; även om du har en lysande idé så ska det mycket mer till för att kunna materialisera den.

”Till slut fick jag i alla fall prata med en producent och det visade sig att han var lika musikintresserad som jag själv. När jag gjort min presentation och visat mina konceptbilder så sa han att det bara var att köra på. Jag hade fått idén om cel-shading från några programmerare på företaget som visat mig olika renderingstekniker och det passade med utseendet jag ville ha på spelet.”

Personerna i Jet Set Radio har dock mer än bara ett distinkt utseende; de uttrycker personlighet även i animationerna. Beat och alla hans gängmedlemmar har till exempel varsin unik segerposering som de tar till när de klarar ett uppdrag och deras fiender i de andra gängen har alla en egen synkroniserad dans som de utför medan dialoger med dem pågår. Även Professor K, spelets DJ och berättare, har riktigt vilda animationer på både håret och sina högtalare medan kameran verkar lyda hans minsta vink. Trots detta påpekar Ueda att han hade velat ha mer tid att arbeta med animationerna, framförallt för att ge figurerna mer livliga ansiktsuttryck. Jet Set Radios utvecklingstid var dock begränsat till bara tio månader, vilket även för nio år sedan var en kort tidscykel – särskilt för ett spel som skulle byggas från grunden.

När Ueda svarar på sista frågan – om huruvida han trots detta är nöjd med slutresultatet och stolt över att ha utvecklat det första cel shading-spelet – blir det ett klart ja. Och med tanke på att spelets producent Takayuki Kawagoe beskrev Jet Set Radio som kommersiellt framgångsrikt, att det vann flera priset (där bland annat flera nomineringar till Game of the Year ingick), att det fick en framgångsrik uppföljare samt att flera av dess rollpersoner kom att gästa framtida Sega-spel, så kan man med säkerhet säga att Uedas vision om att blanda popkultur med anime och spel var en riktigt lyckad kombination i slutändan.

Nio år senare är varken hip-hop, inlines-åkning, cel-shading eller ens graffiti något ovanligt i spelindustrin. Däremot är det sällan de är komponenter i samma fusion, och ännu mer sällan det blir något helt unikt av det. Jet Set Radio kom i en tid då spelindustrin redan var kommersialiserad sedan flera år tillbaka, då företag redan börjat satsa flera miljoner dollar och år av utvecklingstid på sina spel och då dogmer redan börjat etablerats till förmån för massproduktion. Det var här som Jet Set Radio klev in bevisade att det aldrig är för sent att utveckla något helt nytt. Något som kan inspirera framtidens spel till att avvika åtminstone lite från normen och visa att teman så självklara som tecknad film och musik ännu inte har utnyttjats till bråkdelen av deras fulla potential.