Chu Chu Rocket

Retro / Dreamcast / 12 September 2009

Olof Thorsjö minns Chu Chu Rocket och funderar över vad som gjorde att ett så simpelt pusselspel fick agera flaggskepp åt Segas Dreamcast.

Chu Chu Rocket var på intet sätt mitt förstaval. Inte heller mitt andraval. Eller tredje. Kanske fjärde. Motvilligt. En viss brist på mynt – orsakad av Segas eleganta plastvidunder under teven – innebar att jag, vid det magiska uppackningstillfället, satt utan spel. Då och några dagar framåt. Faktum är att jag inte valde Chu Chu Rocket överhuvudtaget. Det följde med, som en slags parodi på att spel av värde förr i tiden brukade följa med konsoler. Jag lät istället demoskivan innehållandes briljanta Ready to Rumble och det löjligt magiska Sonic Adventure gå på högvarv. Demomissbruk hade aldrig sett en sådan värdig utövare som jag. Det var tio år sedan jag spelade Sonic Adventures lysande demonivå, och jag minns fortfarande varje kurva, den bromassakrerande späckhuggaren och de härliga looparna längs den gyllene stranden.

Efter några dagar av demospel hade Sonic sprungit genom lika många loopar och Afro Thunder utdelat lika många högerkrokar som skivan gjort varv i maskinen. Det var då jag valde att prova lyckan med just Chu Chu Rocket. Ett spel som på intet vis lockade mig.

Chu Chu Rocket är antingen det mest genialiska eller dumdristiga som någonsin lanserats med en konsol. Det är simpelt, det är grafiskt likvärdigt med vilket tio år äldre spel som helst och det har absolut inga av de där ”Åh herregud vad häftigt!”-känslorna som bör följa med en ny konsol. Tar vi dessutom med i beräkningarna att konsolen i fråga var först i ett generationsskifte är logiken i att inleda med ett spel som Chu Chu Rocket förolämpande nära noll. Att vara först i ett generationsskifte är som upplagt för att man också ska vara först med att spänna musklerna; det är en regel snarare än en möjlighet. Visst spände Sega musklerna, men det var Chu Chu Rockets obefintliga sådana de valde att leverera som första intryck för konsumenterna när de väl satt där hemma med konsolen. Detta helt utan reklam! Åtminstone helt utan effektiv sådan, för ingenting om Chu Chu Rocket hade nått mig innan släppet. Det låg där, plötsligt och anspråkslöst på ett närmast trotsigt vis.

Chu Chu Rockets inledande timmar bjöd på en simpel, grafiskt obefintlig och odramatisk upplevelse. Samtidigt var det komplext på ett klurigt vis, charmigt och stillsamt härligt. Jag som skyr pusselspel som pesten såg inte ett pusslande av den gamla skolan – med krav på hastighet och åtskilliga knappmassakrer – även om spelet faktiskt visade sig innehålla ett sådant läge också. Vad jag såg var att ett par söta möss, en katt och en bräda fylld med diverse hinder hade utmanat mig, och jag kunde inte tillåta att skivan slutade snurra förrän alla utmaningar var avklarade.

Visst kände man sympati för mössen. De ville ju genom labyrinten, förbi katterna och in i rymdraketen. Jag var så besatt och spelade så mycket att det hela var över på ett dygn. Jag hade skickat nog med möss ut i rymden att kolonisera otaliga planeter. Det gick så långt att jag vid ett tillfälle ringde över min vän som även han uppskattade den här typen av utmaningar. Vi upplevde på så vis en perfekt tvåspelarupplevelse, utan att för den delen tillåta två spelare samtidigt i just pusselläget.

Tyvärr hade Chu Chu Rocket ett hastigt slut; den tillsynes oändliga strängen av pussel visade sig i slutändan vara plågsamt ändlig, och det var så jag gav mig ut på nätet. Första gången någonsin med en konsol.

Online blev Chu Chu Rocket en mycket dramatisk upplevelse. En katt och råtta-lek (fyndighet: + 1 poäng) på speed (drogreferenser: - 2 poäng) som kan beskrivas som en mycket avskalad variant av World in Conflict (galet irrelevanta jämförelser: + 1 poäng). Svordomar, hastighet, klurighet, skicklighet och framförallt snabba vändningar – alla var de vitala delar av Chu Chu Rockets onlineupplevelse. En intressant upplevelse, där samtliga spelare hade tillgång till exakt samma verktyg och exakt samma spelplan. Genom att placera pilar kunde spelaren påverka händelseförloppet, styra katter mot motspelarnas rymdraketer och möss mot sin egen. En åskådare skulle antagligen använda ordet ”kaos” som beskrivning av onlineläget. Från att ha varit en stillsam utmaning för intellektet för en spelare förvandlades Chu Chu Rocket-upplevelsen online till en tävling i vem som kunde bemästra det hastiga kaoset.

Onlineupplevelsen ledde även till en intressant maktbalans. Eftersom varje spelares poäng ständigt syntes, visste också varje spelare vems poäng som behövdes begränsas. Här uppstod således högst tillfälliga och outtalade allianser där de tre spelarna som låg under gav sig på spelaren som låg överst. Alliansen varade tills balansen skiftade och en ny maktelit dök upp, och så fortsatte det tills tiden gått ut och den person som pekat sina pilar rätt och inte retat upp motståndarna allt för mycket vunnit.

Det sistnämnda var särskilt retsamt och viktigt; att vara del i en sammansvärjning mot den ledande spelaren kunde vara farligt. Styrde du en elak mängd katter mot elitens rymdraket kunde det leda till hämnd de sista sekunderna av en match, då spelaren som blivit utsatt tidigare helt plötsligt började stjälpa den spelare han ansåg varit ledande i att försvaga honom själv.

Att Sega valde att lansera Dreamcast med Chu Chu Rocket var modigt och delvis genialt – på ett nonchalant vis. Det gav en tydlig och underhållande introduktion till Segas online-tänk, som visade sig vara banbrytande på så sätt att de faktiskt var först med att lansera en fungerande onlinesatsning. Samtidigt utvecklades användarskapat material pålöpande band, långt innan spel som Little Big Planet ens var påtänkta; i det avseendet var Chu Chu Rocket det perfekta spelet att visa upp. Det var även perfekt i det avseendet att det fungerade som aptitretare för vad som skulle komma. Sonic Adventure må ha blåst håret av mig med sin hastighet och sin skrytsamma grafik, men det var Chu Chu Rocket som först fick mig att inse att vi var på väg mot ett helt nytt kapitel i spelhistorien.

Hur folk minns Chu Chu Rocket idag har jag ingen vetskap om. Men jag minns det som en viktig del av själva definitionen av Dreamcast, sida vid sida med jättar som Shenmue, Sonic Adventure och Phantasy Star Online. Det är den finaste komplimangen jag kan ge till ett spel i en genre jag i grunden avskyr.