Yakuza 3

Recension / Playstation 3 / 29 Mars 2010

Efter många om och men bestämde sig Sega för att låta gangstersagan Yakuza fortsätta även i väst. Den tredje delen visar dock att tiden börjar springa ifrån serien.

Någonstans går alltid gränsen, gränsen för vad som är acceptabelt rent tekniskt i ett spel. När jag hällde lovord över Yakuza 2 hösten 2008 låg spelet antagligen ganska nära den, men det höll sig på rätt sida. Det var trots allt ett PS2-spel, en av de sista relikerna från den förra generationen, och jag hade överseende. Våren 2010 hamnar Yakuza 3, trots hjälp av ett toppmodernt format, tyvärr på andra sidan gränsen. På fel sida.

Ett talande exempel är när kameran i spelets upptakt gör en åkning in över en idyllisk strand där vågorna skummar sig mot den kritvita sanden och gräset vajar i vinden. Istället för att jag spärrar upp ögonen och suger in den sköna atmosfär Sega försöker skapa, sitter jag dock och rynkar på huvudet. Ska det där föreställa vågor? Kallar animatörerna det där för ”vajande”? Och vem glömde Nintendo 64-texturer i mitt HD-spel?! Kalla mig kräsen Sega men det här håller inte. Inte 2010, inte när ni vill försöka sälja spel till konsumenter som istället kan välja ett tekniskt mästerverk som God of War 3 eller Just Cause 2.

Nu är situationen dock inte fullt så allvarlig som min lite bitska inledning kan påskina; Yakuza och Yakuza 2 var också, även med PS2-mått mätt, tekniskt undermåliga spel. Deras drivkraft var någonting annat: en berättelse som fängslade och ett stridsystem som bara blev mer och mer belönande ju mer tid man spenderade med det. Tack och lov har Yakuza 3 kvar just de drivkrafterna, men jag anar åtminstone på ett av områdena lite grus i maskineriet.

När Yakuza 3 börjar har seriens storstjärna och huvudperson Kazuma Kiryu lagt maffian, Yakuzan, bakom sig och öppnat ett barnhem för föräldralösa barn. Barnhemmet ligger i Okinawa (vid den där tekniskt undermåliga stranden), långt ifrån neonljusen i Tokyo och den fantastiskt inbjudande stadsdelen Kamurocho där tidigare delar i serien utspelade sig. Visst leder Kazumas väg även i trean tillbaka dit, men den tar omvägen via en rejält seg öppning i barnhemsskötselns tecken. Vardagliga sysslor kan visst fängsla spelare (se Heavy Rain) men i Yakuza 3 sitter jag bara och trummar fingrarna mot min Dualshock i väntan på att få krossa näsben tillhörande värsta sortens skumrask. ”What am I doing wasting my time with this?” frågar sig Kazuma vid ett tillfälle när han hjälper en nioåring att lösa sina relationsproblem – jag kunde inte sagt det bättre själv.

När berättelsen så sakteliga börjar tuffa igång handlar det återigen om maktkamp inom Yakuzans Tojo-klan, som Kazuma tidigare tillhörde. Maktkampen är dock aningen mera politisk denna gång och i fokus ligger rätten till ett landområde i Okinawa. Vad tror ni ligger på det landområdet? Kazumas barnhem, såklart, vilket snart ger den karismatiske fightern anledning att vässa knogarna och bokstavligen ta saken i egna händer.

När Kazuma väl återvänder till Tokyo och börjar gräva i de mystiska förhållanden som omger tvisten om landområdet, då blir Yakuza 3 nästan lika fängslande som föregångarna; möjligen är storyn aningen för politisk denna gång. Dessutom kommer de som spelat föregångarna att märka att vissa berättarmässiga drag, på gott och ont, återanvänds (ja, personer du trodde var döda kommer att visa sig vara vid liv; ja, allianser kommer att uppstå och förstöras; ja, någon kommer att dyka upp ur ingenstans vid precis rätt tillfälle och skjuta skurken).

Precis som allting är sig likt på berättelsefronten, är också det dundersköna stridssystemet tillbaka. Yakuza 3 har klara äventyrsinfluenser i strukturen och det har rollspelsinslag som t.ex. ett extensivt samlande av föremål och random encounters, men det är striderna som utgör den allra bästa delen av själva spelet (den delen är också, turligt nog, väldigt stor). Att i bästa brawler-stil puckla på wannabe-Yakuzas blir helt enkelt aldrig tråkigt.

Grunderna känns igen: Kazuma kedjar ihop kombinationer av lätta och tunga

attacker, han blockerar, greppar, kastar, kontrar och han toppar gärna sedan allt med en brutal avslutare. Ett favoritinslag i serien har alltid varit att plocka upp diverse föremål på slagfältet och använda dem som vapen, och det är lika roligt här (och viktigt, i de tuffa striderna) som tidigare. Alla möjligheter och det konstanta flödet av nya tekniker att lära sig gör att stridssystemet aldrig blir tråkigt under det 15-16 timmar långa äventyret (och då räknar jag ändå inte in det breda utbudet av sidouppdrag och minispel), och det säger jag ändå trots att jag är välbekant med det sedan tidigare. Nyckeln till stridernas känsla är som vanligt tyngd; att slå ner någon med en av Kazumas mäktigare kombinationer känns. Just rollfigurerna är dessutom det tekniska område som tagit det största klivet framåt, så när ett välritat japanskt ansikte krossas av ett baseballträ känns det nu lite extra.

Att storyn faktiskt engagerar mig, att den får mig att känna med rollfigurerna, bidrar också till att göra striderna mer intressanta. När jag efter att ha jagat en antagonist i timmar till sist står öga mot öga med honom på toppen av en skyskrapa, vetandes vad han gjort och vilket lidande han orsakat, då vill jag verkligen puckla på honom. Förmågan att engagera på alla plan är något många spel saknar – inte Yakuza 3.

I slutänden är Yakuza 3 dock lite av en besvikelse. Mina klagomål på tvåan (som fick en åtta) var i princip endast riktade mot spelets tekniska tillkortakommanden. Jag hade höga förhoppningar på att ett konsolskifte skulle ställa de sista sakerna till rätta. Nu tog Sega istället den lata vägen ut; Yakuza 3 känns fortfarande som ett PS2-spel. Enstaka vackra scenarier, snygga mellansekvenser och välgjorda ansikten (som i ett så här storydrivet spel ofta hamnar i blickfånget) vittnar om viss ansträngning, men överlag är det ändå för undermåligt för att jag ska låta det passera.

Anledningen till att föregångarna fick passera trots likartade tekniska problem var att storyns kvalitéer vägde över och fick mig att glömma. Berättandet i Yakuza 3 är tyvärr inte lika starkt och det skapar ett paket som inte är riktigt lika tilltalande. Andra halvan fängslar mig och stridssystemet är (fortfarande) fantastiskt rakt igenom, så för fans av de tidigare delarna är det här ett givet köp; för mig finns det åtminstone inte på kartan att jag skulle sluta bry mig och lämna berättelsen om Kazuma, Haruka, Date, Majima och de andra vind för våg. Samtidigt bör fansen också vara medvetna om att formatbytet inte innebar den uppgradering vi egentligen var värda, utan ”bara” ett väldigt bra spel.

För de som ännu inte satt sig in i Yakuzas värld, kan trean dock tyvärr te sig ännu svårare som inkörsport än föregångarna. Mitt intresse under den tröga inledningen kvarstod mycket tack vare av det faktum att jag redan var investerad i världen och bekant med personligheterna. Det är mycket begärt att en ny spelare, efter att först ha spenderat en timme med att titta på sammanfattningen av de första spelen, ska ha överseende med det. Så Yakuza 3 förändrar egentligen ingenting trots att det är ett steg bakåt från föregångarna; Yakuza-serien är för västerländska spelare den där våldsamma, spännande, involverande och konstiga japanska serien som få förstår sig på. Vill Sega nå utanför sin redan inkörda målgrupp måste de börja fundera på hur de kan renovera de tekniska fundamenten.