Wet

Recension / Xbox 360 / 1 Oktober 2009

Med två puffror och ett välslipat svärd i hand gör akrobatiska Rubi debut på spelmarknaden. Samuel har testat Wet och kommer fram till att goda inspirationskällor inte alltid räcker.

Om jag säger att den främsta inspirationskällan för Wet är Quentin Tarantino-filmer i allmänhet och Kill Bill i synnerhet tänker ni nog ”det var ett jäkligt bra val för ett actionspel”. Det är också helt riktigt; de bästa delarna i Wet är just de delar som kopierats rakt av från ovan nämnda verk. Den sämsta delen är själva spelet, tyvärr.

Uselt är det däremot absolut inte. Wet hoppar på ultrarapidtåget (trots att man kan argumentera för att det lämnade perrongen för ett par år sedan) och låter all action gå väldigt sakta till förmån för att spelaren ska kunna utföra akrobatiska konststycken. Huvudpersonen Rubi är beväpnad med en par vanliga pistoler (som senare i spelet kan bytas ut mot hagelbössor, automatvapen eller ett par s.k. bowguns), ett svärd och en sanslös fysik som gör henne till en mördarmaskin. Hon springer längs väggar, voltar och vrider sig i luften samt glider längs golvet samtidigt som hylsorna flyger och fienderna töms på blod i en rasande fart.

Detta akrobatiska dödande är spelets centrala punkt och det märks att utvecklarna Artificial Mind and Move (A2M) har lagt ned en viss tid på att få det såhär pass välfungerande. Så länge spelaren kedjar ihop akrobatiska trick går tiden sakta och då siktar Rubi också automatiskt på närmaste fiende, medan spelaren med den högra spaken kan styra siktet mot en andra fiende eller något i omgivningen som kanske kan rasa över eller sprängas tillsammans med motståndet. Så länge spelaren lyckas med allt detta, vilket inte är särskilt svårt eftersom banorna pumpats fulla med föremål att leka akrobatisk med, har spelet ett bra actionflyt som gör att man känner sig rätt cool.

Vi har dock ett problem: jag lyckades just beskriva exakt hela spelet (så när som på att jag glömde nämna quicktime-sekvenser, men det hade ni säkert redan listat ut fanns med) med ett stycke. A2M har i princip tagit fram en underhållande actionsekvens, högerklickat, valt ”Kopiera” och sedan klistrat in tills de uppskattade att de hade sex timmars speltid. Det fungerar för spel som Halo och Gears of War, där stoffet som kopieras är extremt välslipat och med många små möjliga variabler, men för något så pass banalt som Wet går det inte. Någonstans redan under speltimme två känns det som att fasaden fallit; man upptäcker att man bara gör samma saker om och om och om igen och det blottar spelets svagheter. Men visst, det finns fortfarande en klart tillfredsställande effekt i några av de trick spelet upprepar, tillfredsställande nog för att hålla intresset uppe hela vägen; de stunder då man kväver en gäspning är inte alls lika många som de då man rätar på ryggen och funderar på om man inte skulle vara rätt grym som actionhjälte själv. Gäspstunderna är dock tillräckligt många för att de ska dra ner spelet som helhet, och de uppstår på grund av att man fort lär sig hålla kombinationerna igång, vilket i sin tur håller livmätaren full och den riktiga spänningen borta. Jag hade gärna sett en lite brantare svårighetskurva som åtminstone vågade snegla mot mer tankekrävande spel som Ninja Gaiden och Devil May Cry, men gillar man action där man kan krossa motståndet utan större ansträngningar lär den här nivån sitta fint.

Var kommer då Kill Bill in i bilden? Inspirationen därifrån återspeglas i den riktigt välgjorda, ja snudd på originella presentationen. Tonen läggs an redan i huvudmenyn, då man upptäcker att hela spelet är täckt av ett sorts ”gammaldags film”-filter som gör att allt flimrar i sepia-färger. Filtret går att stänga av, men jag föredrar att använda det eftersom att det finns där av en tydlig anledning: att dölja ett ursprungligen ganska fult spel.

Väl inne i spelet tilltar Kill Bill- och Tarantino-vibbarna märkbart när spelets historia och persongalleri ska presenteras. Samtliga rollfigurer, inklusive huvudpersonen Rubi, tycks vara handplockade från en bar i Vilda västern (de har inte hunnit nyktra till) och kameraarbetet med mycket närbilder på ögon och vapen känns bekant. Språkbruket präglas av ord som ”shit”, ”fuck” och ”bitch” (gärna i kombination) och personernas handlingar är därefter; hjältinnan Rubi är en skoningslös mördare vars avrättningsmetoder blir mer och mer brutala ju längre äventyret lider.

Berättelsen i sig, däremot, kommer inte upp till de höjder Tarantino når med sina vrickade historier. Vi får nöja oss med en typisk hämnarhistoria utan några som helst oväntade drag, där huvudpersonen Rubi och hennes tokiga ärkefiender är vad som håller intresset uppe. Ingen förmåga i persongalleriet känns ens nära på realistisk, men de är alla åtminstone konsekvent porträtterade som galningar vilket gör att de alla passar inom spelets ramar.

Galenskapen dras till sin spets i spelets Rage-sekvenser. Dessa inleds med att Rubi skjuter någon på nära håll så att hela hennes ansikte täcks i blod. Hon ser följaktligen rött och går loss på omgivningen i en morddans utan dess like. Det intressanta med Rage-partierna är att de går helt i rött och svart (med några vita detaljer); det är läckert och ett drag som fungerar i kortare partier. I ett helt spel hade det däremot blivit för mycket vilket också utvecklarna insett och använt effekten med måtta.

Rage-delarna och den tuffa presentationen i övrigt lyckas dock inte helt dölja att Wet i grunden är ett banalt och enformigt spel. När actionpartierna flyter på – vilket de gör som bäst i någon av spelets arenor där fienderna bara flödar in – får man den där sköna actionkänslan där allt som spelar roll är att förlänga sin kombination med bara en skottsalva till. I de stunderna visar A2M:s koncept potential, men vid för många tillfällen blir det monotont och ointressant.

Vid dessa tillfällen blottas också ytterligare problem: kameran hänger ofta inte med och Rubi blir bångstyrig så fort saker och ting inte går i ultrarapid. A2M har också förlängt spelet genom att slänga in väldigt krystade plattformspartier mellan striderna, ett billigt och alldeles för utnött trick. Det visar sig också att Rubi inte är någon prins av persisk sort utan att hon bör hålla sig enbart till strid.

Hade utvecklarna gått den vägen hade vi dock haft ett tvåtimmarsspel, vilket leder oss fram till följande slutsats: Wets koncept håller inte för ett helt spel. Intressant presentation och en unik huvudperson håller underhållningsnivån uppe på godkända nivåer, så vore själva spelkonceptet lite mer genomarbetat skulle Wet ha kunnat bli något. En uppmuntran till A2M om att inte slänga Rubi i papperskorgen redan efter ett spel är därmed på sin plats, för spelhjältinnor som utför ”Ball breakers” (ja, de bollarna) stup i kvarten samtidigt som de levererar repliker som ”Hope you don’t fuck like you shoot” just efter att de berövat någon deras huvud kan vi aldrig få för många av.