We Sing

Recension / Wii / 9 December 2009

Det tog två år att utveckla och nu är det här: det svenskutgivna We Sing - ett karaokespel till Wii där upp till fyra personer kan sjunga samtidigt. Är detta början på något stort?

Oj, vad det känns länge sedan jag recenserade det första Singstar-spelet till PlayStation 2. Men vänta... det VAR ju hur länge sedan som helst! Maj 2004 kändes konceptet fantastiskt fräscht och den positiva känslan lyckades man hålla kvar i flera år. När många började tröttna förnyades serien i och med Playstation 3:s ankomst. I dag känns det som att det har släppts minst 100 olika spel, eller ska vi kanske i ärlighetens namn kalla dem låtpaket, som bär namnet Singstar.

Microsoft paddlade febrilt ut i vattnet och lyckades fånga samma våg med Lips för drygt ett år sedan. Mottagandet blev en aning ljummet men trots detta var det många som verkligen uppskattade att det nu även fanns ett karaokespel till Xbox 360. Därför måste man nog kalla även Lips en succé.

Om ni börjar irritera er på att recensionen av We Sing till Wii hittills endast handlat om spel till andra konsoler kan ni sluta upp med det nu. Det är nämligen nödvändigt att etablera de två totalt regerande karaokeserierna på marknaden när nu cirkeln sluts. För tanken är att We Sing ska vara svaret på Singstar - ett alternativ för alla Wii-ägare som bara har längtat efter att få sätta tänderna i ett ordentligt karaokespel. Och med möjligheten att nu för första gången använda fyra mikrofoner samtidigt kan man tycka att alla förutsättningar borde finnas. Men ack. Ack ack ack. Här är vi så nära en riktig kalkon att det känns ödesmättat att spelet släpptes precis innan Thanksgiving.

Enkelt sammanfattat är We Sing en Singstar-kopia som inte är nära att överträffa sin förebild på nästan en enda punkt. Till att börja med har Le Cortex och svenska Nordic Games inte förstått att det inte är 2004 längre. Om man tittar på presentationen - vilket man är så illa tvungen att göra - skulle man nämligen lätt kunna tro att man hade blivit tillbakaskickad minst fem år i tiden. Menyerna är så gott som identiska med Singstar men kantigare och fulare på alla punkter. Det känns som ett skämt när man hör skrytet om att det har tagit två år att utveckla ett spel som ser ut att vara ihopslängt på några veckor. När det också sägs att man har använt fokusgrupper för att detaljstudera vad spelare verkligen är ute efter i ett karaokespel börjar man undra om det är rena lögner eller om testpersonerna i själva verket var zombies som bara lyckades dölja sitt något livlösa tillstånd väldigt väl. Den senare teorin stärks i sin trovärdighet av att det går utmärkt att totalt själlöst stöna sig till fantastiska poäng.

För det var ju det här med själva spelmekaniken också. Ett sångspel står givetvis och faller med hur väl det faktiskt fungerar. Om man övar mycket på en låt vill man att det ska märkas, och på samma sätt ska man inte få 8 000 poäng av maximala 9 000 genom att bara... tja, gnida micken fram och tillbaka mot soffkudden. Och det där är inte ens sarkastiska ord som bara är till för att håna We Sing - på vissa låtar går det faktiskt helt utmärkt att på detta sätt gnida sig till en kanonpoäng. Skrattretande så klart, men mest vill man ändå gråta eftersom man får anta att målet trots allt var att göra ett så bra spel som möjligt.

Givetvis är det kul att man för första gången kan sjunga fyra personer samtidigt i ett karaokespel. Tyvärr fann inte Nordic Games någon anledning att förse mig som recensent med mer än två mickar, vilket gör att jag inte kan kommentera fyrspelardelen alls. Det enda jag kan säga är att om det inte är minst tio gånger roligare att sjunga fyra jämfört med att sjunga två, är det inte mycket att hänga granen. Själva mikrofonerna måste annars få ett litet hedersomnämnande. De är små, smidiga och snygga och därför kan man acceptera det faktum att de av någon märklig anledning inte är trådlösa. Men så är de ju också tillverkade av Logitech, ett företag som faktiskt vet något om spelbranschen.

Det finns i övrigt bara två saker som jag lyckats gräva fram som faktiskt är positiva på allvar. Den ena är låturvalet. Det finns - vad annars? - 30 sånger att välja på. Variationen är stor, olika genrer och eror är representerade och alla kan förmodligen hitta något de gillar. Här hittar man allt från The Police och Blondie till Kaiser Chiefs och Lady Gaga. Här verkar det alltså faktiskt som om man lagt ner lite tid (även om det är konstigt att man inte kunde struntat i de fyra-fem låtar som man inte har officiella musikvideor till och i stället letat upp något annat). Positiv sak nummer två är verkligen en pytteliten detalj i sammanhanget: laddningsskärmen innan själva sången börjar presenterar info om låten i form av genre, årtal, album och ibland lite fakta om vad låten handlar om eller liknande. En kul idé men inget revolutionerande.

Men vad hjälper det när man får jättehöga poäng nästan oavsett vad man gör? Detta gäller på alla tre svårighetsgrader och på de flesta låtarna i spelet. Vari ligger då utmaningen? Och varför, varför har man valt att satsa på en enda sångstapel i låtarna? Det gör att det blir nästan omöjligt att hålla koll på om man ligger för högt eller för lågt. Till råga på allt har man valt att den gemensamma färgen på stapeln är samma färg som en av spelarfärgerna. Ursäkta, men två års utveckling? Tester på fokusgrupper? Första kvällen satt vi tre personer i min lägenhet och samtliga klagade på detta efter 15 sekunder.

Jag skulle vilja avsluta med ett talande citat från min kompis som har plöjt igenom ett antal Singstar-spel och som gillar genren. Efter 15-20 minuters spelande kom kommentaren "Kom igen, vi spelar inte det här mer nu". Det säger det mesta. We Sing är tyvärr ett misslyckande och bara riktigt svältfödda Wii-spelare som inte äger några andra konsoler och som har längtat ihjäl sig efter ett karaokespel bör ens se åt det här hållet. Övriga får snällt fortsätta att vänta.