The Beatles: Rock Band

Recension / Xbox 360 / 12 Oktober 2009

Kan verkligen ett Rock Band-spel innehållande enbart ett band och hälften så många låtar jämfört med vad vi är vana vid vara något av intresse? Alexander tycker uppenbarligen det.

Om jag får tycka till om en sak vad gäller Guitar Hero och musikspel överlag anser jag att det än så länge funnits för stort fokus på upptrappningen av svårighetsgrader. Svårighetsgrader har vi i alla typer av spel men i just musikspel finns det en fundamental grund som består i att man bara ska ha kul istället för att uppnå mål och höga poäng. För majoriteten av spelare hamnar allt det där som hardcore-lirare uppskattar sekundärt. Likväl finns utmaningen där och det var väl när Dragonforce kom med brutala "Through the Fire and Flames" i Guitar Hero 3 som man insåg att orimliga riff och galet tempo var det enda som på allvar fortfarande kunde utmana plastgitarrhjältarna som gjorde sitt bästa att uppnå stjärnstatus på Youtube.

Därmed har den första kritiken kring The Beatles: Rock Band cirkulerat kring just dess svårighetsgrad. Många har tagit för givet att det här spelet skulle vara betydligt enklare än liknande spel med tanke på The Beatles musikutbud. Det lät också som uppfattningen kring spelet var negativ i communityn just för att spelet inte utmanade. Någonstans här känns det som vi gått vilse. I jakten på utmaning glömmer vi att bara ha roligt och just därför är The Beatles: Rock Band speciellt, det behandlas nämligen inte som ett typiskt nötarspel där poängen betyder allt och där inget är kul såvida inte fingrarna slår knut på sig själva.

Min mening är inte att predika och bestämma vad som är kul - det har jag inte rätt att bestämma - men jag kan med säkerhet säga att i det här spelet bryr jag mig mindre än någonsin om att spela på höga svårighetsgrader. Det är inte vad den här fantastiska Beatles-resan handlar om, utan allt handlar snarare om upplevelsen.

En stark bidragande faktor till varför upplevelsen blir som den blir är hur presentationen av spelet lagts upp. Med The Beatles: Rock Band har Harmonix gått tillbaka till ritbordet efter Rock Band 2 och tvingats skräddarsy stora delar av sitt spel för att få det att passa in i Beatles-mallen. Paul, John, George och Ringo har gjorts om i en digital form som tydligt karaktäriserar dem. Ringo slår på trummorna på rätt sätt och John har rätt blick i ögonen; de som tror att detta är Rock Band 2 med ett nytt skal bedrar sig rejält. I Rock Band 2 existerar det inte gitarrister som även sjunger så här har man tvingats skapa nya algoritmer för att få t.ex. Paul att både spela bas, sjunga och gunga med musiken på helt rätt sätt. Otroligt mycket har trimmats när det kommer till ren teknik samt hur modellerna beter sig och då har jag inte ens nämnt arenorna - platserna där bandet framför sin musik är konstverk i sig själva.

The Cavern i Liverpool, Ed Sullivan Theater i USA och Budkan i Japan är alla imponerande arenor med otroligt mycket detaljer. För det första är bandmedlemmarnas utseenden anpassade till den aktuella perioden för spelningen och för det andra kan man se fanskaror skrika i högan sky och poliskonstaplar på patrull stanna upp för att lyssna på bandets avslutande spelning på Apple Corps hustak.

Det riktiga genidraget är dock spelets drömscenarier som används för den period när de fyra stängde in sig i Abbey Road Studio mellan 1966 och 1969. Eftersom det snabbt hade blivit tråkigt att se grabbarna sitta i en grå studio och spela nära 20 låtar valde Harmonix att gå en mer surrealistisk väg där olika stycken fick skilda teman som var inspirerade av dels innehållet i musiken, dels teckningarna på bandets många olika skivomslag. Resultatet är lika överraskande som härligt uppfriskande och ännu ett tecken på hur mycket omsorg det ligger i spelets olika arenor. Under de grövsta psykadeliska tripparna kan det ibland bli svårt att koncentrera sig eftersom bakgrunden skimrar i regnbågens alla färger.

Viktigast av allt är dock hur menyer och mellansekvenser känns så enhetliga som de gör rent visuellt. Allt från startskärmen till spelets laddningskärmar har en distinkt design som känns helt korrekt och som dessutom är fantastiskt snygg.

Det har till synes skett två förändringar i spelmekaniken i The Beatles: Rock Band, varav den mest tydliga är införandet av flera sångare med det helt nya harmonisystemet. Man kan nu om man vill spela upp till tre sångare. Oftast handlar det om att hjälpa till i refränger men som bäst är det när man tydligt hör alla tre sångare ta varsin korrekt ton som färdas in i varandra samtidigt som de bygger upp styrkan i en låt. När såna stunder spikas är festkänslan i toppklass. Harmonix har även gjort ett anmärkningsvärt arbete med att designa det nya sångfältet så att sångarna fortfarande ska veta vad som pågår trots de två extra linjerna.

Den andra förändringen som skett involverar faktiskt tre olika saker, fast alla finns av en anledning, nämligen att Apple Corp förmodligen beslutat att vi som spelare inte får ta för stora friheter med musiken. Det visar sig nämligen att gitarrens whammy-handtag inte påverkar utdragna toner ljudmässigt. Man får bonus av att använda den men man kan inte få tonerna att vibrera. Samma sak gäller trummorna. I detta spel har man bemödat sig med att plocka bort freestyle-zonen före den not som aktiverar overdrive-läget (eller Beatlemania som det heter här) för att förhindra spelare från att gå bärsärk på trummorna och därmed "förstöra" originallåten. Om jag inte har helt fel på öronen låter det även som om spelets missljud, det klassiska "plonket", har blivit mer diskret än i föregående spel. Det är fortfarande där men det verkar inte som om en låt kan förstöras i samma grad som i tidigare spel.

Det är ganska uppenbart att det rör sig om ett avtal där Apple Corp inte velat att deras musik skall manipuleras i för stor grad. Jag kan förstå dem och det gör inte spelet sämre under några omständigheter. Det är en intressant observation snarare än kritik.

Häromdagen var mina föräldrar på besök och då valde jag att visa dem spelet. De hade aldrig visat intresse för Rock Band men The Beatles: Rock Band fick dem bägge två att se på skärmen lite förundrat. Min far älskade spelets fantastiska intro och även meny- och mellansekvensdesignen medan min mor tittade igenom låtlistan och mindes albumen. Slutligen tog jag mikrofonen och startade "Eight Days a Week". Reaktionen var omedelbar. Morsan var med på noterna direkt och när jag i refrängen stack fram mikrofonen framför henne höjde hon rösten och sjöng med och jag log med hela ansiktet eftersom det var länge sen jag delade en spelstund med mina föräldrar.

Efteråt hade vi ett samtal om bandet. Jag fick höra anekdoter från deras 60-tal och tack vare spelet och dess genialiska kronologiskt upplagda berättelseläge kunde jag hänga med och förstå vad de talade om. Beatles var ett band jag tidigare känt till men aldrig uppskattat. I samband med Rock Band-spelet uppskattar jag nu dem och deras musik. Efter en fullständig genomspelning som belönade mig med spelets Day Tripper-achievement hade låtarna bränt sig fast i minnet och det är ett bevis för mig att den musik det här bandet gjorde var högst anmärkningsvärd. Jag tänker dock i vanlig ordning inte bedöma ett spel baserat på dess låtutbud utan jag låter istället dess förmåga att få mig att bry mig om Liverpool-pojkarna, deras musik och karriär genom musikaliskt och visuellt narrativ vara den faktor som verkligen avgör hur mycket jag tycker om Harmonix kärleksbrev till The Beatles.