Super Mario Galaxy 2

Recension / Wii / 28 Juni 2010

Det är dags för universums smidigaste rörmokare att återigen kämpa mot gravitationen i Super Mario Galaxy 2. Ett av tidernas bästa plattformsspel i 3D ska överträffas – Samuel avgör om Nintendo lyckats.

”Super Mario Galaxy är genom dess kompromisslösa lekfullhet det mest engagerande spel jag spelat på mycket länge. Det är ingen film, ingen bok. Det är ett spel, och det är precis det vi ofta glömmer att ett spel i slutändan ska vara.

Roligt.”

Orden är mina egna, författade i november 2007. I juni 2010 tittar jag på dem igen och inser hur träffsäkra de fortfarande är. För den främsta styrkan i Super Mario Galaxy är också den främsta styrkan i tvåan: det är omedelbart och oavbrutet vansinnigt roligt. Det är ett spel som skickar feta strålar av spelglädje rakt in i själen på vilken spelare som helst. Det är få spel förunnat att kunna göra det ens fläckvis – Super Mario Galaxy 2 gör det hela tiden.

Inför Super Mario Galaxy 2 har det varit ovanligt mycket snack om det sällsynta i att Nintendo klistrar fast en tvåa bakom en titel i någon av deras stora serier och gör mer av samma sak. På ett sätt hade förhandssnacket rätt; strukturellt är det här väldigt mycket Super Mario Galaxy Revisited. Mario måste samla 120 stjärnor (nåja, 70 räcker för att nå slutstriden) för att rädda Peach från Bowsers klor, och mellan Mario och Peach står en rad galaxer – banor – med tre-fyra stjärnor i varje.

På ett annat sätt, det viktiga sättet, är det en skymf att det här spelet ska behöva heta Super Mario Galaxy 2. För vad som på ytan ser ut som en rejäl deja vu, är under den ytterligare en tsunami av originalitet och innovation. Det första spelet lär oundvikligen bli i ihågkommet som spelet som återupplivade plattformsgenren i 3D – ”Super Mario Galaxy är ett äkta plattformsspel i 3D, det allra första” skrev jag 2007 – men Super Mario Galaxy 2 är utan tvekan bättre. Det har ännu mer innehåll och det presenterar det på ännu mer varierade sätt. Det har ett lika välkomponerat, mäktigt och nostalgifyllt soundtrack och häller en ännu större hink av färger och tokrolig design över spelaren, presenterat på en grafisk nivå som ännu en gång visar att Wii visst kan bara man vill. Men framförallt har Super Mario Galaxy 2 ännu fler stunder då jag känner att jag upplever något helt nytt, något som inget plattformsspel, ja inget spel över huvud taget, tidigare gjort.

Jag ser såhär på förhållandet mellan de två: Super Mario Galaxy var ett pärlhalsband med pärlor i 20 färger, där varje pärla var en unik, innovativ spelidé. Super Mario Galaxy 2 är förvisso också ett pärlhalsband (d.v.s. de har samma minsta gemensamma nämnare i gravitationsfokuset) men skillnaden är att tvåan har hela 50 pärlor i olika färger – nya färger. Man trodde liksom att man hade sett allt efter Super Mario Galaxy, men sanningen var att Nintendo bara hade ställt dörren in till deras idévalv på glänt. Nu står den på vid gavel.

Jag springer genom sidscrollande världar där gravitationen ändras i takt till musik, jag simmar i sfäriska sjöar, jag åker skridskor på frusen lava, jag rullar på en boll i ett landskap av gigantiska pennor, jag surfar på moln, jag löser pussel samtidigt som tjugo uppsättningar av min egen skugga jagar mig – allt inom loppet av en halvtimme.

Super Mario Galaxy 2 är proppfullt av lika galna som briljanta varianter av plattformande, kort sagt, trots att allt egentligen – fortfarande – bara handlar om att springa och hoppa. Det är som att Shigeru Miyamoto själv kliver ur teven och matar idéer mot dig med en kulspruta. Han skrattar medan han gör det. Och du skrattar tillbaka.

För det allra häftigaste är just tempot. I princip varenda bana bygger på en ny idé som tar spelandet till högre eller åtminstone helt annorlunda höjder. De banor som faktiskt bygger vidare på existerande idéer (de är få) skruvar konceptet fem varv och gör något helt nytt med det. Med en ny bana var femte minut får vi alltså en ny idé var femte minut.

Det hela är snudd på överväldigande; trots att spelet är otroligt omfattande känner man inte precis att de överanvänt sina koncept. Jag menar, när jag tar stjärna 65 får jag en ny dräkt som möjliggör helt ny spelmekanik – vid SEXTIOFEMTE stjärnan! Super Mario Galaxy 2 lämnar mig alltid med känslan av att jag vill ha lite mer, att jag vill leka lite mer med fantastisk idé nummer 657 – men då tas den ifrån mig. Innan jag vet ordet av slänger Nintendo dock fram en ny leksak, och snart är jag precis lika hänförd igen.

Ofta är det Marios dräkter och de sätt de används på som står för hänförandet. Samtliga från originalet återvänder, men de används på ännu bättre sätt, medan de färska öppnar helt nya möjligheter. Min favorit är molndräkten, som ger Mario förmågan att när som helst trolla fram ett moln under sina fötter. Den gör riskfyllt plattformande ännu mer inbjudande än det redan var och den blir en viktig livlina i de senare galenskaperna till banor.

Sen har vi såklart Yoshi. Senast vi såg honom i 3D, i Super Mario Sunshine, var han med i de tråkigaste, mest irriterande banorna och ett hinder för plattformandet. I Super Mario Galaxy 2 skickar synen av ett Yoshi-ägg omedelbara habegär längs min ryggrad, och på den gröna dinosauriens rygg är jag universums kung. Yoshis tunga är dessutom riktigt vass; det är bara att peka på en fiende eller en detalj i miljön, trycka B och Yoshis tunga norpar åt sig det illa kvickt.

Yoshis lättmanövrerade tunga är ett exempel på enkel men perfekt användning av Wii-kontrollen. Återigen visar det sig att lagom är bäst, pekfunktionerna och rörelsekänsligheten i kontrollen ska användas där det verkligen behövs för upplevelsen, och precis det gör Super Mario Galaxy 2. Alla gånger man ska skaka eller vicka kontrollen är det befogat, att man snurrar Mario genom ett knyck med handleden gör faktiskt kontrollen bättre eftersom man slipper flytta tummen från A-knappen.

Utöver tungan har Yoshi fler skojigheter på lager. Han kan käka tre typer av frukt som ger honom olika egenskaper, och min favorit är lysbäret. När Yoshi ätit denna gyllene delikatess lyser han upp osynliga miljöer en begränsad tid, vilket gör plattformandet som tar plats under tiden extra hektiskt. Dessutom krymper den upplysta arean eftersom, och detta använder utvecklarna på riktigt finurliga sätt – precis som alla andra frukter och föremål i spelet.

Lysfrukten och dess finesser är dock bara ett exempel bland väldigt många. Att sitta och räkna upp alla de grymma spelmässiga inslag som Super Mario Galaxy 2 bjuder på är faktiskt både helt omöjligt och meningslöst. Det här ska upplevas, punkt slut.

En helt annan anledning till att Yoshi är en frälsning snarare än en förbannelse denna gång är det faktum att fysiken är helt briljant. När jag gör Yoshis patenterade svävhopp känns det inte som att jag flyter iväg i ovisshet; jag har äckligt precis kontroll över vad jag sysslar med. Och kastar jag mig av Yoshi med en bakåtvolt, ja då blir det inte sämre; ännu en gång beter sig Mario och allt i världen runt omkring honom fläckfritt. När plattformar far och flyger åt alla håll och kanter samtidigt som spelaren slår volter och gör långhopp är det otroligt viktigt att allt är konsekvent och precist. Det är det i Super Mario Galaxy 2, och kombinerat med en snudd på perfekt kamera (trots de galna vändningar den ibland måste stå ut med!) och en kontroll som alltid gör precis det du vill får vi ett spel där det aldrig är någon annans fel än ens eget om man misslyckas.

För misslyckas gör man – ofta. Precis som Super Mario Galaxy är Super Mario Galaxy 2 stundtals ett vidrigt utmanande (men aldrig någonsin orättvist) spel. Bossarna är fler, mer varierade och lite knepigare att slå. Kometerna från ettan återvänder som sagt (denna gång låses de upp genom att man samlar de Comet Medals som klurigt gömts i banorna – ett enkelt men väldigt bra koncept), och dessa extrauppdrag i redan avklarade galaxer gömmer spelets verkliga galenskaper. En del utmaningar skakar jag bara på huvudet åt – jag har svårt för de hoppbaserade utmaningarna från briljanta birollsfiguren The Chimp – men det är en del i det fina: här finns så extremt mycket att välja på att du aldrig måste stånga ditt huvud blodigt om du inte själv väljer det. Det som inte faller dig i smaken är det bara att ignorera, likt broccolin i salladsbuffén.

Samtidigt måste broccolin få finnas. Det blir ingen buffé om det inte finns bredd, variation och något som faller alla i smaken. Super Mario Galaxy 2 har GALET mycket variation; det buffébord Nintendo dukar upp är det mest fantasieggade jag någonsin sett. Super Mario Galaxy var bara början, det förnedras stundtals av efterföljaren. Den ena saken du gör är vansinnigare än det andra, du kastas mellan extremiteter med bara minuters mellanrum, innovation gömmer sig i de stora dragen såväl som i de små, och konstant utmanar spelet allt vi trodde oss veta om plattformsspel. Igen. Det här är det bästa plattformsspelet någonsin i 3D, och det levereras i en spelteknisk dräkt av kontroll, design och ljud som är i absolut mästarklass. Faktum är att jag i två veckors tid funderat över hur det skulle kunna vara bättre – utan att lyckas.

Super Mario Galaxy 2 är samtidigt det definitiva beviset för den nötta klyschan om att det endast är fantasin som sätter gränserna. Det kommer från ett team ger blanka fan i vad som inte går att göra; här finns inga begränsningar utan bara möjligheter. Den fantasi som pulserar i spelets ådror är häpnadsväckande och konstant påtaglig. Det är inte ett humoristiskt spel, men det får åtminstone mig att skratta av ren lycka.

Nyckeln till att det lyckas, till att de levererar den geniala, fräscha upplevelse som jag försökt beskriva för er, är kompromisslösheten. Ty Super Mario Galaxy 2 finns endast till för ett enda syfte: att skänka spelglädje till den som håller i kontrollen. Egentligen borde det vara en självklarhet, men spelet synliggör den förvirring som drabbat stora delar av spelvärlden. Många är de som taktfast marscherar i teknologins och lättillgänglighetens tecken, och jag skulle gärna fråga dem om de vet vart de är på väg. För medan de marscherar vidare mot en dimhöljd framtid med löften om 3D, kontrollfritt spelande, autentisk grafik och trovärdigt berättande, sitter jag här med Super Mario Galaxy 2 – ett spel om att hoppa och springa. Och jag inser, ännu en gång, att det är precis det vi ofta glömmer att ett spel i slutändan ska vara.

Roligt.