Split/Second: Velocity

Recension / Multi / 19 Juli 2010

Ett racingspel där explosionerna och inte bilarna eller körningen spelar huvudrollen? Varför inte tänkte Blackrock Studios, och Alex gillar idén – men räcker kaos hela vägen fram för Split/Second?

Vi har sett det i racingspel tidigare. Glid genom kurvor, åk i motståndarens baksug och hoppa från ramper för att stegvis bygga upp din mätare. I de flesta fall brukar denna mätare lagra nitro åt spelaren men i fallet Split Second utgör den fundamentet som utvecklaren Blackrock Studios lägger all tyngd i körningen på. Byggstenen heter powerplay och är absolut nödvändig för att bli framgångsrik i den TV-show som Split Second utger sig för att vara.

Det är en helt ny typ av offensivt bilactionspel som studion framställt med Split Second. Varje förare har med powerplay makten att på ett högst explosivt vis manipulera miljön i och runtom körbanan. Tre block med powerplay kan fyllas på och för varje förbrukat block kan man orsaka kaos på banan till motståndarnas förtret. Spelaren slungar brinnande bussar ut i körbanan, släpper explosiva tunnor från helikoptrar och får allsköns bråte att sprida sig längs gatan. Ibland exploderar hela husfasader, där tryckvågen i sig själv blir ett äventyr att uppleva.

Ovanstående är emellertid inget i förhållande till andra gradens powerplay som bara kan aktiveras när spelaren har tre fyllda block. Det är dock värt besväret att fylla dem, då dessa triggar ruskigt ödeläggande attacker som lämnar efter sig tydliga spår av destruktion. Det är en sak att tvinga ett flygplan att våldsamt krascha ner på ett flygfält i värsta Die Hard 2-anda eller att se ett helt hangarfartyg med jetplan ta fyr och sakta sjunka med dig på det, och helt en annan att t.ex. spränga hål i gatan framför ett hotell så att förarna istället för att köra runt det nu kör igenom dess flammande källarparkering.

Split Second är fyllt med sådana här stunder. Angrepp som på första varvet skapar kaos och förintelse kan till andra varvet också ha lämnat ärr i banan i form av att helt nya körbanor skapats. Det är bara naturligt när ett helt höghus raserat rakt över en gata att använda det som en ramp upp till hustaken, inte sant?

Det är såhär Split Second imponerar. Det är vardagsmat att se galen skit hända på banan och de banor som har sparsamt med möjligheter för andra gradens powerplay känns knappt värda besväret att besöka när man väl blivit en adrenalinjunkie.

Actionspektakel åsido så det är faktiskt inte eld, smulade byggnader och sprängda bensinmackar som imponerar på mig utan hur Blackrock Studios lyckades få spelsystemet att fungera så väl som det gör. Det hela är väldigt enkelt: när en eller flera motståndare framför dig får en blå ikon över sig signalerar detta att du kan genomföra en powerplay-attack. Tryck på knappen i rätt ögonblick så kommer något att ske i miljön och med rätt tajming kommer angreppet att träffa sitt mål.

Upplägget gör Split Second intressant; ikonen garanterar inte en fullträff, den visar bara att dina måltavlor befinner sig i rätt zon för att eventuellt kunna bli träffade. Detta leder till att min första session på en bana oftast innebär en hel del chansande och blint aktiverande av powerplays enbart för att jag ska få en bild av hur saker är placerade och hur de kan användas mest effektivt. Alla bilspel kräver att du lär dig banan men Split Second lägger ett extra intressant lager på detta faktum som gör att det uppstår stora klasskillnader mellan en erfaren och en oerfaren spelare. Det räcker inte att man är en duktig förare om den andra spelaren vet exakt hur denne kan nyttja miljön till sin fördel.

Spelet lider dock av en märklig paradox där den som kör bättre får en tråkigare upplevelse. Den som håller sig i täten trots envis gummibands-AI får nämligen en betydligt mindre actionfylld färd då powerplays enbart aktiveras genom att ha visuell kontakt med motståndet (vilket är svårt när man är framför alla), enda undantaget är vissa powerplay på nivå två. Är man främst i ledet med god marginal så förvandlas helt enkelt Split Second till en rätt ordinär racingtitel och det är lite synd. Om man däremot har motståndet nafsande i nacken kan man fortfarande ha mycket kul när man nervöst försöker undvika deras försök att spränga en av banan.

Det finns dock spellägen i Split Second som ger behållning även om man är en klippa på att köra. Mest intressanta är helikopter- och truckuppdragen där man skall undvika missilangrepp respektive brinnande tunnor för att bygga upp rejäla kombinationer. Att väja för studsande tunnor i en uttorkad kanal är nog min favorit, men lägena har bägge sina begränsningar i hur stor variation och därigenom underhållning de erbjuder. Men när de lägena förlorat sin dragningskraft är istället Split Seconds intressanta variant av Time Trial rätt spännande, där spelaren på tid skall köra ett varv på en bana medan i princip alla powerplays – nivå ett som två – aktiveras i tät följd, allt för att hindra din framfart. Dessa lopp blir lätt svettiga men ger samtidigt spelaren en god möjlighet till att få se alla trick som en bana innehåller. Läget bevisar dock även att entusiasmen sjunker när alla fyrverkerier smällt.

Det inledande intrycket av Split Second är oerhört positivt. Snabb, rå och spektakulär action bombarderar din TV-skärm och det är lätt att bli överväldigad. I fas två, när man lärt sig hantera banan och dess powerplays, uppskattar man det strategiska elementet men i den tredje fasen inser man att de fixerade powerplay-punkterna begränsar större möjligheter att vara kreativ i det långa loppet.

Trots detta får jag ändå påstå att Split Second på det stora hela är en oerhört underhållande och väldigt kreativ skapelse, och däri ligger dess styrka. Körstilen är sådär Burnout-härlig där bilen ligger klistrad mot gatan, men tyvärr dras spelet med lite väl envis gummibands-AI och bitvis luftig fysik. Och även om det är superkul att få möjligheten att spela två spelare på delad skärm är det samtidigt tråkigt att bilduppdateringen inte riktigt kan bibehålla det tempo som annars framstår så tydligt när man har sin egen skärm.

I slutänden kan jag konstatera att Split Second bygger på en alldeles lysande idé. Samtidigt finns här också utrymme för att polera saker och ytterligare avancera nytänkandet för att finna sätt att förlänga livslängden, även om hela kampanjen i högsta grad bör upplevas. Det är med största respekt som jag säger att jag ser ett nytt Criterion växa fram i brittiska Blackrock Studios, för med två hittills väldigt underhållande och kompetenta racingspel i bagaget (detta och Pure) är det bara att vänta med stor spänning på nästa idé studion kokar ihop där precis allt klaffar. Tredje gången gillt?