Sin and Punishment: Successor of the Skies

Recension / Wii / 7 Juni 2010

Treasure fyller på sin packade skattkista medan Robin avrättar rymdmonster på löpande band för att se om det nytillskottet är ännu en glimrande juvel eller bara skräp som har hamnat fel.

Gillar du shoot em up-spel har du med absolut största sannolikhet hört talats om Treasure. För dig som inte är insatt är Treasure ett japanskt spelföretag med otrolig självinsikt; de vet att det är en otrolig skatt de sitter inne med. De levererar spontana respektive genomarbetade spel om vartannat utan att det någonsin blir skitnödigt. Hardcorespelarna jublar när ännu ett nytt spel i samma anda som Ikaruga, Radiant Silvergun och Gradius V dyker upp, samtidigt som andra blir lyckliga av att det då och då poppar upp Treasure-spel med en stor licens i ryggen – Bleach, Wario och Tiny Toons för att nämna några. För att vara ett så pass litet spelföretag har de en förvånansvärt variationsrik och stabil uppställning spel bakom sig.

Sin and Punishment: Successor of the Skies är Treasures senaste shooter och uppföljaren till ett hyllat Nintendo 64-spel från 2000 som tyvärr endast släpptes i Asien när det begav sig. En version kom till Virtual Console i slutet av 2007 vilket öppnade upp intresset för uppföljaren även här i väster och nu är den till sist här.

Jag, som har ytterst liten erfarenhet av shooters i allmänhet och Treasures spel i synnerhet, var delvis nervös och delvis fascinerad inför Successor of the Skies. Här handlar det om att kontrollera en figur som rör sig i förgrunden samtidigt som man skjuter på fiender både i bakgrunden och i förgrunden. Du styr din figur med styrspaken på nunchuken och siktar och skjuter med Wiimoten samtidigt som du följer en utsatt bana. Genren kan närmast beskrivas vid en uppiffad bergochdalbana med monster; tänk Time Crisis möter Gradius och du är inte alltför långt ifrån sanningen.

Det första som förvånar mig är hur bra kontrollmetoden faktiskt fungerar. Att styra sin figur samtidigt som man kontrollerar siktet och att parallellt med det hålla koll på både bak- och förgrund kräver förvisso full koncentration, men det blir aldrig jobbigt ansträngande. Millimeterprecist är det rätta ordet.

Resten av spelet visar dock inte samma anda av kirurgisk precision utan är för det mesta bara variationsfattigt och rörigt, rörigt i den bemärkelse att skott och fiender finns överallt. Tyvärr menar jag inte det på ett positivt sätt. Spelets absolut största nackdel är nämligen en undanmanöver som gör att du blir odödlig för en tiondels sekund. Du kan därmed hoppa omkring som en dåre och skjuta på allt du ser utan att förlora ett enda liv under en hel bana.

Det tokiga i det hela är att spelet alltid förlåter dina misstag och sällan är uppbyggt med undanmanövern i åtanke (ja, jag har även testat den svåraste svårighetsgraden). Om du är snabb på knappen gör vanliga attacker aldrig skada trots att fienderna skjuter från alla håll och kanter och på så vis blir stora delar av spelet bara rörigt och enerverande istället för utmanande och spännande.

På grund av den här missen är spelet otroligt lätt. Jag kan inte påstå att jag är en duktig spelare, speciellt inte när det gäller denna genre. R-Type är för mig ett evighetsprojekt och hur någon kan klara Ikaruga utan att dö övergår mitt förstånd. Det kan vara så att jag förväntat mig något mer, men på svårighetsgraden normal är det bara bossarna som jag har svårt att ta kål på. I en genre som nästintill definierar ordet svårt blir Sin and Punishment en barnlek – när jag skjuter monster vill jag inte känna mig som ett barn (trots att båda huvudpersonerna ser ut att vara sex).

Svårighetsgraden är däremot inte ett problem för bosstriderna, och bossarna är också det största nöjet i spelet. De är brutala, gigantiska och ibland blixtsnabba vilket gör dem kompromisslösa. Medan de vanliga fienderna oftast ligger i bakgrunden och dör på bara ett par skott håller lever vissa bossar på i tiotals minuter. De krossar allt i sin väg och dyker ibland upp i förgrunden och skadar dig på sätt som vanliga fiender inte kan. Endast dessa monstruösa bossar, med lasrar och andra otyg i bakfickan, utdelar skada oavsett om du rullar iväg eller ej.

Och bossarna är överallt, dessutom. Strider mot dem utgör en fjärdedel av spelet och det är den primära anledningen till varför jag spelar vidare. Fienderna saknar förvisso aldrig variation – de kommer i alla färger och former – men de blir aldrig en utmaning, de utgör endast en transportsträcka i väntan på nästa gigantiska odjur.

Man ska aldrig ha stora förväntningar när det kommer till den grafiska aspekten av en Wii-titel. Utbudet till konsolen kryllar av skräpspel med helt utdaterad grafik. Det är nästan läskigt hur vanliga de riktigt dassiga spelen blivit. Här och där finns guldkorn men det går att räkna de spel som faktiskt inte har suddig grafik med inslag av kantiga polygoner på ena handen… med ett par fingrar nerdragna.

Som Wii-ägare har man dock lärt sig att bra spel inte nödvändigtvis behöver ha ”bra grafik” enligt dagens standard. Sin and Punishment är inget undantag; det är suddigt, kantigt och på sina ställen rent av fult. Vad det däremot har är gigantiska luftbaser, underjordiska tunnlar och skogar fulla av varulvar och samurajer – alla formgivna med glimten i ögat. Designmässigt är det med andra ord inget fel på Sucessor to the Skies – det sticker till och med ut från den gråa skaran – men när man börjar få ont i huvudet av ett spels mellansekvenser så har det helt enkelt gått för långt.

Huvudvärk orsakas däremot inte av vapenutbudet, som istället snarare är skralt. Till sin förfogan har spelaren tre olika attacker: kulspruta, närstridsvapen och ett uppladdningsbart supervapen. De kompletterar varandra helt okej men eftersom de aldrig går att uppgradera blir avsaknaden av variation bara efter någon timme pinsamt uppenbar.

För att bara vara fem timmar långt bjuder Sin and Punishment: Successor of the Skies dock på gott om olika miljöer och fiender. Varje varelse du möter eller bana du tar dig fram genom bjuder på något extra; på en av banorna glider spelaren t.ex. fram längs havsbotten i en undervattensström samtidigt som stora sjömonster och gigantiska båtar förvandlar sig till robotar och skjuter missiler från alla håll och kanter. Idén för banan är extraordinär, fienderna hoppar titt som tätt fram i förgrunden utan förvarning och bossarna avlöser varandra smidigt.

Just ovan nämnda bana visar på alla sätt och vis på vad spelet hade kunnat vara. När jag spelar den kommer jag snabbt till insikten att spelet med enbart ganska små medel hade kunnat vara så sjukt mycket bättre. Som det ser ut nu når spelet, trots häftiga bossar och designmässigt snygga miljöer, aldrig upp till Treasures glimrande samling av rubiner och safirer. Nu sitter vi här istället med en oslipad diamant – den skiner, men den hade kunnat vara så mycket vackrare.