Red Dead Redemption

Recension / Multi / 3 Augusti 2010

Ibland kan en väntan på något gott kännas som en evighet, men till sist kom äntligen Rockstars definitiva västernepos. Och till sist kom Conny ridande i gryningen med en recension.

På senare år har spelindustrin mer och mer börjat likna filmindustrin. Med detta syftar jag inte enbart på det uppenbara – fantastiskt regisserade mellansekvenser, påkostade röstskådespelare, engagerande manus och grafik närmare och närmare verkligheten – utan också på att spelutvecklare och spelbolag, precis som regissörer, hittar sin säregna stil. De gör spel som ”känns som dem”. Om tio år tror jag att vi helt kommer att ha suddat ut alla begrepp som "speltyp" och "genre”; vi kommer mer och mer övergå till att veta vad för typ av upplevelse och känsla Rockstar, Capcom, Konami eller Remedy försöker förmedla. Ju längre tiden går desto mer unikt kommer exempelvis ett actionspel bli. Det kommer att sudda ut gränser, vrida och vända på allting vi trodde att vi visste om en genre. Då kommer den unika stilen präglad av en spelskapare eller ett spelföretag att vara det enda som ger oss en vag aning om vad vi har att vänta oss.

Det är därför inte så konstigt att Rockstar redan här och nu ger oss ett västernspel som bara hade kunnat komma från dem. Alla studior har olika visioner om hur speldesign ska fungera, alla har olika sätt att skapa världar och rollfigurer, men detta spel är så uppenbart producerat med en viss vision i åtanke. Red Dead Redemption är Rockstars stora epos, det mest kompletta spel de åstadkommit, och någonting som kommer ta en lång tid att överträffa. Vid en första anblick är det en vidareutveckling av Grand Theft Auto 4, en ny kostym. Den beskrivningen fungerar förvisso väldigt väl, men den är också ett monumentalt bevis på hur ett spelföretag tar den typen av spel de älskar och är bäst på att skapa och sedan fyller det med så mycket utvecklingstiden, kunskapen och budgeten har tillåter.

Red Dead Redemption öppnas med en stillsam, filmisk introsekvens klädd i förtexter. Det är nästan retsamt långsamt, men med en unik känsla för dialog. Huvudrollsinnehavaren, John Marston, letar efter någon eller några som lämnade honom att dö. Som svek honom. Och de måste stoppas.

Under det fantastiska äventyret kan man vid ett hundratal tillfällen anklaga Red Dead Redemption för att enbart ta vid där Niko Bellics äventyr för dryga två år sedan slutade. Och visst, likheten med upplägget i GTA 4 är egentligen en av spelets få större svagheter. Men man kan då samtidigt då se det som en spelstudios sätt att hålla kvar vid det som gör dem unika. Flera spelföretag kan ge oss öppna världar – Rockstar gör det på sitt sätt.

Precis som med Liberty City är det miljön som får oss att först tappa andan. Det är först på senare år som en spelupplevelse kan luta sig så mycket emot den plats det utspelar sig på, först på senare år som världen kan bli en del av den interaktiva upplevelse vi kallar spel. Här är helheten fantastisk – detaljerna att dö för.

Visst pressar också Rockstar på gränserna ordentligt för att leverera detta; det visuella drar nytta av många nödlösningar. Texturer laddar sakta och när de storslagna vyerna ska visas blir det mycket skavanker. Men efter ett tag slutar ögonen att besväras av grafiska buggar och jag köper illusionen. Det man ser kan man uppleva, och som ett resultat har jag aldrig färdats såhär mycket i ett spel någonsin. Här finns sätt att ta sig fram snabbare mellan sina destinationer, men jag struntar nästan helt i dem. Jag vill se miljöerna, jag vill möta ett par ensamma ryttare längst vägen en regnig natt och skapa de där ögonblicken av total frihet och känslan av en levande värld. Det är en upplevelse i en spelvärld mer storslagen än någonting jag tidigare varit med om, och även om miljövariationen inte är den största är det en komplett värld. Den lever tack vare djuren som befolkar den, andas tack vare väder- och dygnseffekter som förskönar och känns verklig i och med hur byggnader och karaktärer gör den till mer än bara något att rusa i genom. Det är inte tekniskt perfekt – grafiken lider som sagt av en del brister, och buggar förekommer i massor – men med tanke på allting som finns här väljer jag alla gånger det Rockstar visar mig istället för en komprimerad men mer tekniskt felfri illusion. Som allra mest magiskt blir Red Dead Redemption i soluppgången och de gånger när man ser ut över det magnifika landskapet. Flera gånger tappar man faktiskt andan.

Grafiken är med andra ord fantastisk, men jag blir faktiskt ännu mer imponerad av ljudet. Musiken är lite nedtonad men förhöjer känslan enormt och röstskådespelarna är utan tvekan de bästa jag hört i ett spel. Tillsammans med ljudeffekterna smälter allting samman till en av de starkaste upplevelserna jag haft när det kommer till den kombinerade upplevelsen för ögon och öron. Detta är en av de mest fascinerade spelvärldarna jag någonsin besökt, en plats som känns och lever och totalt uppslukar mig. Bland spelvärldar är detta en omedelbar klassiker, i topp med Hyrule och Rapture. Och på många sätt mycket mer imponerande.

John Marstons jakt på sina forna vänner fortgår lite som spelaren själv vill. Genom att rida till markerade bokstäver på kartan för man handlingen framåt och möter samtidigt ett unikt persongalleri. Rollfigurerna är minnesvärda och gör mycket för att storyn ska kännas engagerande. Dialogerna mellan John och de han möter är otroligt välregisserade, och det känns hela tiden som att det finns en naturlig koppling mellan uppdragen och det äventyr man gett sig ut på.

Det som sker mellan uppdragen som utvecklar berättelsen är dock spelets största brist och värt att rikta en mer kritiskt granskning mot. Den uppdragsdesign som Rockstar använder sig av är helt enkelt inte i toppklass. Vid åtta tillfällen av tio handlar det endast om hyfsade actionsekvenser i olika områden. Ett antal uppdrag är riktigt bra – speciellt de där utvecklarna radikalt förändrar omgivningarna och ger spelaren lite mer att göra än att springa in och skjuta tills alla är döda – men man hade kunnat ta ut svängarna mycket mer. Jag önskar att de hade vågat skaka om spelets koncept i grunden och gett oss något mer unikt. Det är lite för långt mellan ljuspunkterna i uppdragen helt enkelt och jag blir ofta förvånad över att man inte använder omgivningarna och regisserade sekvenser mer till sin fördel. Det är på detta område Red Dead Redemption faller några snäpp, men ser man det som ett renodlat actionspel blir man förmodligen inte besviken alls. Men med allt det som finns att erbjuda hade Rockstar kunnat regissera mycket mer engagerande uppdrag än vad som nu finns.

Actionbiten fungerar dock riktigt smidigt när det kommer till hur den utförs; att söka skydd och skjuta känns som standard i dagens actionspel och Rockstar kryddar upplägget med lite egna grejer. John kan t.ex. utföra våldsamma avrättningar om han står nära en fiende, han behöver inte döda folk utan kan fånga dem med lasso och överlämna dem till rättssystemet, och så återfinns givetvis äkta västern-dueller.

Någonting som kallas för Dead Eye tar också upp stor plats. Dead Eye är en effekt som gör att allting rör sig långsammare och man får chans att placera siktet och märka sina mål, sedan skjuter Marston sina fiender på löpande band. En cool effekt, men den gör också spelet fruktansvärt enkelt. Att ta död på ett trettiotal fiender på en kort stund är en barnlek för den erfarna, och den som letar efter en utmaning finner det inte här. Samtidigt känns det inte som att Red Dead Redemption skapats för att det ska vara en svår utmaning. Målet är kanske snarare ett interaktivt och storydrivet äventyr i en värld att fascineras av. Men när en så stor del av spelet ändå går ut på action hade mina färdigheter gärna fått sättas på större prov.

Bortsett från ett repetitivt sätt att ta spelets moment framåt är Red Dead Redemption fullt av minnesvärda ögonblick. För den som vill ägna speltid åt att göra annat än att panga skurkar finns här en drös minispel, främlingar att hjälpa och så bara den totala friheten i att upptäcka världens alla hörn på sitt eget sätt. Alla saker fungerar perfekt tillsammans; de sidouppdrag man gör känns som en viktig del i spelet, bortsett från alla "ta tillbaka kärran/hästen"- eller "rädda damen i nöd genom att döda alla"-uppdrag som då och då dyker upp.

I Red Dead Redemption finns också rollfigurer som inte tillhör huvudspelet men som ändå fyller ens upplevelse med något mer. Mötena med dessa figurer och de dialoger man får höra gör det värt att uppleva dem. Jag gillar också hur dessa sidouppdrag hela tiden finns där i bakgrunden när man startar dem, redo att fortsättas när spelaren själv vill. Så det finns med andra ord hela tiden saker att återkomma till mellan huvuduppdragen.

Med hänsyn till hela paketet är spelets berättelse otroligt snyggt sammansatt, där mellansekvenserna briljerar med en stark personkemi och fantastiskt skrivna dialoger; de är extremt välregisserade och förpackar hela historien fantastiskt. Däremot dödar Rockstar tyvärr handlingen lite väl fort för de personer John stöter på. Just när de känns som en komplett bit av storyn och de känslomässiga banden är som starkast avbryts deras uppdrag och relationer för att ersättas med nya. Jag önskar att Rockstar hade vågat stanna kvar, att de hade vågat koncentrera storyn på några få starka individer och inte bytt ut de ansikten man hunnit ta till sig mot nya så snabbt. Den överraskande långa speltiden gör dock att jag kan förstå att man hela tiden måste presentera något nytt, men jag hade önskat att en del rollfigurer fick löpa mer som en röd tråd genom hela spelet. Som tur är så är i stort sett varenda personlighet minnesvärd, och många dialogväxlingar är fullständigt briljanta.

Hur Rockstar satt ihop hela sin sandlåda som är ni förstår vansinnigt imponerande, och även om de enskilda bitarna kunde vara lite vassare så blir helheten fantastisk och spelets produktionsvärden absurt imponerande.

När man så utforskat färdigt den historia som finns i den enorma västernvärlden är det dags att låta den befolkas av riktiga spelare. Rockstar tar några riktigt intressanta grepp om onlinedelen, och det allra märkvärdigaste är att vi kan rida omkring i den stora världen och möta andra riktiga spelare; upp till 16 stycken kan spela samtidigt i läget ”Free Roam”. Att samla ihop ett lag och låta det gå en rejäl dust mot ett annat cowboygäng är fantastisk underhållning och det går även utmärkt att göra de utmaningar som finns i enspelarläget här, det vill säga exempelvis jaga djur och leta blommor. Känner man för att återvända till spelet för att verkligen hitta allting blir detta den förlängning av ett spel jag alltid velat ha.

Red Dead Redemption fungerar väldigt bra online. Variationen spellägena emellan är stor med alla de klassiska tillgängliga, och världen är såklart lika fantastisk som när man spelar genom äventyret. Upplevelsen kommer dock i mitt tycke inte riktigt upp i den klass som mer ikoniska multiplayerspel kan ge, men som ett komplement till äventyret är det alldeles fantastiskt. Det ska även tilläggas att Rockstar tar sin onlinedel på allvar och inom kort släpper mycket extra för att utöka detta spelläge.

Red Dead Redemption erbjuder en värld att bli förtrollad av, en story att engagera sig i och en spelupplevelse som kan vara en evighet. Här finns tekniska skönhetsfläckar, visst, men frågan är om sådana någonsin egentligen går att slippa bort helt – speciellt om man nu vill göra något så storslaget som Rockstar presenterar här. Red Dead Redemption pressar verkligen många gränser och jag är hela tiden otroligt imponerad över den värld och det innehåll som den erbjuder. Jag vågar mig dock på att påstå att spelets uppdragsdesign kunde och borde ha överraskat lite mer för att spelet ska nå upp till den absoluta stjärnstatusen och det är egentligen här som spelets allra största brist ligger. Men enskilda beståndsdelar som story, repliker och persongalleri briljerar och gör det spelmekaniska till någonting som man har överseende med.

Bara det faktum att man kan göra en ordentlig analys av personerna i spelet utifrån deras agerande och repliker finner jag otroligt fascinerande. Att detta sedan blir en av de faktorer som gör spelupplevelsen bra är en otroligt intressant faktor. Det skapar en oerhörd kontrast gentemot rena underhållningsspel som t.ex. nyligen släppta och hyllade Super Mario Galaxy 2. Det bjuder på ren spelglädje och skalar bort allting som Red Dead Redemption använder sig av, och den motsättningen gör spelklimatet än mer fascinerade. När Rockstar blir lika duktiga på att skapa de där fantastiska spelmomenten som de redan är på att presentera sin filmiska vision (med utrymme för viss dramaturgisk finslipning) så kommer de att göra världens bästa spel.