Ratchet and Clank: A Crack in Time

Recension / Playstation 3 / 24 November 2009

Ratchet och Clank är tillbaka för vad som kan bli ett sista äventyr. Samuel har täppt igen den där sprickan i tiden och liknar i sin recension spelet med en…maträtt?

Ratchet and Clank är spelens svar på köttbullar och makaroner. När du står i köket en onsdagskväll kan du dra ihop rätten utan att någon vid middagsbordet blir riktigt besviken, men samtidigt kommer du inte heller att överraska en enda själ. A Crack in Time är just köttbullar och makaroner, men då talar vi riktigt välrullade köttbullar med lika välstuvade makaroner – grundkonceptet är detsamma som alltid men utförandet är ovanligt bra. Så skulle det här bli det sista Ratchet and Clank-spelet – vilket det har spekulerats i – är det inte mig emot, för A Crack in Time sammanfattar precis allt bra serien stått för sedan den debuterade 2002. Det har galna, överdimensionerade vapen, en drös färgglada världar och ett lika delar underhållande som löjligt manus. Så mycket mer kräver inte fansen, för annars skulle serien inte ens ha överlevt fram till generationsskiftet.

A Crack in Time är en direkt fortsättning på den historia som började hösten 2007 med PS3-debuten Tools of Destruction och fortsatte med nedladdningsbara episoden Quest for Booty i fjol. Tacksamt nog inleder seriens återkommande ärkefjant Captain Qwark med att summera vad som hänt, på ett rätt underhållande vis dessutom. Inledningen är väl dock på det hela taget en av spelets ljusare humoristiska stunder, för alltför stora delar av spelets berättande och dialoger sorterar jag in i facket märkt ”löjligt”. Det är en rätt tuff uppgift utvecklarna Insomniac åtar sig när de i A Crack in Time försöker blanda en berättelse om vänskap och tuffa moraliska beslut med komik. Ibland skär det sig brutalt; det blir smått obekvämt, lite melodramatiskt och i slutändan komiskt – på fel sätt.

Vad som hänt är i alla fall att Ratchet och Clank separerats, och i sin jakt på varandra är de samtidigt på jakt efter sina rötter; ett tema som så gott som något indikerar att det här kan vara sista gången vi träffar duon. Så mycket till duo är de dock inte i A Crack in Time eftersom att de alltså spenderar större delen av spelet åtskilda.

Följden blir lite av två spel i ett, där Ratchet står för action och Clank för pussel. Det händer att rollerna blir de omvända, att Ratchet får pussla lite och att Clank får banka rymdmonster, men dessa partier är avgjort de sämsta för respektive rollfigur och kunde lika gärna ha strukits.

Clanks smått fantastiska pusseldelar, däremot, hade jag inte kunnat leva utan. Temat i spelet är tid och Clanks pussel bygger på att du spelar in olika versioner av dig själv för att lösa gåtor. De svåraste pusslen kräver att fyra versioner av Clank gör saker samtidigt – d.v.s. att fyra inspelningar av dina aktioner samarbetar – och längre in i spelet måste spelaren göra om inspelningar för att lösa de komplexa gåtorna. Svårförklarat, som ni märker, men väldigt underhållande och tankekrävande på ett speciellt sätt. Synd bara att pusslen är aningen för få.

Ratchet då? Han pangar på som om han aldrig gjort annat (och det har han ju inte, när jag tänker efter). Hans actionstunder är inte förvisso inte lika fräscha som Clanks pusselmoment, men att röja ner fulingar med galna vapen i en kaskad av explosioner är inte dumt det heller. Insomniac har som sagt gjort det här ett tag nu vilket betyder att kontrollen sitter, att actionpartierna är snyggt balanserade (endast vid ett fåtal tillfällen känns de lite sega) och att vapenutbudet är brett och genomtänkt; här finns garanterat något för alla smaker. Spelets upplägg kräver aldrig att du använder ett visst vapen utan uppmuntrar fri, kreativ destruktion. Detta har förvisso kunnat sägas om alla Rachet and Clank-lir, men i A Crack in Time är det faktiskt fritt på riktigt. I tidigare spel har jag ofta fastnat med ett par vapen eftersom att jag använt dem mest och följaktligen hunnit uppgradera dem mest, men här kan du ta ett vapen från nivå ett till fem under endast ett uppdrag. Genast blir det mycket mer lockande att använda hela arsenalen, och uppgraderingssystemet är dessutom väldigt smidigt utformat.

Insomniacs finputsade vapenflora bäddar för riktigt roliga strider. Mina taktiker varierade, men en favorit var att först paralysera fienden med discobollen Groovitron, sätta ett skott i huvudet på de dansande fårskallarna med prickskyttegeväret Plasma Striker och sedan avsluta dem med tre målsökande raketer signerade The Negotiator. Kanske kan man gå igenom spelet med endast ett par vapen, men då gör man både sig själv och spelet en abnorm otjänst.

Ratchets strider och Clanks pusslande är de två enskilt största beståndsdelarna i A Crack in Time, men precis som i tidigare Ratchet and Clank-spel fogas bitarna ihop av ”utfyllnadsmaterial” i toppklass. Vi får bl.a. plattformspartier, racing-liknande utmaningar och en arena med feta strider för den som inte får nog av action. Risken med att blanda innehåll så vilt är att det kan bli förvirrande och svårgreppat för spelaren, men Insomniac kan sin sak. De får övergångarna mellan de olika spelsätten att kännas fullt logiska och välkomna.

Allt detta innehåll sys ihop med nya rymdpartier, som skänker lite mer kontext till Ratchets universum. Att hoppa mellan de planeter Ratchet besöker är inte längre en fråga om att bläddra i en meny, utan nu styr du Ratchets skepp själv. Greppet är hemskt välkommet; rymdfärderna blir ett välbehövligt andrum mitt i allt planethoppande. När miljöerna skiftar i samma takt som ammunitionen avverkas är det lätt att bli avtrubbad och bara se en enda stor röra utan struktur. Nu styr spelaren istället Ratchet till en planet, klarar uppdraget, lyfter och ger sig ut i rymden igen. Väl där finns en rad sidouppdrag på de stora planeternas månar (små sfäriska världar) att gotta sig i, eller så kan spelaren engagera sig i ett par rymdstrider innan det bär av mot nästa huvudplanet.

Tyvärr har Insomniac gjort det lite väl enkelt för sig genom att låta rymdutforskandet begränsas till ett enda plan – du styr höger och vänster men inte upp och ner – vilket framförallt gör att striderna blir lite hämmade, och i längden blir rymdfarandet lite tradigt. Det viktiga är dock att det ger kontrollen över tempot till spelaren, och det är nästan alltid något positivt så länge spelaren vet vad som är nästa huvudmål i äventyret.

Som alltid när vi talar Ratchet and Clank följer ett läckert och tilltalande utseende med i paketet, där den ena planeten är häftigare än den andra. Visst känner jag att Insomniac ibland fått en propp i den kreativa ådran och plockat fram den nötta mallen för Tropisk Planet Med Konstiga Växter I Starka Färger, men de flesta platser jag landar på känns värda att verkligen ta in och njuta av. Ratchet and Clank är utan tvekan en serie som visuellt nyttjat övergången till den nuvarande generationen, eftersom att en så stor del av upplevelsen bygger på färger och storslagna, utomjordiska konstruktioner – helst i kombination. Trots att så mycket händer på skärmen samtidigt flyter spelet på anmärkningsvärt bra vilket är ett stort plus.

Trots att så mycket är så bra med A Crack in Time har jag dock i slutändan svårt att bli sådär riktigt upphetsad. Jag må vara nyfiken på vad nästa vapen gör eller hur nästa planet ser ut, men Insomniac rör sig ändå inom så pass små variationer att jag aldrig blir riktigt överraskad. Jag spränger mina rymdmonster, löser mina pussel, följer med i den rappa dialogen och har roligt precis hela tiden, men så mycket mer blir det inte.

Insomniac tog med andra ord inga risker med avskedsmiddagen, utan serverar något de var lika säkra på att de skulle kunna tillaga som de var säkra på att fansen skulle gilla det. Har ni suttit vid deras middagsbord tidigare vet ni precis vad ni får om ni återvänder, och har ni mot all förmodan aldrig ätit köttbullar och makaroner förut föreslår jag att ni gör det nu.