Professor Layton and Pandora's Box

Recension / Nintendo DS / 6 Oktober 2009

Hatten är på plats, gentlemannakläderna strukna och intellektet vässat – Professor Layton är tillbaka. Samuel har med stylus i hand löst ännu ett mysterium och lämnar ett strålande omdöme.

Det är inte varje dag en japansk utvecklare kan komma fram med ett nytt varumärke som får genomslag inte bara på hemmaplan utan även i Europa och Nordamerika. Majoriteten av de påfund som kommer från östern omfamnas av en liten, sluten skara spelare som åtminstone får det att gå runt för utgivaren men inte så mycket mer. Efter ett par försök ger man upp och inser att väst är väst och öst är öst för att istället hoppas på bättre lycka nästa gång.

Varför Level 5 med Professor Layton-spelen lyckats bryta detta mönster är inte svårt att se. Kanske är det att dra lite för stora växlar att jämföra Layton med Mario, men i grunden finns där många likheter. Både Professor Laytons pusselvärld och Marios svamprike har nämligen något universellt tilldragande över sig, en design som välkomnar alla utan att samtidigt stöta bort någon. Ung som vuxen, man som kvinna, erfaren som oerfaren spelare – alla kan ta till sig av dessa världar.

Den som spelade det första spelet vet vad jag talar om. Professor Layton är gentlemännens gentleman som reser runt världen i allmänhetens tjänst tillsammans med sin lärjunge och vapendragare Luke; med deras skarpsinniga intellekt (som egentligen är spelarens) som enda vapen löste de mysteriet med den egendomliga byn St. Mystere i det första spelet. När Laytons gamle mentor Dr. Schrader i uppföljarens prolog hittas död efter att ha påstått sig vara den mytomspunna artefakten The Elysian Box (i folkmun känd som Pandora’s Box) på spåren blir det givetvis dags för duon att återigen sätta sina pussellösarfärdigheter på prov.

Krasst sett är vad som därefter väntar spelaren en räcka med 138 pussel av varierande art. Detta må låta som ett otroligt ensidigt spelupplägg, men det är långt ifrån sanningen. För om pusslen kan sägas vara spelets hjärta, utgör Level 5:s inramning resterande organ. Spelets berättande är varierat, dialogerna är rakt igenom underhållande och persongalleriet sådär lagom galet utan att passera gränsen för vad vi betraktar som för japanskt.

Äventyret tar vid på riktigt när Layton och Luke kliver ombord på The Molentary Express, en tågtur som den avlidne mentorn hade biljett till och som omges av en rad mystiska förhållanden. Tåget i sig är skådeplats för flera av spelets händelser, samtidigt som de städer som passeras också spelar en viktig roll för intrigerna. Sammantaget är hela berättelsen snäppet mer intressant än i originalet eftersom att historiens vändningar är fler och mer skickligt utportionerade; i originalet sparades allt för många avslöjanden till det absoluta slutet.

Level 5:s läckra visuella stil får också mer utrymme att glänsa här just tack vare att äventyret tar spelaren till flera skilda platser längs järnvägen. The Molentary Express doftar överklasselegans med läckra broderier, vita dukar och snirkligt snidade möbler, medan tågets första stopp är en lantort full av liv och rörelse inför den kommande festivalen. Kontrasterna och de olika visuella intrycken fortsätter att hagla spelet igenom fram till den stämningsfulla platsen för spelets klimax. De ytterst charmerande videosekvenserna från originalet återvänder också och är, ja, precis lika charmerande. Fast fler. Och det gillas, såklart.

Ser vi till hur Level 5 sammanfogat organen (världen, berättelsen och presentationen) med hjärtat (pusslen), står de klart att de bättrat sig på en rad punkter från originalet. Pusslen känns mycket mer integrerade med handlingen denna gång; oftast finns en logisk koppling mellan pusslet och handlingen. Har en dörr gått i lås måste låset dyrkas upp, har ett foto gått sönder ska det sättas ihop, ska någon servera pannkakor måste de läggas upp (ingen syssla är för vardaglig för att utgöra ett pussel). Det inträffar fortfarande stup i kvarten att någon av de personer man möter säger: ”Hej Layton, du som är så smart, har du hört den här?” följt av ett pussel som Level 5 tydligen inte kunde passa in i handlingen på ett vettigare sätt. Ibland fläckar detta upplevelsen en aning, det blir lite krystat, men de flesta av spelets obligatoriska pussel lider inte av det här problemet och det är ett stort framsteg från originalet.

Medan pusslen alltså kan handla om allt möjligt går det överlag att sortera in i vissa kategorier, där några möjligen känns aningen överfyllda. Rätt många pussel handlar om att flytta omkring block för att få vissa föremål till vissa platser, och rätt många handlar om uteslutningsmetodik. Jag har endast stött på ett fåtal pussel som jag tyckt varit direkt dåliga och luddigt framställda, men att många pussel liknar varandra är också ett litet störningsmoment (har man spelat originalet blir detta ytterligare lite mera påtagligt). Tur är då att många av pusslen som sagt inte är obligatoriska.

En annan smart förbättring som skett är att svårighetsnivån jämnats ut. Överlag känns Pandora’s Box som ett lättare spel än föregångaren, men detta betyder inte att hjärnan inte får arbeta. Snarare är det så att Level 5 omlokaliserat de svåraste pusslen till den icke-obligatoriska bunten, istället för att ha några av de svåraste nötterna som grindväktare vid spelets slut som i ettan. Dessutom har anteckningsfunktionen förbättrats så till vida att spelaren nu kan fälla ut en liten ”hinna” över skärmen där man kan göra anteckningar för pusslet. I det första spelet var man tvungen att kludda över instruktionerna om man ville spåna lite och det säger ju sig självt att det var ett korkat system.

Sen finns alltid Hint Coins, mynt som spelaren hittar i omgivningarna och som kan växlas mot max tre ledtrådar per pussel. Det är en liten finess, men samtidigt en snudd på briljant sådan. Genom att välja hur många ledtrådar man vill betala för reglerar spelaren själv svårighetsgraden inför varje pussel (jag sparar dem oftast till matematikgåtorna), och vetskapen om att det finns ett begränsat antal mynt i spelet gör att man är restriktiv.

När man väl löst de 90-100 pussel som krävs för att klara äventyret står klockan på någonstans mellan 12 och 13 timmar och man undrar vart tiden tog vägen. ”Bara ett pussel till” eller ”bara några försök till” är fraser man hinner upprepa flera varv i sitt huvud, och skulle man vid vägs ände inte vara nöjd finns massvis av saker att ägna sig åt efter berättelsens slut. Tre minispel (tekokning, kamerareparering och, ja, hamsterbantning) agerar sidosysslor under hela spelet och genom att lösa pussel hittar spelaren nya delar till dessa spel. Skulle man dessutom hitta och lösa alla spelets pussel kan man sträva mot att låsa upp de extrasvåra pusslen, och räcker inte det heller nås nya nedladdningsbara pussel gratis på veckobasis via wi-fi i sex månader framöver.

Professor Layton and Pandora’s Box är alltså en kassett sprängdfylld med klurigheter som skulle göra vilken vettig människa som helst galen, men Layton bara rätar på hatten och konstaterat att en gentleman aldrig lämnar någon gåta olöst. Jag tycker du ska göra detsamma, för trevligare än såhär har huvudbry på DS aldrig varit.