No More Heroes 2

Recension / Wii / 23 Juli 2010

Filosofi, sex, våld och Wiimote-viftande – allt blandas i No More Heroes 2. Samuel är konfunderad men lyckas ändå slå fast varför Suda 51 inte riktigt lyckas även på andra försöket.

Goichi Suda, a.k.a. Suda 51, är mannen bakom No More Heroes 2. Jag har träffat Suda, vid Nordic Game i Malmö för ett drygt år sedan. Mitt intryck då var att det är en okomplicerad man, en glad japan som gillar tokigheter, obskyra filmer och att göra spel. Mycket riktigt känns No More Heroes 2 som ett spel skapat av precis en sådan man.

No More Heroes 2 spretar åt alla håll och kanter. Det rymmer en rad olika artistiska drag och hämtar många influenser från filmens värld. Humorn blandar kiss och bajs med inte precis subtila sexuella anspelningar. Kameran fokuserar lika mycket på kvinnors bakdelar och behag som på deras ansikten. Storyn är en stundtals obegriplig röra bestående av moralpredikningar varvat med psykedeliska feberdrömmar.

Mitt i allt detta gömmer sig, tro det eller ej, ett spel. Där precis allt runtomkring själva spelet är splittrat och konstigt på alla möjliga sätt, är själva spelet som för att kompensera väldigt ordinärt.

Huvudpersonen Travis Touchdown är, precis som i originalet, lönnmördare. I det första spelet äntrade han lönnmördarbranschen med målet att mörda sig upp från plats 51 till 1 på mördarnas rankinglista, och som en bonus skulle han då dessutom få ligga med Sylvia, som arrangerar hela lönnmördarcirkusen.

När No More Heroes 2 börjar måste Travis av någon anledning återigen slå sig upp till toppen, och återigen är det sex som hägrar. Så mycket mer får jag inte veta, och rollfigurer kastas sedan in i hög takt utan att jag får förklarat vilka de är och vad de har i berättelsen att göra. Jag har inte spelat ettan och accepterar därmed att jag missar vissa vinklar, men spelet går kanske ett steg för långt och känns stundtals som ett enda stort internskämt. Faktum är att No More Heroes 2 specifikt poängterar att det inte är någon mening med att förklara saker – ”spelaren vill bara sätta igång med dödandet”. Sagt och gjort!

Efter en inledning som skapade en konstant undrande blick i mitt ansikte blev jag faktiskt en aning överraskad när jag till sist fick greppa Travis trogna beam katana och börja slakta. För som spel betraktat är No More Heroes 2 ganska ordinärt och inte alls lika utsvävat som inramningen.

Det hela är mycket enkelt. Varje mord Travis ska utföra föregås av att horder av undersåtar till måltavlan i fråga ska huggas ned med ett ganska simpelt stridssystem. Jag manglar på A i snabb takt för att utföra kombinationer, håller nere Z för att låsa på mål samt blockera, parerar i valfri riktning med styrkorset samt utför avrättningsmanövrar genom rörelser. Balansen mellan knapptryck och rörelsekontrollerade attacker känns sund och vill man helt slippa vifta finns ett classic controller-alternativ. Det hela går i alla fall fort att lära sig och ganska snart avrättar jag fiender i godkänd takt.

Tyvärr innebär lättillgängligheten i stridsystemet också mycket riktigt att det blir ganska ytligt. Utvecklingskurvan för spelet är helt platt – Travis får inga nya trick eller attacker – vilket gör att monotonin gör sig påmind alldeles för snabbt. Efter ett par timmar får jag i och för sig möjligheten att byta mellan olika vapen (förvisso välkommet eftersom de fungerar olika bra mot olika fiender) men vi talar inget Bayonetta- eller ens God of War-djup här. Istället blir striderna mot den grå massan fiender snabbt mest en irritation som står i vägen för nästa bosstrid.

För det är bosstriderna som är spelets höjdpunkt. De lönnmördare Travis ska plocka ner har alla helt sanslösa personligheter; dessa figurer lider uppenbarligen av alla bokstavskombinationer du kan tänka dig kombinerat med en medfödd blodlusta. De är alla genomlöjliga naturligtvis, och när några av dem försöker sig på tyngre filosofiska frågor (”Varför dödar vi? Vad driver egentligen en människa?”) blir det ofta otroligt apart i ett spel som nyss visade mig ett par guppande jättetuttar.

Ändå kan man inte låta bli att småle åt de blivande offren, och de strider som följer är ofta klart underhållande. Varje bosstrid har en egen karaktär och de bryter alla av monotonin som uppstår emellan striderna. Alla galna strider i världen kan dock inte gömma det faktum att stridssystemet är för grunt och lite för slarvigt (pareringarna och kameran fungerar sisådär, t.ex.).

Vid sidan om huvuduppdraget att ta sig till lönnmördarlistans topp kan Travis utföra en rad sidouppdrag för att tjäna pengar. Där sidouppdragen i originalet var obligatoriska är de i No More Heroes 2 just sidouppdrag som man kan göra när man har lust. Mellan varje uppdrag får spelaren upp kartan över staden Santa Destroy, och där är det bara att välja nästa destination, peta näsan en stund medan spelet laddar och sen sätta igång.

Sidouppdragen är om möjligt ännu knäppare än själva spelet. De har alla en unik åttabitsstil och påminner om NES-spel. Varför? Ingen vet, men jag tackar den som kläckte idén. Stilen på själva spelet tycker jag nämligen är ganska dassig; trots att Suda 51 ritar med sin älskade cel-shading tycker jag resultatet är ganska intetsägande. Det är inte nog extremt åt något håll för att stå ut.

Men står ut gör alltså minispelen. Bl.a. levererar Travis pizza, pumpar sina muskler och steker biffar (!) i åtta bitar. Sidouppdragen är många, och alla har flera nivåer. Som en minispelssamling betraktat har No More Heroes 2 alltså ganska god hållbarhet, men huvudäventyret räcker bara en sex-sju timmar.

Mitt i det att jag stekt ytterligare en perfekt biff och tjänat ihop pengar för att köpa en ny jacka till Travis, slås jag dock av det faktum att det hela är fullständigt onödigt. Någon koppling mellan sidouppdragen och huvudspelet existerar knappt, och det gör hela situationen ganska märklig. Det är svårt att motivera sig till att nöta minispelen när de enbart är ett tidsfördriv i ett spel som inte engagerar mig särskilt mycket.

För hur man än vänder och vrider på det är det här endast är ett enformigt men godkänt actionspel – det kan inga galna bossar, plumpa sexskämt eller minispel i åtta bitar ändra på. Jag spelade mestadels på enklaste svårighetsgraden för att inte dra ut på allt det enformiga allt för mycket, och att jag medvetet försöker korta ned en sjutimmarsupplevelse säger väl en del. Suda 51 vill mycket och resultatet är ett spel som är förvirrat på alla plan utom det spelmässiga, där det bara är en ordinär axelryckning. Det hade varit helt okej om upplevelsen som spelet levererade var värd alla tryck på A-knappen, men det är ett konstigt paket som är svårt att rekommendera till andra än de som vill veta vad som rör sig i huvudet på en glad japan som gillar tokigheter, obskyra filmer och att göra spel.