New Super Mario Bros. Wii

Recension / Wii / 2 December 2009

Mario. I två dimensioner. På stationär konsol. För fyra. Samuel verkar ganska upphetsad och berättar i sin recension av New Super Mario Bros. Wii varför du också bör vara det.

Det borde inte finnas ett spel som tilltalar alla. Det finns ju ingen film som alla i hela världen älskar, det finns ingen bok som alla gillar och det finns ingen låt alla människor pekar ut som gudomlig.

Nintendo har trots detta de senaste åren ihärdigt hävdat motsatsen – det GÅR att göra ett spel för alla, menar de, frågan har bara varit hur. De har experimenterat med nya versioner av klassiska serier som Mario Kart och Super Smash Bros. och de har utforskat helt nya stigar med Wii Sports och Wii Fit. Ändå har de inte fått in den där fullträffen, spelet som man som kvinna, gammal som ung, erfaren som oerfaren spelare kan njuta av. Nintendos propagerande började bli lite jobbigt och kanske hann de själva bli aningen frustrerade, men just när vi skulle få rätt – det går INTE att göra ett spel som alla gillar – hittade Nintendo svaret.

Som med de flesta gåtor var lösningen retfullt enkel. Med Shigeru Miyamoto i spetsen tog Nintendo TV-spelens urfader Super Mario Bros., doppade det i en hink med stilig modern målarfärg och multiplicerade med fyra. Resultatet är New Super Mario Bros. – ett spel för alla.

Man undrar såklart varför ingen tänkt på det här tidigare. Mario-konceptet, där spelaren tar sig från vänster till höger och hoppar över några hinder på vägen, är något varenda människa på vår planet kan förstå. Det tog tjugo år innan Nintendo fick idén att låta fyra av de där människorna sätta sig ner och ta del av den enkla, okomplicerade glädjen i Mario samtidigt. När det väl sker var det väl värt väntan, för New Super Mario Bros. Wii kan mycket väl vara det mest lättälskade multiplayerspelet i historien. Det är så klassiskt, så bekant, men konfunderande nog ändå så originellt och tilltalande.

De viktigaste byggstenarna heter lättsamhet, skadeglädje samt ren underhållning. Upp till fyra spelare kan samexistera på skärmen och sträva mot att nå flaggstången vid banans slut. Jag skriver samexistera, eftersom att alternativet ”samarbeta” inte hade varit helt sanningsenligt. New Super Mario Bros. Wii är nämligen ett briljant spel för dem som vill samarbeta och gemensamt försöka rädda Prinsessan Peach, men samarbetet kan lätt vändas till motarbete och då ändrar spelet helt karaktär. Istället för att hjälpa varandra med ett hopp över en avgrund, kastar spelarna ner varandra i den. Istället för att hederligt dela på alla föremål, roffar en av spelarna åt sig allt. Istället för att vänta på varandra rusar någon i förväg och lämnar bakomvarande att dö.

Är spelarna riktigt på krigsstigen finns ett helt spelläge, Coin Battle, avsatt för kamp. Här rangordnas faktiskt spelarna efter hur många mynt de samlat och spelet pekar tydligt ut den bäste. Behövs någons ego höjas eller sänkas rekommenderas spelläget med andra ord hjärtligt.

Oavsett på vilket sätt spelet spelas när man är flera (en blandning av sam- och motarbete rekommenderas för allas hälsa) är det precis lika roligt, och de där byggstenarna – lättsamhet, skadeglädje och underhållning – förblir desamma oavsett spelsätt. Detta är byggstenar alla kan förstå, och plötsligt tycks det inte spela någon roll att de levereras genom ett TV-spel. Vad som förr varit en barriär för många, blir det inte längre med New Super Mario Bros. Wii.

Visst har det funnits spel som åstadkommit liknande saker. Nintendo har som nämnt nått stora framgångar med exempelvis Wii Sports, som jag själv sett har en liknande effekt på oerfarna spelare. Skillnaden – och det här är viktigt – är att New Super Mario Bros. Wii inte bara är otroligt bra som partyspel, utan att det när det skiftar karaktär förblir precis lika bra. När vännerna gått hem kan skivan fortsätta spinna i ditt Wii och vad som nyss var ett mästerligt sammansvetsat multiplayerspel för bror, syster, pappa, mamma, grannar och vänner, blir då ett lysande plattformsspel för den inbitne spelaren. Men det är ändå samma spel, och där utmärker sig New Super Mario Bros. Wii som helt unikt. Några spelare faller ut, men du fortsätter ensam och har precis lika roligt men på ett annat sätt. Andra spel som gör detta, exempelvis actiontitlar som Gears of War 2, tappar alltid en dimension när en mänsklig spelare försvinner. New Super Mario Bros. Wii tappar också en dimension – men en annan tillkommer. Så när jag säger att spelet är för alla menar jag också att det är för alla konstellationer av människor och för alla tillfällen. Det är där spelet lyckas bättre än något annat spel jag någonsin spelat.

För denna solospelare kan New Super Mario Bros. Wii ses som en direkt uppföljare till New Super Mario Bros. för DS. Det var ett riktigt, riktigt bra plattformsspel, men det var något som inte riktigt klaffade. Låt oss för ett stycke resa tillbaka till min recension daterad juni 2006:
”New Super Mario Bros. är ett tydligt försök av Nintendo att göra ett Absolute Mario, och de lyckas nästan. För som så många gånger förr får vi erfara att man automatiskt inte gör ett spel lika gudomligt som förlagorna om man tar deras bästa beståndsdelar och bakar samman dem i ett nytt spel. Det som brister här är framförallt en del rätt intetsägande och för korta banor, lite uddlösa världskartor och en för låg svårighetsgrad.”

2009 finns inget nästan – det här ÄR Absolute Mario. De problem jag pekade ut 2006 har sjunkit till botten av Jolly Roger Bay fastkedjade i en Chain-chomp. Där DS-spelet hade banor som resulterade i axelryckningar, har varenda nivå i New Super Mario Bros. Wii en egen karaktär. Det är alltid svårt att veta vad man kommer att minnas om tio år, men när valet av bana resulterar i att spelare hej vilt skriker ut förslag i stil med ”Den med den där jättesnurran!”, ”Den med vinden!” eller ”Vulkanutbrottet! Vulkanutbrottet!”, vet man att något fastnat. Notera då att det absolut inte handlar om gimmickar. Andra spel kan ha minnesvärda stunder som man såhär i efterhand inser inte tillförde så mycket spelmässigt; i New Super Mario Bros. Wii är vartenda hinder utplacerat för att skänka variation till varje sekund.

Det rena innehållet i spelet är, precis som i DS-spelet, ytterst inspirerat av Super Mario Bros. 3 och Super Mario World. Vi får plattformande med en genialisk, fantasifull bandesign, där det är förbluffande hur skickligt Nintendo designat banor som passar inte bara en utan upp till fyra spelare. Världen är fylld av referenser till de två nämnda klassikerna i form av designdrag hos fiender (Koopalings!) och banor (luftskepp!), men vi får också en massa nya typer av fiender att förgöra, hinder att överkomma och föremål att utnyttja - pingvin- och propellerdräkterna är briljanta tillskott.

Wii-kontrollen används också på ett intressant sätt. Mario kan t.ex. ställa sig på en stor vippbräda och sedan tilta den genom rörelser, och längre in i spelet dyker fler fascinerande tillämpningar upp. Idén överutnyttjas dock inte och själv tycker jag att det är en briljant inbakning av kontrollens funktioner; det är smakfullt, befogat för bandesignen och lättanvänt för alla.

Jag gnällde också på svårighetsgraden 2006. Det kommer alltid att finnas de som tycker att spel är för lätta, men jag anser att Nintendo även här bättrat sig och gett New Super Mario Bros. Wii en snitsigt balanserad svårighetsgrad som snuddar på perfekt. Spelet inleder mjukt, trappar gradvis upp utmaningen och från, säg, värld fem och framåt fick även en van spelare som undertecknad verkligen ha tungan rätt i mun. Dessutom har Nintendo proppat spelet fullt av hemliga utgångar, stora mynt att samla och extrabanor att låsa upp, så där har spelare ytterligare en rejäl utmaning. Spelet strösslar med extraliv, så någon Game Over-skylt blir det sällan tal om, men dödsfall på grund av millimetermisstag blir det absolut.

Trots att jag dör rätt mycket är spelet är aldrig orättvist; kontrollen är mördande precis och Mario har den där omtalade känslan som gör att man som spelare känner exakt hur långt varje hopp kommer att nå. Rörelsearsenalen är hämtad från hela rörmokarens karriär, med enkla hopp såväl som vägg- och trippelhopp, vilket kombinerat med specialrörelserna för de olika dräkterna ger en hel del för de vana spelarna att bemästra.

Skulle spelet sen i slutändan bli för svårt, vilket kan vara fallet om man är fyra spelare varav några mindre vana, finns Nintendos senaste innovation Super Guide till hands. Vissa betraktar den som fusk – jag menar att den är genialisk.

Super Guide kan, teoretiskt sett, spela hela spelet åt dig. Den fungerar som så att dör du åtta gånger på samma bana, kommer du vid nästa försök erbjudas möjligheten att få se på en genomspelning av banan där den tacklas lugnt och metodiskt. Genomspelningen kan när som helst avbrytas så att du själv får testa från början, eller så hoppar du in efter att datorn tagit sig förbi ditt hatparti.

Jag använde aldrig Super Guide. Däremot är det ett lysande tillägg som en sista tillflyktsort för ovana spelare och ytterligare ett nyskapande sätt för spelet att bryta ner barriärer mellan målgrupper på. Det finns så många som spelar spel som inte har en bråkdel av de färdigheter du och jag har, och jag missunnar dem inte chansen att ta sig igenom ända till slutet. Det är en lysande funktion i ett spel för alla som Nintendo kommer att återanvända i många spel framöver, samtidigt som konkurrenterna kommer att tvingas kopiera (Microsoft sökte alldeles nyligt patent på ett sorts hjälpsystem i spel). Återigen: varför har ingen tänkt på det här förut?

Sen finns det möjligen saker som Nintendo faktiskt inte tänkte på. Musiken är ett område utvecklarna fortfarande skulle kunna förbättra; New Super Mario Bros. på DS hade en del aningen för intetsägande slingor och även om de krympt i antal till Wii-spelet är några av dem kvar. Särskilt i skuggan de majestätiska tonerna i Super Mario Galaxy känns ljudbilden i New Super Mario Bros. Wii lite feg.

En annan petitess är att två spelare måste spela som Toad i en session om fyra. Varför Nintendo inte bara bytte ut den ena svampen mot någon av alla Mario-seriens sidofigurer – Wario eller Daisy, t.ex. – är en gåta, men en gåta jag inte ägnar någon särskild tid åt att fundera på då varken jag eller mina testkaniner upplevt någon allvarlig förvirring på grund av tvillingsvamparna.

Vad mina testkaniner däremot uttryckt gång på gång på gång, är ren och skär glädje. Om spelets musik är lite intetsägande gör det med vidare eftertanke ingenting, för den drunknar i kaosets ljuva toner. En session med New Super Mario Bros. Wii betyder nämligen alltid skratt och gråt, hopp och förtvivlan, hyllningar och skällsord, allt i en enda salig röra. Att ett spel med så små medel kan framkalla sådana stora känslor, är fascinerande. Att samma spel också kan ha så många tilltalande ansikten, är ännu mera imponerande, och konkurrenterna bör – oavsett vilken genre de rör sig i – omedelbart sätta sig ner och fundera över vad Nintendo gör för att skapa ett spel där antalet spelare inte avgör underhållningsnivån utan endast karaktären hos underhållningen.

Sist, men absolut inte minst, är spelet ett bevis på vad vårt favoritmedium kan som faktiskt inget annat kan: det kan sammanföra människor av olika bakgrunder, av olika sinnelag och med olika förkunskaper. Det kan inte en film, det kan inte en bok, det kan inte låt. Men det kan ett spel. New Super Mario Bros. Wii kan sammanföra alla.

Alla.