Need for Speed Shift

Recension / Xbox 360 / 5 Oktober 2009

EA serverar Need for Speed nummer 16 (!) och Fredrik kan nöjt konstatera att serien ingalunda är en trött gamling som står och stampar. Tvärtom finns här det mesta man kan önska av ett racingspel.

Det är förmodligen inte så värst många som kommer ihåg The Need for Speed som släpptes till Panasonics relativt misslyckade konsol 3DO. Året var 1994. Undertecknad kommer verkligen inte ihåg det själv - det var innan jag ens ägde en spekonsol själv och dessutom var det bara Nintendo som gällde då. Playstation och Saturn fick förvisso också versioner av spelet åren därpå, men nu är det 2009 och det är Shift som gäller.

Min erfarenhet av Need for Speed-serien begränsas till någon mycket kort session av Underground för några år sedan. Så det är med nyfikna och oförstörda ögon och händer jag tar mig an det senaste tillskottet. Kort sammanfattat kan jag konstatera att engelska Slightly Mad Studios har skapat ett mycket gediget racingspel med ett högt återspelsvärde.

Det första intrycket är givetvis presentationen. Här finns verkligen inget att klaga på. Snygga, stilistiska menyer blandas med tydliga instruktioner och en omedelbar inkörsport rakt in till själva banorna. Att laddningstiderna ibland är på gränsen till plågsamt långa är något man tyvärr får acceptera - dock presenteras många nyttiga tips upp på skärmen under tiden man väntar, så man har gjort det bästa av situationen.

Själva racingen är mycket smidig och realistisk. Skärmupp-uppdateringen håller sig alltid på en hög nivå och fartkänslan sitter precis där den ska. Tredjepersonperspektivet ger bäst överblick men när man byter till förstaperson känns det som om hastigheten ökar avsevärt och man finner sig själv med ett nästan krampaktigt grepp om handkontrollen medan pulsen ökar. Flera gånger kommer jag på mig själv med att sitta och peppa mig själv med fraser som "Kom igen nu för fan" eller "Bara 3,7 sekunder till ledaren, nu jävlar tar vi det här" medan adrenalinet pumpar. Det är kanske det bästa beviset på att utvecklarna har lyckats: Varje lopp känns som ett måste, något som ska vinnas till varje pris. För första gången i serien sedan Porsche Unleashed 2000 återvänder också vyn från ratten. Ratten skakar, det blinkar på panelen och det känns precis som det ska.

Målet har den här gången varit att skapa en simulator, till skillnad från många andra spel i serien som har varit betydligt mer arkadinriktade. Det känns uppfriskande eftersom genuin skicklighet belönas. Ändå finns en grundläggande arkadkänsla kvar och kombinationen är mycket lyckad.

Något som till en början förvånar en aning är racinglinjen. Denna innebär att man hela tiden kan se den optimala linjen där man bör hålla sig för att köra så bra och effektivt som möjligt. Först undrar man om detta är något som gör spelet lite för enkelt men det tar inte lång tid innan man inser att man gillar det förbehållslöst. Beroende på ens personliga förarstil håller man sig olika mycket till denna linje men det är bra att ha något att utgå från. Så länge linjen är grön är det bara att gasa på men så fort den blir gul är det dags att börja passa sig. Röd färg innebär att det snart kommer att gå riktigt illa om man satsar max.

Dock är det så att det går att utmana denna ledsagning om man är tillräckligt skicklig i kurvtagningen. Ett intensivt pumpande på bromsen och gasen, kombinerat med tillräckligt skarpa rattvridningar, gör att man kan ta in mycket tid just i kurvorna. Behärskar man dessutom drift-systemet, vilket innebär att man glider genom en kurva med perfekt inbromsning med nosen inåt, kan man bli hur skicklig som helst. Personligen har jag mycket svårt för detta men det är ingen kritik mot spelet eftersom jag givetvis inser att det är en fråga om ren skicklighet.

Karriärläget är mycket genomtänkt och det man snabbt märker är att alla ens handlingar påverkar ens totala framgång. Varje lopp har specifika mål, som att man ska köra perfekta varv eller uppnå ett visst antal profilpoäng. Dessa poäng förtjänar man genom att vara så skicklig som möjligt i omkörningar och ett antal andra aktioner. Profilpoängen gör i sin tur att man når nya nivåer och därmed får tillgång till nya bilar, nya serier och mängder av nya utmaningar. Detta gör att man ogärna sliter sig och huvudmålet är att nå World Tour, där man tävlar mot de allra tuffaste motståndarna på de hårdaste banorna med de grymmaste bilarna.

Något som också förtjänar att nämnas på plussidan är ljudet. Varje lopp är en brutal upplevelse med underbara ljudeffekter. Inbromsningar, uppkörningar och varvande motorer skildras på ett obarmhärtigt sätt vilket i hög grad bidrar till den totala upplevelsen.

Jag har knappt några invändningar alls mot Need for Speed Shift. Man skulle kunna hävda att variationen hade blivit större med off road-banor på andra underlag än asfalt, eller att man hade önskat större frihet och fler genvägar, men då är man ute på hal is eftersom det faktiskt inte är Colin McRae eller Burnout man spelar. Need for Speed handlar om racing på bana, oavsett om banan i fråga återfinns på en Indycar-ring eller ute i den vilda naturen. Det hade dock varit trevligt med tutorial-banor, speciellt när man ska lära sig drifting-tekniken. Men man kan inte få allt här i världen.

Need for Speed Shift är, sammanfattningsvis, en intensiv racinguppvelse där fans av genren - och säkerligen även många oinvigda - har många timmars skönt spelande framför sig. En upplevelse fylld av fart, adrenalin, grymma bilar och varierande banor.