Motorstorm: Arctic Edge

Recension / Playstation Portable / 21 September 2009

Motorstorm är tillbaka för tredje gången, och efter öken och djungel är temat denna gång snö. Givetvis satte vi redaktionens norrlänning bakom skoterstyret för testkörning.

|

Vad Motorstorm är, vad varumärket står för, är enligt mig rätt klart vid det här laget. Motorstorm är rå, kaotisk arkadracing med dynamiken i centrum. Inte bara banorna och fysiken gör spelet dynamiskt, utan också förhållandena mellan de olika fordonen. Allt från traktorer till motorcyklar slåss om samma pallplaceringar och i den kampen är alla medel tillåtna. Samtidigt förändras underlaget hela tiden, broar rasar och vägskyltar flyger i flisor.

Åtminstone har detta varit spelets hjärta. Nu, med tredje delen Arctic Edge, talar vi istället för PS3 om PSP, och en sådan drastisk nedbantning i hårdvara borde ju betyda förändringar i formulan. Förändringar som jag på förhand hade trott skulle ruinera konceptet Motorstorm.

Sällan har det glatt mig så mycket att ha fel. Motorstorm: Arctic Edge är nämligen Motorstorm: Pacific Rift (fjolårsspelet för PS3) doppat i snö, slask och lera. Utvecklaren Big Big har inte gjort avkall på vare sig intensiteten eller den där så centrala dynamiken. Allt finns här, allt, vilket tyvärr också inkluderar de skavanker som Pacifc Rift hade.

Framförallt är karriärläget inte särskilt inspirerat. Här spenderar spelaren huvuddelen av sin tid med att delta i lopp efter lopp med målet att samla nog poäng för att få tillgång till nästa nivå och därmed svårare utmaningar. Inför varje lopp finns endast ett fåtal av spelets alla fordon att välja på vilket kan ge en kamp med exempelvis endast motorcyklar eller kanske bara skotrar (roligt nytt tillskott) och jeepar. Upplägget tvingar spelare att lära sig hela fordonskatalogen, trots att man kanske har ett par klasser där man känner sig allra tryggast, och tricket förlänger den tid som krävs för att bemästra spelet till fullo. Fantasifullt är det dock inte; tävlingsformerna är få och väldigt förutsägbara (var är hetsiga Elimination från Pacific Rift?!). Vi har klassiska först-i-mål-lopp, bataljer mot klockan, loppserier (s.k. Invitationals) samt den nya bekantskapen Time Ticker.

Time Ticker är i och för sig en rätt rolig idé som går ut på att poäng hela tiden trillar in i en viss takt beroende på vilken plats du för tillfället har. Bättre placering ger mer poäng – enkelt och potentiellt väldigt spännande. Synd är bara att dessa mer ovanliga inslag är så sällsynta; för det mesta trummar karriärläget på i en väldigt maklig takt. Själva loppen är grymt underhållande, inget snack om saken, men kompositionen hade kunnat vara så mycket bättre.

Samma sak gäller de speciella utmaningar som ska genomföras i ett lopp för att låsa upp extralopp. Dessa utmaningar är av typen ”ligg etta tio sekunder, ”bli etta”, ”slå tiden X”. Ni hör ju, fantasin tycks ha sinat innan den ens började flöda. Lite mer variation på dessa områden hade inte krävt allt för mycket ansträngning från utvecklaren Big Big samtidigt som det hade gjort väldigt mycket för spelet. Som upplägget är nu händer för mig precis samma sak som i Pacific Rift – innan jag nått den absoluta toppen på min karriär är jag redan less. Jag har haft väldigt roligt längs vägen, men det blir för enahanda för att jag ska orka kämpa för de sista skalperna.

Det är inte precis så att råmaterialet saknas, och det gör det stundtals slappa utförandet ännu mer störande. Just racingen i Motorstorm: Arctic Edge är nämligen utan tvekan lysande. Att man med sådan millimeterprecision fångat Motorstorm-upplevelsen på ett bärbart format är i sig imponerande, men man behöver inte lägga till bisatsen ”…för att vara till PSP” till konstaterandet ”Motorstorm: Arctic Edge är ett fantastiskt racingspel” för att göra det gällande. Fartkänslan är där, kontrollen sitter bara man flyttar styrningen till det digitala korset och banorna, banorna mina vänner, visar prov på stort spelhantverk.

Pacific Rift introducerade ett koncept där varje bana egentligen var (minst) tre banor i en och samma, och det går igen i Arctic Edge. Faktum är att ”bana” är fel term; labyrint passar bättre. Strax efter start kan de tio fordonen sticka i vilt skilda riktningar bara för att åter mötas om 30 sekunder, men då kommer någon flygande från en ramp medan en annan störtar ut ur en tunnel. Om fordonet som kommer flygande dessutom landar på det som kommer ur tunneln, vilket får till följd att ytterligare två förare krockar och sprängs mot en bergvägg, har vi en typisk Motorstorm-sekvens. Här väntar döden bakom varje hörn och är du inte vaksam bakom ratten ser du snart hur din kaross separeras från skelettet på ett inte så smickrande sätt. Det är ett fascinerande och smått unikt sätt att bygga ett racingspel på – att låta kaos vara normen – och ser vi till skalan på banorna skulle det förvåna mig mycket om något bärbart racingspel någonsin varit så extensivt som Arctic Edge.

En liten men väldigt skön förändring som gjorts inför Arctic Edge är också att Big Big tagit fram en väghyvel och rensat vägarna från det smågrus Evolution Studios hade strött ut i PS3-spelen. Det var i Pacific Rift enormt störande att volta efter att man stött i en nästintill osynlig liten stenbumling mitt i körbanan. Detta är helt åtgärdat i Arctic Edge; gruset har förpassats till banornas utkanter där det hör hemma.

Ett problem uppstår dock i designen, både på grund av spelets tema och hårdvaran: enformighet. Pacific Rift frångick originalets ökenmiljöer genom att blanda friskt mellan omgivningarna, men paletten i Arctic Edge är ganska monotont vit, svart, grå och brun med enstaka undantag. Detta gör att saker och ting stundtals blir grötiga och vissa banor alltför lika varandra. Det förstör inte upplevelsen men hållbarheten får sig en törn.

I slutändan tvingas jag således kanske ändå medge att formatbytet medförde vissa försämringar. Onlinespelandet är inte lika välutformat (och mängden motstånd mycket mindre), musikutbudet smalt (och konstigt; mer rock och mindre techno, tack!) och färgskalan som sagt aningen enkelspårig. Här talar vi dock om garneringen på kakan, för kakan i sig är nämligen extremt välbehållen. Hade Big Big ansträngt sig lite extra hade de kunnat smälla läromästarna Evolution på fingrarna genom att rätta till problem som PS3-spelen dragits med, men nu blir Arctic Edge istället ”bara” ett bärbart spel otroligt troget sina föregångare. Det är inte så himla bara i det här fallet, det är faktiskt sjukt imponerande, men samtidigt kan jag inte undgå att fundera över vad endast några teskedar fantasi hade gjort för ett redan riktigt, riktigt bra racingspel.