Modern Warfare 2

Recension / Multi / 26 November 2009

Årets kanske mest efterlängtade spel är äntligen här. GAMEcore.se granskar actionfesten efter att ha kramat avtryckaren tills den fastnat. Hur bra är Modern Warfare 2?

När Modern Warfare återvänder klyver det blixtsnabbt och kyligt en enad skara fans i två delar: de som spelar för multiplayer och de som spelar för kampanjens skull. Jag tillhör de förstnämnda och är antagligen den mest renodlade multiplayer-spelaren du kan finna i de här sammanhangen; det uttjatade och evigt pågående amerikanska kriget (det som utkämpas i varje spel med actionstämpel) får stå vid sidan om. Hade det inte varit för att jag har recensionsuppdraget hade jag antagligen inte spelat färdigt kampanjen, eller ens testat den. Recensionen kommer därför inleda med kampanjen, mellanlanda i det nya spelläget Special Ops och avsluta med spelets verkliga ledmotiv: multiplayer.

Jag kan med glädje konstatera att kampanjen är välgjord. Detta faktum är på intet vis konstigt då skillnaden mellan föregångarnas kampanjer och den här inte är speciellt stor. Det är mer, det är större, det är snyggare och det är häftigare. Särskilt mycket möda och ambition har lagts på att göra upplevelsen mer filmisk, och det visar sig främst i de olika perspektiv från vilka vi får se kriget. Mest utmärkande är när spelaren tas från ett krigshärjat Washington D.C. till en missil som avfyras i Stilla Havet, vidare till en astronauts vy över missilens bana i stratosfären och sedan tillbaka till Washington D.C. där helikoptrar regnar ner från himlen som ett resultat av detonationen. Utvecklarna är skickliga på att suga med spelaren i upplevelsen genom att använda sig av den här typen av inslag, men också genom att använda en variationsrik uppdragsflora.

Tyvärr är det unika och varierande perspektivet begränsat till den interaktiva delen av spelet. Den omslutande handlingen är tråkig så det förslår; precis som föregångarnas berättelser är denna mycket proamerikansk, klumpig och hastigt presenterad med få, om ens några, fräscha inslag. Amerikanarna är de missförstådda hjältarna som kämpar mot korruption, ryssar, lögner och skrikande terrorister.

Inga regler utan undantag, dock, och visst finns här åtminstone ett fräscht och unikt inslag i kampanjen: det mycket provocerande och unika uppdraget No Russian, där spelaren får hjälpa till att massakrera oskyldiga (ryska) civila i hundratals på en flygplats. Uppdraget utgör ensamt det där undantaget, men det är ett undantag som inte lyckas med annat än just att provocera och äckla. Och det av fel anledningar; uppdraget är varken roligt eller speciellt välgjort och känslan av att vara en del av en aggressiv och provokativ marknadsföringskampanj är påtaglig.

Vissa ärftliga defekter från föregångarna lever vidare i Modern Warfare 2, i en om möjligt ännu värre form. Fortfarande utsätts spelaren för ett orättvist kaos. Precis som i verkligheten är slumpen avgörande – fiender skjuter dig från alla möjliga vinklar och oftast har du ingen aning om vem din baneman faktiskt var. Avancemanget genom spelets nivåer blir därför alldeles för mycket av ett trial and error-företag. Även om krig är kaotiskt bör kaoset vara väl implementerat, vilket det allt som oftast inte är.

Tröttsamt kaos och en handling som saknar vett och karaktär samt är löjligt proamerikansk lägger en mörk skugga över vad som annars är fantastiskt välgjort. Det är därför tur att kampanjen är så kort som den är; nämnda problem hinner aldrig gå från att vara irriterande till förödande.

Om kampanjen mår dåligt av en bristfällig handling, brist på fokus och ett besvärligt kaos, lever det nya spelläget Special Ops på avsaknaden av allt det där. Special Ops är fokuserade, intensiva och snabbt avklarade utmaningar av mycket varierande karaktär. Konceptmässigt ligger de väldigt nära VR Missions från Metal Gear Solid-serien – prestationen ligger i fokus. Beroende på hur bra du klarar av uppdragen belönas du med en av tre medaljer: brons, silver eller guld.

Jag fann Special Ops bra mycket mer underhållande än kampanjen. Vi talar ren och skär spelglädje bestående av de bästa delarna av kampanjen men utan dess brister: kaos, bristfällig handling och taskiga prioriteringar.

Vad som dock verkligen är ett incitament för att spendera tid med Special Ops istället för med kampanjen är möjligheten att ta sig an uppdragen med en vän på delad skärm eller Xbox Live/PSN. Samtliga uppdrag går att spela tillsammans med en vän och ja, vissa av dem har faktiskt det som ett krav. Undertecknad spelade de flesta Special Ops med en vän i soffan och vi hade mycket kul åt att tänka taktiskt, sunt och, framförallt, gemensamt. Särskilt prickskytteuppdragen – där smygande och taktisk försiktighet är nyckelord – visade sig vara guld värda tillsammans med en vän. Den taktiska gemenskapen går så långt att detaljtaktiker som att tajma eldgivning är nödvändiga; minsta misstag eller missförstånd leder till omedelbar katastrof. Näst efter multiplayer är Special Ops det jag otvivelaktigt spenderat mest tid på och haft roligast med.

Kronan på verket är alltså redan nämnda multiplayer-läget. När jag recenserade Call of Duty: World at War för ett år sedan förklarade jag att det här var så nära en seger över multiplayer-läget i Halo 3 som det gick att komma. Modern Warfare 2 går ett steg längre och knuffar ner Halo 3 från multiplayer-tronen.

Likt Special Ops är multiplayer den del som utnyttjar spelets kärna allra bäst. Med fokus på intensiva eldstrider, valbarhet och taktiskt djup är Modern Warfare 2 en dråpligt bra onlineupplevelse. Slagfälten är många och samtliga formligen lyser av kvalitet; de har alla varierade upplägg och tvingar spelaren att spela annorlunda. Som exempel kan nämnas att undertecknad spelar vidrigt bra på speciellt två av spelets slagfält, där han så gott som aldrig förlorat, medan övriga kartor fortfarande är ett mysterium för honom.

Vad som verkligen kröner Modern Warfare 2 till kungen av multiplayer är poängsystemet. Genom att prestera bra under matcher tilldelas du erfarenhetspoäng. Dessa poäng leder slutligen till att din figur stiger i nivå och låser upp nytt innehåll, nya egenskaper och vapen. Systemet påminner om de från traditionella rollspel, där spelarens alter ego går upp i nivå efter att ha samlat på sig tillräckligt mycket poäng.

Det givmilda poängsystemet i Modern Warfare 2 innebär att spelaren ges belöningar så gott som efter varje match. Det finns alltid något nytt att glädjas åt – särskilt under spelets tidiga nivåer (första tio timmarna) där nya ting regnar ner över spelaren. Lägg här till att samtliga vapen har olika utmaningar att klara av om du vill kunna använda dem och deras tillbehör fullt ut och du har en upplevelse som kommer att utmana och sporra dig i flera månader.

Möjligheten att skapa egna klasser är kanske inte unik men i Modern Warfare 2 märkligt bra gjord. Mest uppseendeväckande är möjligheten att välja speciella färdigheter. Varje klass/spelare har möjlighet att välja tre av dessa som senare kommer att definiera strategin på slagfältet. En person som gillar att smyga runt och spela smart kan välja Ninja-färdigheten, som döljer spelaren för värmesikten och radarn samt tystar fotstegen. På liknande vis kan de som föredrar en mer Rambo-inspirerad stil välja färdigheter som gör spelaren själv eller dennes vapen dödligare. Valmöjligheterna är i slutändan många och underhållningen som följer av att skapa en klass som bäst passar just din spelstil är en av höjdpunkterna. Trots allt fokus på individen, skillnaderna mellan spelarna och de många och sofistikerade valmöjligheterna är det svårt att undvika att fråga sig själv hur utvecklarna lyckats balansera spelet så perfekt.

Modern Warfare 2 är uppbyggt av tre delar. Den välgjorda men något tveksamma kampanjen är den svagaste delen och rättfärdigar i min bok inte ensamt ett köp. Nej, det är trions två andra delar som förgyller Modern Warfare 2 och låter det aspirera till ett av årets bästa spel. Om kampanjen är kortvarig och över på en dag, kommer Special Ops och multiplayer att hålla dig sysselsatt fram tills nästa del i serien släpps. Precis som jag förklarade i inledningen delar det här effektivt upp spelets fans i två läger. Om du är en person som mig, som älskar multiplayer och ser kampanjen som blott en bonus, är Modern Warfare 2 det bästa spelet i sin genre genom tiderna och därmed ett givet köp. Är det istället ensamspel du brinner för har du, förutom det fantastiskt underhållande Special Ops, även en kort men välgjord kampanj att se fram emot.