Lost Planet 2

Recension / Multi / 28 Maj 2010

Drygt två år efter Lost Planet lever Capcom upp till sitt rykte och släpper en uppföljare, en uppföljare som helt ändrar inriktning. Tim sätter betyg på Capcoms vågade vändning.

I Lost Planet 2 får vi återvända till EDN 3. Snabbt upptäcker vi att den tidigare istäckta planeten har genomgått en klimatförändring; det vidsträckta islandskapet har töat bort och täta djungler och varma öknar har blottats. Tio år efter händelserna i det första spelet gör den federala militären (NEVEC) allt som står i deras makt för att suga åt sig så mycket av planetens värmeenergi de kan. Samtidigt är små rebellgrupper i form av snö-, öken- och djungelpirater ute efter samma byte, de vill sätta stopp för NEVEC:s framfart för att själva kunna gotta sig i en del av värmeenergin. Energin alstras av monterrasen Akrid, gigantiska insekter som spelare av originalet känner igen.

Under spelets sex episoder blir storyn dessvärre inte djupare än såhär. Spelets bas läggs fram tidigt i spelet, den saknar finess och berättelsens vidareutveckling är diskutabel. Under spelets gång får man spela de olika grupperna i kriget, både mot varandra och mot allt som lever på planeten. Det känns som att Capcom här hade kunnat bygga upp det hela mycket bättre för spelaren, men de lyckas inte ens göra sina krigsveteraner mer personliga än bönderna på ett schackbräde. Varken personligt småprat eller ens klyschiga kommentarer kan skilja dem åt och jag fick känslan av att alla soldatgrupper egentligen var samma personer i olika utstyrslar.

Nog om berättelsen – hur är uppdragen som berättelsen vävs omkring? Tyvärr är jag gravt besviken på dem. Miljöerna må vara rika men uppdragen spelaren blir tilldelad saknar större variation. Första uppdraget går ut på att aktivera olika datorposter, sprickskjuta fiendesoldater (vars intelligens kunde ha varit bättre) och i slutet slåss emot en gigantisk gräshoppa – spela det så har du i stort sett hela spelet förklarat för dig. Den enda förändringen spelaren får uppleva är anpassningen till de olika miljöerna och fiendegalleriet vilket absolut inte räcker hela vägen.

Onlinedelen skänker mig ännu mindre glädje. Det vanligaste spelsättet "Team Elimination" spelas i stort sett som spelet i övrigt; du placeras som en av åtta lagmedlemmar ut på en karta där ni ska ta över så många dataposter och ta ihjäl så många från fiendelaget som möjligt. Till er hjälp har ni större delen av spelets vapenförråd, inkluderat robotar och flygskepp.

Ett av de första problemen jag stötte på var att det fanns en inställning vid skapandet av en match som gör att spelarna själva kan välja lag. Jag hamnade genast i ett lag med färre spelare än motståndarlaget, vilket jag redan innan matchen startade förstod skulle resultera i förlust.

Nästa problem jag snabbt märker är hur obalanserad multiplayerdelen känns. Lyckas jag komma iväg från dataposten där jag återuppstått får jag väldigt snart en kula ifrån okänd destination insprängd i kranium, eller så springer jag runt ett hörn rätt emot en bemannad robot. Jag erkänner såklart; jag behöver mer träning, men det förändrar inte det problematiska faktum att jag efter en halv match av död helt har släppt koncentrationen och drömmer mig bort till bättre tider. För oavsett om jag spelar deathmatch eller något lagbaserat spelläge så kan jag inte komma ifrån känslan av att onlineläget är malplacerat, ett resultat av ett oengagerat Capcom som valt att lägga in ett spelläge bara för att det ska vara där.

Själva spelmekaniken som bygger upp spelet har dessvärre också brister. En sådan sak som att de många kulor spelaren spyr ur sig inte har någon inverkan alls på miljön går att bortse från, men fysiken är både tung och seg. Det är kanske inte konstigt att spelaren rör sig sakta när man ofta springer omkring med feta vapen såsom en minigun eller ett raketgevär (de växer som ogräs ur marken; tacksamt då man sällan får slut ammunition), men även utan dessa monstervapen känns Lost Planet 2 klumpigt att styra. Inte ens änterhaken ger något direkt djup.

Att spelet saknar ett vettigt checkpoint-system må ge spelaren en riktig utmaning (samt ett vulgärt ordförråd och återkommande hål i väggen), men det är inte svårighetsgraden i spelet som stör mig. Mest störande är istället att man kan dö på helt oundvikliga sätt för att sedan se lagets gemensamma återupplivningsmätare sakta vandra nedåt. Om ett helt magasin penetrerat kroppen går det att läka genom att använda uppsamlad värmeenergi (spelets substitut för förstahjälpenlådor), men all värmeenergi i världen hjälper er inte när ett skott från ett raketgevär, en fulladdad laser eller ett välplacerat skott från en prickskytt når fram. När den nämnda återupplivningsmätaren nått botten av alla dessa abrupta dödsfall så är det game over för hela laget och omstart från banans början. Jag lovar, detta händer dig inte bara en gång.

Som tur är har Capcom lyckats på sina ställen. En av dessa punkter är co op-läget i spelet där upp till fyra spelare kan samarbeta. Detta är ett starkt rekommenderat och väl fungerande moment som Capcom lyckades med redan i samarbetet mellan Chris och Sheva i Resident Evil 5 förra året.

Spelare kan samarbeta på en rad smarta sätt; exempelvis kan en kamrat använda en energisköld samtidigt som ni andra kan ta skydd och vänta på rätt tillfälle att placera en granat vid fötterna på fiendehorden. Samma sköld kan även användas av motståndarlaget, vilket kan ge en del problem om man spelar ensam. Men spelar du med flera så kan man låta en spelare dra till sig uppmärksamheten medan en kamrat kan ta ut den nu helt öppna fiendesoldaten. Det går även mycket smidigare att spela igenom banorna med vänner då den opålitliga AI:n inte hjälper dig speciellt mycket på vägen. Om du och dina medspelare gör ett bra jobb på slagfältet kan den tidigare nämnda återupplivningsmätaren räcka längre och genast blir det hela mycket mera underhållande.

En annan sak som många av er säkert kommer gilla är bosstriderna. Jun Takeuchi, producent för spelet, sa en gång att inte går att göra för stora bossar – han menade allvar. Bossarna i Lost Planet 2 är gigantiska och för att fälla dessa stora bestar krävs mer än bara en fet mecha-dräkt att hoppa in i och en stor vapenarsenal – det krävs att man tacklar bossen på rätt sätt. Spräcker lagkamraterna en svag lysande punkt på kroppen kan man själv med hjälp av t. ex. änterhaken hoppa in i munnen direkt efteråt och mata på dess innandöme för större skadeverkan.

Som en liten bonus (och som charmerande lockbete för konsumenter) kan du låsa upp dräkter till din figur för användning i kampanj- och onlineläge. Klarar du kampanjen får du på Xbox 360 besök av Marcus och Dominic från Gears of War och på PS3 av en Helghast från Killzone. Har du också en sparfil från Resident Evil 5 och/eller Dead Rising så finns Albert Wesker (min klara favorit) och Frank West på listan som spelbara extrafigurer.

Dessa mysiga bonusar till trots: vill du ha något riktigt tillfredsställande inom actiongenren så rekommenderar jag att du riktar blicken åt ett annat håll för Lost Planet 2 har fasligt många skavanker. Känner du däremot att du är som japanerna och har en smak för gigantiska monster och en tokig vapenarsenal så bör du titta hitåt. Precis som Capcoms otroligt populära Monster Hunter-serie tilltalar Lost Planet 2 de som söker tung action för flera spelare manade att se en stor best falla till marken än en gång.