Kirby Super Star Ultra

Recension / Nintendo DS / 7 Oktober 2009

Nintendos rundaste figur är på tapeten igen när ett sent Super Nintendo-spel putsas upp och återvänder på DS. Vår recensent har badat i pastellfärger och undrar försiktigt vad poängen är.

Minispelssamlingar är vardagsmat i dag, men när Kirby’s Fun Pak släpptes till Super Nintendo 1996 var det andra tider. Jag var för ung för att ha koll på sådana här saker då, men jag kan tänka mig att det var en smula exotiskt att ett spel faktiskt kunde innehålla flera olika spel. Exotiskt är dock inget ord som kommer till mig när jag ska beskriva Kirby Super Star Ultra, en uppfräschning av Fun Pak anpassad för DS. Snarare blir spelet en minispelssamling i mängden och därmed ganska poänglös.

Här finns dock vissa märkligheter att reda ut. Super Star Ultra är nämligen något så konstigt som en minispelssamling med väldigt få minispel. Jag skulle säga att det finns nio stycken, där tre av dessa är minispel i ordets normala betydelse. Dessa är anpassade för trådlöst spelande med upp till tre vänner, helt nya för DS-versionen och underhållande, i all sin enkelhet – så länge de varar. Den tiden uppgår till ungefär 15 minuter, så vill man ha roliga, stylus-kontrollerade minispel för flera finns det drösvis med spel som har ett betydligt bredare utbud.

De andra sex minispelen är också minispel, men inte i samma betydelse som i stycket ovan. Här talar vi istället om förkrympta Kirby-äventyr som alla har en egen unik stil utan att irra allt för långt från grundkonceptet.

Vilket är grundkonceptet? Plattformshoppande kombinerat med dammsugargöra, som alltid när det gäller Kirby. Vår rosa favorit skuttar fram genom otäckt färgglada (men för all del snyggt uppritade) världar och förlitar sig helt på sin förmåga att suga in fiender och kopiera deras förmågor för att ta sig fram. Det är överlag harmlöst, sockersött och väldigt, väldigt enkelt.

Varje äventyr varar ungefär 15-30 minuter beroende på hur noggrant man vill genomsöka världarna (det finns en samlings- eller poängaspekt i samtliga) och trots att de alla har vissa unika förutsättningar känns det som samma spel, kontrollupplägget är exempelvis detsamma rakt igenom. När man klarat dessa sex äventyr börjar man låsa upp fler, men upptäckarglädjen omvandlades för min del snabbt till likgiltighet när jag upptäckte att det rör sig om justerade versioner av de äventyr man redan spelat igenom. Ett hemligt läge där man ställs inför en bosskavalkad får pekas ut som en höjdpunkt, men till saken hör att man redan mött samma bossar lite för ofta i de ordinarie sex äventyren så riktigt exalterande är det inte.

På det hela taget känns Kirby Super Star Ultra bara…konfunderande. Här har jag sex spel som är likadana, fast ändå inte. Det är samma spel, men det finns ändå sex eftertexter att bevittna. Konfunderande, som sagt.

Det är inte så att spelet är dåligt rent kvalitetsmässigt. Utvecklarna låter Kirby-formeln vara orörd och det betyder att vi ännu en gång får ett stabilt plattformsspel. Jag skulle även kunna berömma kopieringssystemet, som alltid är kul att experimentera med, men även det står att säga om alla Kirbys spel. Kontroll, estetik – inte heller på dessa områden gör spelet bort sig, trots att vissa av Kirbys alternativa former ibland blir lite fladdriga.

Trots att spelet är så pass välfungerande och saknar uppenbara konceptuella problem gör upplägget att det hela känns just poänglöst. Dels är spelet för enkelt, dels är äventyren så korta att man knappt hinner börja engagera sig i dem innan de är över. Sex korta spel blir heller inte ett långt spel; en ungefärlig uppskattning är att jag spenderade fyra timmar med kassetten i min DS innan jag kände att jag sett vad som fanns att se så när som på ytterligare något återvunnet extraläge.

I slutändan har jag svårt att se en målgrupp för det här. Har du inte spelat de tidigare spelen på DS (originella Power Paintbrush och klassiska Mouse Attack) rekommenderas de i första hand, och därefter skulle jag hänvisa till Virtual Console där Fun Pak i originalform dykt upp i Japan och således lär leta sig hit så småningom.

Den enda vetta publik jag kan se för Kirby Super Star Ultra på DS är småbarn. Småbarn som tycker att allt annat på DS är för omständligt och svårt lär gilla det här eftersom de knappast kan undvika att klara åtminstone ett par av äventyren. Samma småbarn lär glädjas åt den färgkavalkad som jag efter ett par timmar får kväljningar av, och samma småbarn lär också kunna underhållas av minispelen trots att de är så extremt få till antalet. Så trots allt får jag ändå avsluta recensionen med en rekommendation: Alla barn under fem år, spring och köp!