Halo 3: ODST

Recension / Multi / 14 Oktober 2009

GAMEcore.se granskar Halo 3 när det ännu en gång hamnar på hyllorna – eller hur var det nu? Är ODST ett nytt spel, expansion eller något mitt emellan? Förbaskat bra är det i alla fall.

Halo är en av få upphöjda serier i vilken varje ny del alltid lyckas slå ned som den kraftfullaste av bomber. Halo: Combat Evolved lämnade en enorm rykande krater efter sig, och ändå lyckades både Halo 2 och Halo 3 skapa minst lika stora kratrar vid sidan om. Bungie är kraterskaparna nummer ett, de är domedagsasteroiden som med jämna mellanrum slår ned och utrotar all konkurrens. Med det i åtanke är deras senaste Halo-spel något av en avart; Halo 3: ODST är nämligen en fristående expansion snarare än ett helt nytt spel.

Ovan sagda ord kan tyckas konstiga, för även om Halo 3: ODST är en vidareutveckling av Halo 3 är det den tveklöst mest säregna delen i Halo-sviten. Ingen Master Chief, ingen Cortana, inget ”rädda världen”-tema – istället är Bungies senaste en lågmäld upplevelse med mörka och dystra undertoner. Det här manifesterar sig i spelets överlag sansade handling. Viss dramatik i främst början och slut sticker ut och flirtar med de tidigare mer bombastiska delarna i serien, men allt mitt emellan är förvånansvärt återhållsamt.

Som medlem i elitstyrkan Orbital Drop Shock Troopers är det ditt jobb att från omloppsbana kastas rakt ner bakom fiendens linjer i en enmanskapsel. Det är också där spelet har sin start: i omloppsbana runt jorden, bara sekunder efter det att en Covenant-kryssare av misstag funnit mänsklighetens vagga och inlett ett anfall mot den afrikanska megastaden New Mombasa.

Inledningen är spektakulär; att ur ett förstapersonsperspektiv få följa den nya huvudpersonen Rookie medan han i hög hastighet faller rakt ner mot Covenant-kryssaren över New Mombasa är oöverträffat. Dessa storslagna, närmast episka tillfällena är förvisso få i ODST, men när de väl kommer känns Halo 3: ODST som vilken ny logisk del i serien som helst. Det har allt som Halo-serien blivit så känd för, men i enlighet med den dramaturgiska modellen händer något oförutsägbart vad gäller både handling och spelets natur. Kapslarna missar Covenant-skeppet och specialstyrkan gör sin hårdaste landning dittills. Utspridda och förvirrade i en sönderslagen och ockuperad stad handlar det genast om överlevnad. Rookie, som har slagits medvetslös vid kraschen, återfår medvetandet flera timmar efter alla andra. I ett nattsvart New Mombasa är det därefter ditt jobb att leta upp ledtrådar till vad som hänt resten av medlemmarna i elitstyrkan.

Att navigera säkert genom staden blir genast till en konst i sig. Rookie är inte i närheten av lika stryktålig som Master Chief och kräver därmed ett mer taktiskt tänk än den ”gröna djävulens” mer aggressiva framfart. Att smyga sig förbi patruller är ovärdigt Master Chief och Halo-serien överlag, men nödvändigt för Rookies överlevnad. Det ständigt närvarande mörkret, Rookies lätt ljudande steg och den närmast melankoliska musiken bidrar till känslan av att vara sårbar. Musiken är underbar och framkallar härligt passande känslor och fysiska rysningar som varar långt efter att musiken tystnat.

New Mombasa är en intressant stad att utforska. Mörk, dyster, sönderslagen och full av matnyttig sidoinformation som vittnar om vad som hänt. Mest utmärkande är de ljudupptagningar från en datacentral som berättar om en kvinnas öde i ett attackerat New Mombasa. Staden Rapture i Bioshock har antagligen agerat inspirationskälla och kvinnans historia blir snabbt ett växande intresse.

Tyvärr når inte miljöerna upp till sin potential. Inspirationen stannar vid sporadiska ledtrådar, som graffiti på husväggar och nämnda ljudupptagningar. Staden är söndrad och destruktionen syns överallt men övertygar inte fullt ut. Logiken brister; här har vi en megastad utsatt för en plötslig och förödande attack – och inte ett enda civilt dödsoffer syns någonstans. Vi talar om en miljonstad som evakuerats på ett vis som skulle kunna beskrivas som motpolen till New Orleans-”evakueringen”.

New Mombasa är en skickligt maskerad hub, som förutom att agera just hub även agerar slagfält åt alla spelets uppdrag och därmed fyller två olika roller. Bungie har förenat dessa två roller på det mest snillrika vis: Rookie letar efter ledtrådar till sina kamraters levnadsöden, och när han väl hittar en ledtråd aktiveras uppdraget på den givna platsen. Uppdraget utspelar sig sett från den berörda kamratens ögon och låter spelaren spela fram tills dess att föremålet hamnar där Rookie hittade det. Att finna Duchs prickskyttegevär hängandes i en telefonvajer nedanför en skyskrapa aktiverar således just Duchs uppdrag och du får spela igenom det han upplevde några timmar tidigare.

Uppdragen är varierade och särskilt mot sista halvan av äventyret tar både handling och variation verklig fart. Genom hans kamraters spelbara synvinklar berikas Rookies syn på megastaden. Att komma till en okänd plats, finna ett välbekant föremål tillhörande en av de förlorade kamraterna och sedan sättas i dennes skor och spela sig fram till det avgörande ögonblick då föremålet hamnade där Rookie fann det, är intressant berättande. Upplägget ger även miljöerna den där välbehövliga bakgrundshistorien och förgör känslan av New Mombasas tidigare nämnda tillkortakommanden.

Tyvärr är handlingen fortfarande ett av spelseriens svagaste kort. Det märks tydligt särskilt i ODST som inte maskerar bristerna i handlingen genom att blända folk med "rädda världen"-temat, vilket de tidigare spelen gjort. Intrigerna kan vid vissa tillfällen dessutom kännas både löjliga och krystade, men överlag är det inget som stör utan handlingen fungerar helt okej som inramning åt allt det som utgör kärnan i Halo.

En hastig blick på flerspelarläget i Halo 3: ODST avslöjar snabbt att det är ett uppgraderat Halo 3 med några nya banor och ett nytt spelläge. Även om det är lite tråkigt att så lite nytt lagts till, går det inte heller förneka att flerspelardelen är en av de bättre genom tiderna och närmast fulländad även utan ODST-tilläggen. Den härliga kampanjen kan dessutom med fördel spelas igenom med vänner, något som genast höjer både omspelsvärde och underhållningsnivå.

Nya kartor och kampanjspel för flera i all ära, men det som verkligen ger upplevelsen för flera spelare ett nytt ansikte är Firefight; Bungies briljanta variant av ett spelläge som är mäkta populärt i dessa dagar. Konceptet är antagligen mest känt som Nazi-zombies från Call of Duty 5 eller Horde i Gears of War 2. Firefight går likt konkurrenternas varianter ut på att spelaren tillsammans med vänner försöker överleva vågor av anstormande fiender.

Firefight kan vara den bästa tappningen av spelkonceptet hittills. Inte för att det är speciellt annorlunda gentemot övriga alternativ, utan snarare för att Halo-serien är som gjord för det. Fienderna är smartare än konkurrenternas diton, de ger en bättre och mer varierad utmaning och imponerar i beteende överlag. Här finns dessutom gott om statistik, svårighetsgrader och utmaningar att ta sig an. Enbart Firefight kommer att hålla dig sysselsatt längre än kampanjen och står på mycket stabila fötter även utan resten av spelet.

Det är svårt att misslyckas när ett spel som Halo 3 agerar grund. ODST får mycket gratis. Förutom att stoltsera med vad som fortfarande är det kanske bästa alternativet för flera spelare genom tiderna har ODST även den mästerliga spelmekaniken från de tidigare spelen i grunden. Att Bungie trots de många likheterna med föregående spel faktiskt lyckas få till något som ter sig vara helt annorlunda är en bedrift i sig.