God of War 3

Recension / Playstation 3 / 15 Mars 2010

”The end begins” hette det 2007 när God of War 2 släpptes. Nu är det dags för slutet att sluta, för Kratos att få sin hämnd – vi har hårdgranskat det sista kapitlet i en episk saga.

Det är inte lätt att vara ledare. Alla granskar varenda rörelse, alla dina beslut synas i sömmarna och dina konkurrenter letar efter minsta lucka, minsta möjlighet till att avsätta dig och själva få bestiga tronen. På den har Sony Santa Monica sedan 2005 och det första God of War suttit tryggt, de har varit kungarna av extravagant tredjepersonsaction. Ingen har heller på allvar kunnat utmana dem, trots att utmanarna varit många; bara i år har Darksiders och Dante’s Inferno på mer än en punkt rakt av kopierat God of War.

Trots att krigets gud ännu inte störtats, känner han nog flåset i nacken. När God of War nu till sist återvänder, tre år efter del två i serien, är förväntningarna från spelarnas sida såväl som från Sonys skyhöga. God of War 3 måste bli precis så otroligt bra som vi alla föreställt oss att det kan bli, annars åker besvikelsestämpeln fram och konkurrenterna får chansen att doppa ändan mot den där åtråvärda tronen.

Sony Santa Monica behöver en ynka timme – sen kan vi glömma allt vad tronskifte heter. Med inledningen pekar utvecklarna finger åt precis alla som försökt kopiera dem, det är precis som om de (med Kratos brutala röst) säger: ”Jaså, ni försöker kopiera oss? Ni tror att ni är bättre än oss? SMAKA DÅ PÅ DET HÄR!” Och så skickar de fram…en krabbhäst.

Ni minns hydran i God of War och kolossen i God of War 2? Krabbhästen, och hela inledningen i God of War 3, är samma andas barn. Men om föregångarnas inledningar var storslagna är det bara förnamnet till hur majestätisk öppningen i God of War 3 är – jag kan inte minnas att ett spel någonsin öppnats på ett häftigare sätt.

Förvisso var det inte särskilt oväntat att det skulle bli såhär. Tvåan slutade ganska abrupt med att den fallne krigsguden tillika huvudpersonen Kratos ledde titanerna uppför berget Olympus branta klippvägar med målet att förgöra gudarna och deras härförare Zeus, det ultimata målet för den hämnd Kratos jagat sen ettan. Det kunde bara sluta i en gigantisk kraftmätning, och när trean tar vid bara sekunder senare inleds den kraftmätningen med att gudarna skickar nämnda krabbhäst mot vår hjälte. Kratos tvingas slåss mot besten samtidigt som han försöker hålla sig kvar på den kilometerhöga titanen Gaias kropp. Han kastar sig från kroppsdel till kroppsdel, han hänger, klättrar och hoppar samtidigt som monstret slingrar sig runt Gaia och får henne att hasa ner längs bergväggen. Kameran gör hisnande åkningar och ger en enorm känsla av skala; ena sekunden fångas hela Gaia på skärmen, fem sekunder senare är Kratos ilskna anlete i närbild. Bashögtalaren mullrar dovt, domedagskörer hetsar på i bakgrunden och de visuella effekterna avfyras på löpande band – jag får koncentrera mig för att häpnaden inte ska paralysera mig och få mig att glömma själva spelandet.

Sen plockas jag ner på jorden igen. Sony Santa Monica lättar trycket på gaspedalen för en stund, berövar Kratos på de flesta av hans krafter (ja, igen) och sparkar på allvar igång det äventyr som ska avsluta God of War-trilogin och ge Kratos den hämnd han så länge sökt. Snart släpar jag omkring block, snart hamnar jag i strid där jag beordrar Kratos att slakta fiender på löpande band med hans patenterade kedjor, och snart öppnar jag skattkistor som gömmer hälso- och magiuppgraderingar. Snart känns allting ganska familjärt, kort sagt.

Antagligen är det bekanta grundkonceptet, kombinerat med det faktum att första timmen efter kampen mot krabbhästen utspelar sig i väldigt nötta miljöer, anledningen till att en fadd smak kan antydas i munnen. Var det här allt? Har tidens tand sargat det spel jag gillade 2007 så radikalt? Trots den fenomenala öppningen börjar jag faktiskt tvivla på att God of War fortfarande har vad som krävs.

Ganska snart är dock mina tvivel till sist helt bortblåsta och den där smaken nedsköljd med hinkvis av blod (God of War 3 är ännu mer våldsamt än föregångarna, kanske stundtals för våldsamt för mitt veka sinne). För precis när jag ska till att hafsa ner en surmulen kommentar i mitt anteckningsblock, då börjar ett godisregn som varar spelet igenom.

Det börjar med en ny attack i Kratos arsenal – en kombinerad förflyttning och fasttagning – som jag gillar skarpt. Sen introduceras en ny, häftig fiende följt av ett läckert miljöombyte. Kratos återfår sina gamla förmågor, hittar nya och utrustar sig med ett par smarta föremål och nya, mäktiga vapen (mitt favoritvapen är de enorma järnhandskarna – vilken tyngd!). Ett snitsigt pussel får mig att blotta pannvecken, och när jag springer in i första bossen får han de flesta bossar jag mött sen, ja, God of War 2 att framstå som fjantar. Det bästa är dessutom att de efterföljande bossarna är ännu bättre.

Kort sagt väntar något nytt bakom varje hörn i God of War 3, både spel- och berättelsemässigt; vägen mot hämnd är krokig och spännande att följa eftersom man aldrig riktigt vet vart det hela ska ta vägen. I slutändan tjänar dock berättelsen speldesignen (och inte tvärt om), vilket banar väg för ett spel tempomässigt lika finkänsligt avvägt som föregångarna. Tumregeln tycks vara att byta växel precis när det är som roligast, att alltid låta oss sukta efter lite till, istället för att dra ut på varje moment lite för länge. Det är ett hälsosamt upplägg värt att apa efter, men de flesta spelmakare har varken kunskap eller kyla nog att hålla det underbara kort. Alternativt saknar de pengar; när de väl tagit fram en välarbetad miljö är de så illa tvungna att använda den till fullo.

Några budgetproblem kan dock inte ens en mästerdetektiv spåra i God of War 3. Här är produktionsvärdena rakt igenom så löjligt höga att konkurrenterna måste gråta blod när de ser vad de har att mäta sig med. Det är galet snyggt, bilduppdateringen är urstark, laddningstiderna är obefintliga, röstskådespeleriet är sådär härligt dramatiskt som storyn kräver och mellansekvenserna – särskilt de tillbakablickar som går i en röd och svart tecknad stil – är en fröjd för ögat.

Och örat, för den delen, för musiken sitter som en keps rakt igenom hela spelet och den karaktäriseras – precis som spelet i övrigt – av variation och känsla för tajming. Ett nästan parodiskt pampigt stycke kan, just i samma stund som det börjar bli småjobbigt, ersättas av en ensam kvinnoröst som sorgset gnolar i bakgrunden.

Som ni förstår är det en sjukligt slipad produkt vi har att göra med här. Fundamenten fanns redan där från föregångaren: bandesignen, den effektiva, fixerade kameran, de alltid lika underhållande och välbalanserade striderna, den ruskigt tilltalande estetiken som får en att önska att man levde under antiken. När utvecklarna fick en PS3 att leka med utnyttjade de kraften inte till att rucka på fundamenten utan att till att putsa upp dem och göra dem ännu läckrare. Andra titlar kämpar för att ge oss en enda scen som verkligen gör avtryck, men problemet för God of War 3 är snarare att det innehåller så många häftiga och briljant regisserade sekvenser att det blir överväldigande. Jag misstänker bl.a. att det är därför det absoluta slutet känns en aning bajsnödigt. Om man tryckt gasen i botten i sju timmar, vad finns då kvar att göra för att öka farten ytterligare? Dessutom tror jag – detta varandes det sista spelet i trilogin – att utvecklarna fick lite separationsångest och drog ut på det hela lite för mycket (för en gångs skull).

Slutets balansering är dock på det stora hela ett lyxproblem som det inte skulle finnas anledning att nämna om det inte vore för att hela spelet är så där kittlande fantastiskt som få spel har ynnesten att vara. Jag sa inledningsvis att God of War 3 var tvunget bli så bra som vi kunde föreställa oss det för att det inte skulle vara en besvikelse – så bra blev det. Och det är väldigt, VÄLDIGT bra.

Å andra sidan betyder det ju också att jag ändå kunde föreställa mig det här. Kanske fanns förhoppningar någonstans om att trilogins final skulle bjuda på saker vi inte kunde ha föreställt oss, att spelet riktigt skulle utveckla genren. Det är dock, enligt mig, att ställa för höga krav. Innovation får inte bli ett självändamål, och när ett spel är så enormt bra som God of War 3 på alla sätt och vis är tänker åtminstone inte jag gnälla. Vilket spel, vilken upplevelse, vilket styrkebesked från Sony Santa Monica och vilken punkt för en redan klassisk spelserie. Hämnden levereras – med besked. Missa det för allt i världen inte.