Endless Ocean 2

Recension / Wii / 17 Februari 2010

Från ingenstans dök en oväntad uppföljare upp från havsdjupen - men vill vi simma med delfiner på Wii igen eller borde Nintendo och Arika låtit serien vila nere i slammet?

Det kändes, åtminstone för mig personligen, inte speciellt troligt att Nintendo via Arika skulle satsa på en ny dykupplevelse till Wii. Inte för att Endless Ocean på något sätt var ett dåligt spel; jag öste ganska mycket beröm över det när det släpptes för ett par år sedan och även andra publikationer var generellt sett positiva. Men det är kanske inte så konstigt att den breda spelpubliken inte tar ett japanskt dykarspel med väldigt öppet spelupplägg till sina hjärtan trots allt. Det var dessutom inte helt lätt att hitta i spelhyllorna - min lokala och normalt sett välförsedda spelbutik tog hem ett enda exemplar och det var min förbokning. Just därför är det extra roligt att se att det satsas på en uppföljare och att man dessutom har lagt massor av krut på den.

Det första Wii-spelet i serien fokuserade på utforskning och frihet. Storyn var medvetet mycket tunn, ibland på gränsen till ickeexisterande. Stillheten och det nästan sakrala soundtracket gjorde att man nästan fick kämpa för att hålla sig vaken framför sin TV. I uppföljaren har Arika gått en annan väg - åtminstone delvis. Man har lagt större fokus på story, spänning och variation. Man kan tycka vad man vill om det. Personligen är jag ungefär lika förtjust i båda uppläggen men jag tror att det var nödvändigt för serien att förnya sig för att hålla sig vid liv.

En legend om en speciell sång som ska leda vägen till en enorm beryktad skatt är det som möter spelaren. Många gånger blir storyn ganska fånig och givetvis fullkomligt orealistisk, men grunden till detta lades redan i första spelet med bland annat arter som inte existerar på riktigt, så det är lätt att acceptera och göra som man blir tillsagd. Det är bara skönt att hela tiden ha ett tydligt mål. I ett spel av den här arten är det dock helt nödvändigt att ändå kunna känna sig fri, och därför är det uppfriskande att det finns så väldigt mycket att göra vid sidan om. Numera har man sin bas på en tropisk ö i Stilla havet - en klar förbättring från det första spelet där man snällt fick hålla sig på båten - och därifrån kan man välja precis vad man vill göra härnäst. Upptäcka nya arter, agera guide, utföra fotouppdrag, hitta historiska föremål, hålla koll på sitt stora akvarium eller bara hänga i hammocken eller spana på valar. Man känner sig aldrig tvungen att gå vidare med huvudstoryn men när man ägnat sig åt annat i någon timme känns det naturligt att gå vidare. Denna balans är något man kanske inte så ofta tänker på i spel men den uppstår inte från ingenting och det är lovvärt när man känner sig nöjd med denna aspekt.

En stor förbättring mot ettan är att variationen nu är mycket större. Där man i Endless Ocean snällt fick hålla sig till tropiska vatten i Manaurai Sea tas man nu med på en resa över hela planeten. Man får dyka i arktiska och antarktiska vatten, i Amazonflodens sötvatten, i Röda havet, i Grekland, i Stilla havet... Jag skulle nog vilja säga att detta är den klart största uppgraderingen. Vissa tyckte att ettan var enformig och saknade variation men det är något man verkligen inte kan klaga på i Endless Ocean 2. Detta gör så klart också att det finns många nya arter att upptäcka - alltifrån pingviner och isbjörnar till pelikaner, sötvattenfiskar... och en del ännu mer oväntade upptäckter. Precis som i ettan får man känslan av ett interaktivt uppslagsverk i och med att alla djur ser ut och rör sig så realistiskt samtidigt som det finns massor av information om varje art.

Det nya spelet har fått en rekommenderad sjuårsgräns där ettan var tillåtet från tre år. Detta beror på att rädsla och action är nya ingredienser. Man kan nu träffa på exempelvis hajar och elektriska ålar som på allvar kan göra skada. Ibland kan dessa bekämpas med det nya pulsar-verktyget som i vissa fall kan skrämma bort farliga fiskar men som också kan användas för att läka skadade och sjuka arter. Detta i kombination med andra nya verktyg bidrar också till en större variation.

Allt är dock inte frid och fröjd. Under ytan hittar man vissa mindre irritationsmoment. Exempelvis kan man inte längre lägga in sina egna mp3:or på ett SD-kort och använda dem som spelmusik utan man får nu lita till den förvisso fortfarande stundtals magiska musiken. SD-kort kan man nu i stället använda till att lagra sina foton som man tar i spelet, men det är inte en funktion som känns speciellt spännande. Något annat som man inte lyckats så bra med är Classic Controller-styrningen. Det är en bra tanke att man nu kan välja att styra även på detta sätt men det funkar helt enkelt inte speciellt bra alls. Man går direkt tillbaka till den vanliga kontrollmetoden med sin wiimote och som tur är funkar den så gott som perfekt. Annat man skulle kunna klaga på är de plastiga karaktärerna och den övertydliga och ganska fåniga dialogen.

Men överlag är Endless Ocean 2 en stor positiv överraskning. Lugnet och friheten finns fortfarande kvar, samtidigt som ett helt nytt element av äventyr och action har lagts till i mixen. Timmarna bara flyter iväg och man återvänder gång efter gång även efter att huvudstoryn är avslutad. Gillade du ettan borde det vara en självklarhet att införskaffa denna sköna uppföljare.