Dark Void

Recension / Multi / 28 Januari 2010

Det skulle revolutionera en genre med sina påstått unika vinklar och möjligheter under eldstrider. Men hur pass nytt och annorlunda är egentligen Dark Void? Är det ens bra? Olof bedömer.

År 2003 gav Airtight Games oss Crimson Skies, ett rappt flygspel med mycket attityd, action och en handling inramad i en tilltalande alternativ verklighet. Jag gillade Crimson Skies; det hade personlighet och sköna luftstrider och levererade en säregen spelupplevelse. Sex år senare är Airtight Games tillbaka med ett liknande men inte fullt lika lufttätt spel.

Dark Void kan sägas vara en spirituell uppföljare till Crimson Skies. Det utspelar sig likt föregångaren i ett alternativt 30-tal och bjuder på samma typer av luftstrider. Handlingen har också en lös länk mellan de båda spelen och är precis lika ointressant i Dark Void som den var i Crimson Skies. Will och hans flickvän, tillika klient, råkar ut för ett okänt fel när de båda flyger genom Bermuda-triangeln på ett kuriruppdrag. Planet kraschar i vad som tros vara någon av Centralamerikas regnskogar och det visar sig snabbt att något metalliskt och elakt smyger omkring i skuggorna av den tjocka tropiska vegetationen. Därmed är vår hjälte etablerad i en ganska ointressant soppa till handling dominerad av infödingar, mystiska platser och vansinniga metallskurkar med larver i bröstet.

Om handlingen är en soppa är mellansekvenserna som för spelets handling framåt definitivt den döda flugan som flyter i den. Ointressanta dialoger och klent röstskådespeleri förgör effektivt den lilla möjlighet att fånga spelaren som faktiskt fanns där.

Dark Void är lyckligtvis inte ett speciellt storydrivet spel. Långt bort från taskigt levererade repliker, en imponerande mängd små missar och en alldeles för lång inledning finner vi istället spelets verkliga kärna: de omtalade flygstriderna och de lekfulla perspektivbytena. Det talades ju mycket om hur Dark Void skulle revolutionera sättet vi spelade actionspel på, ännu en dimension sades ha införts i och med de vertikala eldstriderna och de fina orden ”Det första actionspelet helt i 3D” pryder omslagets baksida. Naturligtvis inte ens lite sant – det har funnits gott om spel av det här slaget som utnyttjat samtliga dimensioner på ett liknande vis.

Dark Void startar på marknivå utan någon jet pack på Wills rygg. Den inledande timmen för direkt tankarna till spel som Gears of War, Uncharted och Tomb Raider. Cover-systemet, som numera är standard, används väl men gör inte ett dyft för att införa något eget eller ens förfina. Miljöerna är som tagna ur Uncharted och Tomb Raider men är precis som striderna avarter av sina förlagor.

Till fots har Dark Void lite att erbjuda i form av kvalitet. Bekymmer och brister däremot, finns det gott om. Din värsta fiende i spelet är nämligen inte de metalliska antagonisterna som inte vill annat än att slita huvudet av dig; de erbjuder ett blott symboliskt motstånd jämfört med döden själv: kameran. Ett ständigt återkommande problem och irritationsmoment var nämligen att kameran placerade sig själv i ofördelaktiga vinklar som medförde omedelbar död för stackars Will. Avsatserna är många i Dark Void och kameran gör sitt bästa för att dirigera dig ner i en kilometerdjup avgrund.

Om marknivåerna har problem är de flesta kortvariga sådana. Efter den inledande timmen möter du nämligen upp med historiska Nikola Tesla och ges din jet pack. Till en början är Wills ryggraket mest en gimmick med begränsat användningsområde, men ju längre du tar dig och ju högre upp Will befinner sig desto fler blir möjligheterna och desto bättre blir spelet. Att duellera mitt bland majestätiska klippformationer är spelets verkliga dragplåster och sekvenserna för tankarna till de positivaste ögonblicken från Crimson Skies.

Att nå seger med sin jet pack kan dock visa sig vara svårt. För vad är en bångstyrig jet pack med monterade kulsprutor mot högteknologiska stridsflyg? Will är plågsamt medveten om svagheten och har därför möjligheten att ta över både allierade och fientliga skepp under strider. De förstnämnda kräver blott ett knapptryck, medan de sistnämnda föregås av en dramatisk quick time event-strid.

Dark Void kan sägas bestå av två typer av moment som tar upp ungefär lika mycket utrymme: jet pack-strider närmare marknivå och redan omtalade dueller på högre höjd och i högre hastigheter. Båda inslagen underhåller och jag har aldrig tråkigt när jag skjuter iväg en dödlig salva mot fiender från min jet pack eller duellerar med ett fientligt flyg. Vissa segment av spelet blandar de här och låter spelaren själv välja den angreppsvinkel. När jag skulle försvara mina allierades militära högkvarter från en luftburen invasion flög jag både plan, satt i AA-torn och sprang på marken. Utvecklarna pekade inte mot det alternativ som var bäst – de nämnde inte ens nämnde att det fanns alternativ – vilket gav en känsla av verklig frihet snarare än hårdsvetsade valmöjligheter.

Dark Void är en actionfylld och kort resa. Experimenterande med vinklar, en relativt hög ambitionsnivå och valet av något så oanvänt som jet pack-tillbehöret berättigar dess existens. Luftstriderna, variationen och underhållningsnivån gör upplevelsen till en värdig sådan, men det är en upplevelse som snabbt svärtas ner av en korkad och alldeles för lång inledning, dödliga kameravinklar och en hel mängd mindre problem.

I slutändan faller Dark Void som hårdast på en detalj som står utanför spelutvecklarnas makt: konkurrensen. För även om Airtight Games erbjuder ett hyggligt actionspel går det inte att frångå det faktum att genren för tillfälligt är fylld till bristningsgränsen av ännu bättre spel. En het kandidat i realådan under en lågsäsong men definitivt inget som rår på genrens ståthållare i dagens läge.