Bayonetta

Recension / Multi / 25 Januari 2010

Året inleds med en riktigt absurd actionfest. Platinum Games gjorde det till sitt uppdrag att trumfa konkurrenterna på exakt alla punkter med Bayonetta, och Micke finstuderar resultatet.

Innan jag ens kan börja beskriva Bayonetta måste det påpekas att mannen bakom en av det nya årets hetaste actiontitlar, Hideki Kamiya, också ligger bakom Capcomspelen Devil May Cry och Viewtiful Joe och att han denna gång samarbetat med Sega. Med detta i åtanke är det alltså dags att ta itu med vad som kan vara en av det nya århundradets galnaste berg- och dalbanor.

Bayonetta handlar om häxan med samma namn och hennes del i ett krig mellan himmel och helvete. Berättelsen i spelet är minst sagt vag, men handlar i stort sett om att två klaner har krigat mot varandra en lång tid. Bayonetta är den sista nu levande häxan i klanen Umbra; på något sätt har det blivit hennes jobb att slakta himmelska varelser i kopiösa mängder.

Förutom kopiösa mängder med vapen kan hon också använda sitt hår, som är en del av hennes dräkt, för att frammana stora demoner som hanterar större fiender och även bossar när det behövs lite extra krydda. Men det tar åtminstone en timme innan spelaren har fått det minsta grepp om vad som egentligen pågår och innan dess så har du kastats frenetiskt mellan strider, övningspassager och vansinniga mellansekvenser som mest innehåller extremt stiliserat våld, billiga kommentarer och poserande.

När saker väl börjar lugna ner sig lite runt kapitel två och man som spelare får en chans att bekanta sig med spelets upplägg upptäcker man snart att Bayonetta är en nästan renodlad brawler av den gamla skolan. Du följer en linjär väg i exotiska områden och stöter på grupper med fiender som måste besegras innan du kan ta dig vidare och det är egentligen just här som Bayonetta egentligen börjar skina som mest – stridsystemet är nämligen riktigt skarpt och intuitivt!

I början av spelet har Bayonetta tillgång till fyra pistoler, en i varje hand och en på varje fot. Lika absurt som resten av spelet med andra ord, och det här är ändå bara början. Du kan själv välja om du vill slå, sparka, skjuta eller använda något av tricken i kombination med ett hopp.

Det handlar dock inte bara om att trycka på knapparna i en viss ordning för att få ut olika kombinationer; du kan själv modifiera attackerna på flera sätt. Om du till exempel håller inne slagknappen en stund under pågående kombination så använder Bayonetta tillhörande pistol för avlossa flera skott innan hon går vidare till nästa steg. Om du blir anfallen under pågående kombination kan du istället göra en undanmanöver medan du håller inne den senaste attackknappen. Sedan kan du återhämta dig på samma ställe som kombinationen avbröts och fortsätta därifrån.

Du får också pengar för att döda fiender och ibland ingredienser som du kan blanda för att skapa egna läkedrycker eller liknande hjälpmedel. Spelet delar också ut ett betyg efter varje avklarad strid för att uppmuntra förbättring.

Att kalla striderna i Bayonetta för något annat än ”over the top” är att underdriva; i stort sett varenda bosstrid och till och med många vanliga fiender är på en episk nivå som till och med spel som Shadow of the Colossus och God of War skulle bli imponerade av. Majoriteten av spelets fiender ser ut som om de kommer ur mardrömsversionen av Bibelns bilderbok – det är lätt hänt att man blir helt paff av den fullkomligt surrealistiska känslan som striderna ger.

Om du lyckas med att undvika en attack vid precis rätt tillfälle så sätts ”witch time” igång, en effekt som gör att alla fiender agerar i ultrarapid en stund och det är en viktig del av strategin om du vill överleva. Om du sedan med hjälp av detta sedan kan hålla igång offensiven en stund utan att bli träffad kan du fylla på en mätare som sedan används för att utföra ”torture attacks” som är precis vad de låter som: superattacker som ger dig ett tortyrredskap för att förinta dina fiender. Det kan röra sig om allt från att sparka en ängel in i en järnjungfru och stänga igen den med femtio tons tryck till att spänna fast den under ett spikförsett hjul för att sedan trampa gasen i botten. Allteftersom spelet fortsätter utökas din arsenal och det tar inte lång tid innan du kan du plocka något ur spelets generösa mängd nya attacker, specialförmågor och ytterliggare vapen. Sen får man kombinera vapenuppsättningar fritt och dessutom möjligheten att snabbt byta mellan två av sina favorituppsättningar, ett roligt och kreativt sätt att belöna spelarens nyfikenhet. Personligen tyckte jag Bayonetta fick ett riktigt lyft när ett svärd kom med i bilden och när man senare kunde kombinera det med raketgevär på fötterna. När man dessutom, i bästa brawler-manér, tillåts plocka upp tillfälliga vapen – vilka varierar mellan alltifrån en gigantisk spikklubba till något som närmast kan beskrivas som en enorm sax – så börjar det gå upp för vem som helst att Bayonetta inte är som andra spel.

Emellan striderna är det inte långt mellan galenskaperna heller. En filmsekvens som ser ut som en flashback kan plötsligt visa sig vara en bosstrid, spelets dialog kan plötsligt slänga in en solklar pik till Resident Evil och innan man vet ordet av så dyker det upp en s.k. quick time event som omedelbart tar livet av dig om du inte är riktigt snabb på knapparna. Inslaget ger en annorlunda och frenetisk känsla som på något märkligt sätt passar med spelets vansinniga filmsekvenser, även om det tar ett tag att vänja sig.

Handlingen verkar vältra sig i absurditeter och är nästan helt omöjlig att begripa förrän precis i slutet. Även registilen som används är svår att beskriva. Ja, till och med Bayonettas Wikipedia-artikel återberättar summan av spelets handling utifrån det lilla man faktiskt får ut precis i spelets slutskede. Bayonetta visar sig ha minnesförlust, hon är invecklad i en bisarr romans med kvinnotjusaren Luka och hon letar efter något som kallas för The Right Eye (ett föremål som hänger ihop med en gudom i yttre rymden). Hon går strider med sin rival, en annan häxa på en magisk motorcykel, hon agerar barnvakt åt en ung version av sig själv och hon hänger med Rodin, en demon som bygger vapen med andra demoner som material. Allt detta presenteras i en märklig blandning av art nouveau, grindhouse och en sagobok.

Dialogen består mest av suggestiva kommentarer med matchande poseringar, riktigt billiga one-liners och totalt nonsens. På ljudsidan är kaoset ackompanjerat av en obskyr blandning av j-pop och jazz. Det visar sig vara en riktigt skön blandning, men samtidigt skär det sig ofta med det som faktiskt händer på skärmen.

Lägg sedan ovanpå allt detta till ordentliga referenser till allt mellan Den gudomliga komedin – som även konkurrenten Dante's Inferno ironiskt nog bygger på – och flertalet Segaspel (där en hel bana plötsligt visar sig vara en ren kopia av det gamla arkadspelet Space Harrier, komplett med en officiell remix på temalåten från samma spel) och du har ett slutresultat som helt enkelt får ett spel som Devil May Cry att se ut som en svartvit film från 1954 med Judy Holiday.

All denna galenskap kommer dock inte utan ett pris. Bayonetta är nämligen extremt linjärt, även om det bjuder in till åtminstone en omspelning med olika välbeprövade knep. Det har dessutom en hel del tekniska problem; tekniken klarar inte riktigt att hålla allt på plats. Laddningstiderna på PS3-versionen är till exempel bedrövliga. Det är faktiskt så illa att Bayonetta mycket väl kan vara det enda spelet i historien där det kan ta LÄNGRE tid att skippa en filmsekvens än att bara se den, detta p.g.a. en korkad menylösning och laddningstider bara av att trycka på start. Detta kan vara riktigt frustrerande eftersom spelet dessutom tenderar att lägga sina omstartspunkter precis innan just filmsekvenser; varje ny fiende i spelet har sin egen lilla filmsekvens. Bayonetta har också en förkärlek att ha ihjäl spelaren i just filmsekvenser, och uppe på detta den dåliga smaken att straffa spelaren för det med minuspoäng! Lägg till frekventa slowdowns, trista texturer och att bilden ofta skär sig så börjar det nästan känns lite som att Segas portningsteam legat på amatörnivå.

Ovanstående saker innebär i det långa loppet dock inga problem som knäcker spelet och Bayonetta är faktiskt riktigt stabilt och buggfritt på det stora hela. Ju bättre man blir desto mer sällan utsätts man för tröga game over-skärmar och att spelet måste ladda in allt igen. Men blandat med spelets nästan påträngande känsla av surrealism blev de tekniska problemen något som alltför ofta ryckte åtminstone mig rakt ut ur upplevelsen, även om jag blev uppslukad nästan lika snabbt igen när det var dags för ny strid.

Med en riktigt ordentlig finslipning hade Bayonetta alltså kunnat bli en omedelbar klassiker, men jag tycker att även om atmosfären är helt olik något annat spel idag så har Sega verkligen klantat sig på några riktigt basala programmeringsområden när det gäller denna portning. Huvudrollsinnehavaren Bayonetta är tyvärr även lite för egotrippad, översexualiserad och allmänt endimensionell för min smak. Som det är nu så är Bayonetta snyggt som tusan, det är kul trots dess linjära spelstil, designen liknar inget annat som finns ute just nu och striderna har nästan lika mycket djup som de i ett bra fightingspel. Det 10-15 timmar långa äventyret har dessutom ett riktigt, riktigt häftigt slut som NÄSTAN får vem som helst att glömma bort alla tekniska problem. Det är bara det att vägen dit bitvis kan vara betydligt mer frustrerande än den hade behövt.