Batman: Arkham Asylum

Recension / Multi / 4 Oktober 2009

Det finns ingen tid till vila för Gothams riddare; Jokern hinner inte mer än att bli infångad och komma innanför Arkham Asylums murar innan helvetet brakar loss. Det leder å andra sidan till upptakten till ett av årets bästa spel.

Äventyret på Arkham var i sin inledningfas när jag och kollegan Fredrik möttes av en situation som gjorde att vi bara stirrade på TV:n och skrattade. Vi kunde inte tro våra ögon och jag minns tydligt hur jag sa: “Det här är ett Batman-spel! Detta hade jag inte väntat mig!” I det ögonblicket var vi lyckliga och sakta men säkert började det gå upp för mig att Batman: Arkham Asylum var på god väg att bli klassificerat som årets bästa spel.

Det spelet gör skript- och berättelsemässigt är oerhört imponerande och skapar en tjock atmosfär som man lätt blir övertygad av. Även om jag finner Batman vara en häftig figur skulle jag inte under några omständigheter påstå att jag har någon djupare kunskap om alla hans rivaler och fiender. Då är det trevligt att spelet är proppat med biografier som tydligt informerar mig om vem och vad jag ställs inför. Aldrig har något så i grund och botten tråkigt varit så intressant. Spelets biografier och intervjuinspelningar påminner mig både om loggboken i Metroid Prime och ljudinspelningarna i Bioshock. De får mig att på ett diskret vis bry mig om världen jag rör mig i. Är man dessutom ett fan av Batman kan jag tänka mig att man uppskattar dem på ytterligare en nivå.

Bioshock är faktiskt vad jag tänker på ofta när jag vandrar runt på vidsträckta Arkham Island; det ligger en viss Rapture-kvalitet i spelets estetik. Många skulle säga att Batmans värld är lite gotisk i sin utformning men i Arkham Asylum har Rocksteady Studios lämnat Tim Burtons tolkning bakom sig, använt små plock från Batman Forever och skapat en helhet som ger en grundläggande mörk framtoning medan det samtidigt lyser igenom skarpa färgglada kulörer. Det känns som om någon monterat lysrör med neonljus här och var på ön och det skapar ett ytterst distinkt utseende som utgör en god konstrast till hur figurerna, i synnerhet de lösa fångarna, presenteras.

Batman: Arkham Asylums värld är en rätt hård sådan. Röstskådespelarna må vara hämtade från den tecknade serien, men attityden är hämtad från grafiska noveller som The Killing Joke. Jokern i denna värld är en rå typ med bisarr och makaber humor, något som alltid gör sig påmint när man titt som tätt hör skojarens röst via Arkhams högtalarsystem. Han är lika delar fascinerande som skrämmande att lyssna på och mängden dialog som spelats in enbart för detta ändamål är enastående. Han framställs inte under några omständigheter som en pajas utan snarare en högst intelligent och sadistisk individ, något som går hand i hand med resten av spelets stämning. Rocksteady Studios har anpassat persongalleriet så att det mesta fungerar enhetligt i deras värld även om de vandrat en bit från det imiterade originalet.

Bortom alla känslor, fenomenalt regisserade sekvenser och historieberättande finns det även en solid grund för ett spel. Batman: Arkham Asylums styrka ligger i dess förmåga att mästerligt balansera sina spelmekaniska element utan att tristess uppenbarar sig. Rocksteady ser ut att veta hur länge varje moment skall ta innan det är dags att dra vidare och genom att alternera mellan smygande, detektivarbete, strid, utforskning och manustyngda stunder har de lyckats skapa en sällsynt behaglig variation. Endast vid ett fåtal tillfällen fastnade jag och då var felet också oftast mitt i form av oförmåga att inse vad som var en dörr och inte.

Ovanstående var en av de få irritationer som spelet gav mig medan det i övrigt var en högst angenäm upptäcktsfärd i sann Metroid-anda, där stegvisa uppgraderingar sakta men säkert hjälper spelaren att nå nya tidigare oupptäckta platser på ön. Vid sidan av de föremål spelet tvingar på en finns det även ett erfarenhetspoängsystem som belönar spelaren med nya förmågor så som bättre skydd, dubbla bataranger och nya sätt att genomföra effektivare kombinationer.

Uppgraderingarna blir ovärderliga när det är dags för Batman att göra upp med Arkhams lösa fångar i duster där man ställs inför fem eller fler motståndare samtidigt. En sådan batalj hade lätt blivit svårhanterlig, men genom ett både simpelt och genialt kontringssystem kunde avvärjandet av smygattacker inte bli enklare. Varje fiende indikerar nämligen när denne skall angripa via en massa blixtar kring dennes huvud. När man ser dessa trycker man kvickt på en knapp och ser hur man lekande lätt kontrar attacken samt gör processen kort med angriparen. Det hela leder till en välkoreograferad och våldsam balett där man med slag, kontringar och avväpningsmanövrar slutligen har alla fiender liggandes på golvet, medvetslösa.

Att slåss i Arkham Asylum är med andra ord en ren fröjd. Inte bara tack vare hur det går till rent spelmekaniskt, utan även hur det framställs på skärmen. Medan man vilt växlar mellan olika typer av angrepp slås slowmotion-effekter av och på i ett väldigt balanserat tempo. Inget är gjort till överdrift och mästerligt hanterande av detta gör att varje slag och träff känns hård och brutal vilket lämnar spelaren ytterst tillfredsställd efter en avslutad strid. Bortsett från det är slagrepertoaren dessutom rikt varierad, så det känns väldigt sällan som att man tittar på samma strid om och om igen vilket får ses som ett stort plus. Som tidigare nämnt är hela spelet väl varierat och det betyder att man sällan går från en strid i ett rum till ett annat där en identisk utmaning väntar. En sådan utmaning skulle till exempel kunna vara spelets andra stora moment: smygandet.

Några års erfarenhet av spel där smygmoment krystats in gör mig lätt misstänksam mot den här typen av spelmekanik, men Rocksteady visar åter igen prov på sin skicklighet och prioriteringsförmåga. Eftersom att Batman ofta opererar i mörker och i det dolda är det inte mer än rätt att mycket omsorg lagts ner på de stunder man som spelare tvingas bli försiktigare kring vakterna, bara för att senare systematiskt oskadliggöra dem en efter en med diverse trick som involverar bataranger, sprängämnen, listigt navigerande mellan väggstatyer, fiender som hängs upp i taket och glidattacker från luften. Möjligheterna är många och som extra hjälp har man dessutom ett slags filter som både fungerar som röntgen och statusuppdaterare. Bortsett från att man då ser skelett genom väggar kan man också få information om huruvida fienden är beväpnad eller om denne är på sin vakt eller rädd; alla är viktiga komponenter för att framgångsrikt ta sig vidare med livet i behåll, för om man upptäcks av någon med ett skjutvapen kan processen nämligen snabbt göras kort med en då Läderlappen bara tål några få kulor innan han stupar. Detta är något som gör en extra försiktig när man ställs exempelvis krypskyttar.

Batman: Arkham Asylum skall även ha en eloge för att ha skapat det mest beroendeframkallande prylsamlandet på år och dag. Jag kan inte minnas när jag senast fann sådan glädje i att söka upp bonusföremål och göra sidouppgifter. En annan känd Batman-skurk, The Riddler (eller Gåtan), har nämligen strött ut en samling frågetecken som måste hittas, men dessa är faktiskt de mest ointressanta av hans utmaningar. Desto mer intressant blir istället det när utmaningarna går ut på att fotografera/läsa av olika saker i miljön baserat på de ledtrådar han delar ut varje gång man träder in i ett område på ön. Arkham Asylum ger den där sköna känslan som säger “Åh, vad jag är smart!” när man löser något av Gåtans mer optiska pussel. Dessa extrauppgifter gör att platser på Arkham Island är väl värda att besöka upprepade gånger. I jakten på dessa lösningar fortsätter spelet att påminna oss om hur ofattbart detaljerat det är, rakt igenom. Det finns grafiskt ögongodis så gott som överallt och att utnyttja alla dessa naturliga detaljer i den grad att man baserar hela sitt metaspel på det är en väldigt imponerande bedrift. Rocksteady Studios har lyckats frambringa stor motivation till att finna saker, inte genom att belöna spelaren rikligt utan enbart genom att underhållningsnivån i att ge sig på jakt efter allt extra fluff spelet erbjuder är så pass hög.

Jag har väldigt svårt att kritisera den mörka riddarens äventyr på Arkham Island. Även om Challenge Mode är kul och ger spelet ytterligare mervärde så ser jag det som en parentes vid sidan av det storslagna huvudspelet. Jag har varit väldigt försiktig med att inte avslöja något vitalt i denna recension och det är för att det här spelet kan överraska och de överraskningarna vill jag inte beröva er som läser detta. Bara lita på mig när jag säger att det här är ett av årets absolut bästa spel och även om jag hoppades att det skulle bli bra kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig den slutgiltiga kvalitén på det här bygget. Batman: Arkham Asylum är inte nyskapande i sig men använder väl fungerande redan existerande koncept och förfinar dem samt använder dem på nya kreativa sätt. Dessutom görs det med en stor känsla för detaljer, få kompromisser och med sällan skådad stil. Hur kan man över huvud taget kritisera ett spel som får en att känna sig råcool av att göra något så simpelt som att gå framåt med Batman? Någonstans däri gömmer sig förmodligen svaret på frågan om varför Rocksteady Studios lyckades så väl; de förstår helt enkelt hjälten och därmed i sin tur hur de skall porträttera honom och hans värld för att göra dem mest rättvisa, och rättvisa gör de honom. Batman: Arkham Asylum är ett praktexempel på hur gott om tid, ömsint licenshantering och respekt för det tilldelade källmaterialet kan leda till något riktigt vackert.