Assassin's Creed 2

Recension / Multi / 3 December 2009

Vad nu? Ett spelföretag som lyssnar på sina fans? Ja, Ubisoft lyssnar på sina fans och levererar utefter deras önskemål. Ett genidrag eller bara dumdristigt?

När Desmond Miles återvänder och återigen kopplar upp sig mot Animus-maskinen axlar han ännu en gång rollen som en äventyrlig förfader. Förra gången upplevde han det tredje korståget mot det heliga landet sett ur lönnmördaren Altairs ögon; den här gången heter huvudpersonen istället Ezio och platsen renässansens Italien.

Spelets handling är tvådelad och för er som inte spelat föregångaren kan den tyckas klurig. Ezio är ju egentligen inte huvudpersonen, utan det är Desmond Miles som i modern tid upplever sina förfäders minnen genom en maskin kallad Animus. Målet är jakten på den förlorade kunskap förfäderna tros besitta.

Desmond Miles tror att svaret på de olösta frågor som ställdes under hans förra omgång med Animus ligger i den unga och charmiga Ezios minnen. Att leva sig in i rollen som Ezio visar sig snabbt vara allt annat än en dans på rosor. Ezios liv var tumultartat och dominerat av en vendetta. De viktigaste minnena ligger djupt in i hans genetiska medvetande och är kopplade till just vendettan med en rivaliserande familj. Det dröjer med andra ord inte länge förrän Desmond Miles i rollen som Ezio finner sig själv indragen i ett intrigernas spindelnät. Klassisk blodshämnd lägger grunden för en trögstartad handling som blir mer intressant ju längre in i intrigerna spelaren tränger.

Assassin’s Creed, originalet, var på många sätt ett verk som utvecklade en genre. Ubisoft var först med att på allvar fånga parkour i ett spel och lyckades snabbt etablera sig som en officiös ledare i den nya subgenren. De gjorde dessutom så i vad som då var något av det mest övertygande vi sett när det gäller spelvärldar. Spelmekaniken, konceptet och presentationen placerade snabbt Assassin’s Creed på den där speciella platsen på spelhyllan reserverad för de finaste upplevelserna.

Men om dess styrkor tillät Assassin’s Creeds aspirera till en plats som en modern klassiker, var det bristen på innehåll som fick många att lägga spelet permanent på hyllan innan de ens avslutat äventyret. Högljudda fans har under åren som gått efter spelets release ordat häftigt om vad spelet borde ha varit, och nu när uppföljaren tillslut har nått oss är det uppenbart att Ubisoft lyssnat på sina fans. Skillnaderna mellan Assassin’s Creed 2 och dess föregångare går nämligen med enkelhet spåra tillbaka till just fansens feedback. Ubisoft har inte tagit några chanser och den enande ordern som sänts ner till utvecklingsteamets alla divisioner måste ha lytt: ”Fyll, fyll och fyll!”.

Assassin’s Creed 2 är fyllt. De anställda på Ubisoft verkar ha fått en lön i proportion med spelets innehåll. Städerna, som likt de i ettan är enorma både sett till storlek och deras centrala roller i spelet, har genomgått en renässans (fniss) vad gäller såväl utseende som storlek och betydelse. Florens och Venedig är allt vad Jerusalem och Accio var, och mer därtill. Att välja Florens, renässansens vagga, och vackra Venedig som spelets två största städer var lite av ett genidrag.

Förutom att vara något av oskulder i spelvärlden innebär valen av städer breda estetiska möjligheter. Spelets designers verkar ha frodats i valet av tema och det märks att ambitionen varit mycket hög när renässansens konstnärliga ådror tycks pumpa genom de båda städerna likt blod. Om du sitter på toppen av en kyrka och bevittnar helheten eller bara traskar omkring på gatorna spelar ingen roll – överallt syns bevis på utvecklarnas tillgivenhet. Atmosfären är överväldigande, känslan för detaljer oantastlig och uppfattningen av samhörighet med omgivningarna resolut genom hela spelet.

Ezio har stor nytta av städernas nya ansikten och funktioner. Altair såg städerna som hinderbanor, där för att stjälpa eller hjälpa honom, men för Ezio utgör de i hög grad ett beroende. Läkemedel och gifter erbjuds av gatuläkare, rustningar och vapen finner du hos smedjan och renässanskonst finns att handla i städernas konstaffärer. Konst? Varför lägga pengar på konst? Det går väl inte lönnmörda någon med en tavla? Nej, Ezio kommer inte springa runt och banka Florens invånare i huvudet med Mona Lisa i original, däremot kommer han att hänga upp köpt konst i sin farbroders slott.

Förutom att vara kopior av verklig konst och därmed erbjuda gratis vetande ger de här tavlorna nämligen en ökad ekonomisk vinst för spelaren. Farbroderns slott, Monteriggioni, och medföljande stad har nämligen ett eget ekonomiskt system. Genom att restaurera stadens offentliga verksamheter såsom banker, bordeller, gruvor och smedjor ökar den inkomst du får kontinuerligt. Det kan tyckas vara ett slag mot stoltheten att snylta pengar av din farbror men som ficktjuv och lönnmördare tjänar Ezio jämförelsevis lite pengar, och det är i Monteriggioni som de verkliga summorna ligger. Summor som du garanterat kommer skatta högt när du ser prislappen på de vapen och rustningar som säljs i de större städerna. Det är dessutom en härlig känsla att se hur Monteriggioni blir vackrare och mer livligt ju mer pengar du investerar; det ger en känsla av att faktiskt vara en del av handlingen och ger mening till Ezios självutnämnda uppdrag som lönnmördare.

Där föregångarens enda mervärde förutom huvudstoryn var samlandet av flaggor kan du som Ezio se fram emot att vara överväldigad av möjligheter vid sidan av huvudspåret. Din roll som lönnmördare står fortfarande i fokus, men förutom att anta kontrakt av det mer mordiska slaget kan du tävla mot tjuvar, leta hemligheter, eskortera behövande, skugga misstänkta, hjälpa kvinnor i nöd – variationen är enorm. Jag har efter drygt 20 timmars spelande inte funnit något uppdrag som jag inte velat göra. Samtliga har varit unika i den mån det är möjligt och det monotona upplägget från föregångaren är som bortblåst. Till och med handlingens uppdrag erbjuder en mycket god variation. En jaktscen med häst och vagn och en flygtur med Leonardo Da Vincis flygmaskin utgör de mest avvikande och intressanta inslagen.

Höjdpunkterna bland de nya uppdragen är definitivt de åtta som kallas Assassin’s Tombs. Dessa platser skulle kunna liknas vid grottorna i Zelda-spelen men med betoning på problemlösning och plattformshoppande snarare än action. De är utmanande och härliga avbrott från spelets huvudinslag och i sitt sammanhang alldeles lysande.

Assassin’s Creed 2 bjuder på ett enormt mervärde. Förutom redan nämnda nya fokus på varierade uppdrag har Ubisoft lekt en hel del med de naturliga anakronismer som följer med handlingen och Desmond Miles digitala resa mellan nuet och Ezios samtid. Det är främst under sökandet efter glyfer och andra inslag av problemlösning som det här kommer till uttryck; Ezio kolliderar med otidsenliga moment som förenas till intressanta gåtor och hinder för spelaren att överkomma i sin roll som den nutida Desmond Miles. Allt samlande av ogenomtänkt utplacerade objekt från föregångaren är här genomtänkt och utmanande. Sällan finner du ett objekt som inte föregås eller leder till problemlösning av något slag. De enda objekt som placerats ut utan någon vidare eftertanke och representerar det mer traditionella samlandet är fjädrarna – övriga har tanke bakom sig och erbjuder belöning.

Ett stort hinder för Desmond Miles i sin roll som Ezio är förstås korsriddarna, svurna fiender till Ezios förfäder så långt bak som till Altairs tid. Deras makt är uråldrig och sträcker sig djupt in i samhällssystemet. Desmond är inte försvarslös. Den främsta styrkan är förstås hans färdigheter som traceur (parkour-utövare). Ezio bestiger byggnader med naturlig skicklighet och har inga problem att snabbt ta sig överallt i staden om det så är för att jaga eller jagas.

Parkour-inslaget är fortfarande bland det bästa och snyggaste som gjorts. Av naturliga skäl har inslaget förlorat lite av sin glans för de som spelat föregångaren och Ubisoft har gjort lite för att förbättra det. All kraft tycks ha lagts på innehållet snarare än förbättringar av spelets kärna; ett på det stora hela klokt val men klokheten bleknar en aning då spelet inte övertygar vid varje givet tillfälle. Ezio har likt Altair fortfarande en del mindre problem med parkour och det kan vara riktigt frustrerande att se Ezio falla ner för byggnader till följd av kontrollens svagheter. Det är dock mest en vanesak och kontrollen är fortfarande fruktansvärt bra, men nog kunde Ubisoft lagt ner energi på att försöka förbättra spelets kärna.

Flykt och jakt är alltså något du kommer syssla mycket med i Assassin’s Creed 2. Till din hjälp har du främst staden i sig och dess invånare. Smält in bland befolkningen för att undvika vakters uppmärksamhet, hyr prostituerade eller tjuvar att distrahera vakter eller anlita legosoldater att slåss för dig. Omgivningarna är värda att exploatera till din fördel, men det går även att manipulera dem. Kasta rökbomber i marken för att förvirra vakter, ryck ner affischer av dig själv för att förbli anonym, muta talare till att sprida ett gott ord om dig eller ha ihjäl sådana som har berövat dig din täckmantel. Interaktionen med omgivningarna är bra mycket mer nyanserade än i föregångaren och kanske den viktigaste förbättringen. Föregångaren erbjöd väldigt få möjligheter för spelaren att lösa uppdragen, men som en effekt av Ezios nya förmågor och vapen samt spelets finesser och städernas komplexitet är möjligheterna numera många.

Om Ezios ben och finurlighet sviker honom har han alltid tillgång till den mer våldsamma delen av sin natur. Stridssystemet är fortfarande smidigt och effekterna av det är våldsamt snygga att beskåda. Att ta sig an en grupp vakter med de olika vapen som finns till hands är lysande underhållning och makalöst snyggt presenterat.

Stridssystemets enda svaghet är att Ezio har lite väl lätt att ta kål på fiender. För att förhindra frustration har Ubisoft valt att göra soldaterna passiva. De attackerar sporadiskt och erbjuder lite motstånd. Här finns förstås en variation av fiender, somliga riktigt svåra att döda, men i de flesta strider är Ezio överlägsen. Lite synd då behovet av att vara taktisk, tyst och smart minskar. Samtidigt ger det de mer blodtörstiga spelarna tillfredställelse. Det är en svår balansgång men överlag har Ubisoft lyckas oerhört väl. Ett mindre problem under striderna är den annars så exemplariska kameran som i sällsynta fall kan ställa till med problem.

Ubisoft har med Assassin’s Creed 2 gjort något så sällsynt som att lyssna fullt ut på sina fans. De har prioriterat helt rätt när de lade all kraft på spelets innehåll och resultatet är makalöst. Med få missar står Assassin’s Creed 2 outmanat; det mosar sin egen föregångare och vad gäller konkurrens finns inget spel i genren som på allvar utmanar Ubisofts verk. Att lönnmörda har aldrig tidigare varit så vackert, stämningsfullt och underhållande. Assassin’s Creed 2 är allt det som föregångaren borde ha varit. Och mer.