Alpha Protocol

Recension / Multi / 27 Juli 2010

Länge har Obsidian Entertainment fått stå i skuggan av större spelstudior när de hanterat serier som Knights of the Old Republic och Neverwinter Nights. Alpha Protocol är deras kliv in i rampljuset, men Robin buar ut dem direkt.

Det är ett intressant koncept, verkligen. Alpha Protocol tar och blandar helvilt från olika genrer i hoppet om att det ska bjuda på variation och mervärde i ett spelträsk fullt av klichéer och stereotyper. Det är ett rollspel stöpt i gjutjärnsmallen för ett stealth-baserat actionäventyr; det är lika delar Splinter Cell som Mass Effect. På pappret är konceptet väldoftande och utsökt, men det dröjer inte länge förrän en illaluktande odör träder fram.

Obsidian Entertainment har gjort sig ett namn dels tack vare att studion består av ledande medlemmar från det nu nedlagda Black Isle Studios (Fallout 1 & 2, Baldurs Gate m.fl.), dels tack vare att de har gjort ett oväntat bra jobb med uppföljarna till Biowares Star Wars: Knights of the Old Republic och Neverwinter Nights. Det råder alltså ingen tvekan om att grabbarna och tjejerna på Obsidian är duktiga spelutvecklare som vet vad de gör. Just därför blir jag så förbannad.

Alpha Protocol är nämligen inte bra. Det är i högsta grad ett hafsverk och för ett spel som har skjutits upp gång på gång är det verkligen helt oacceptabelt. Jag blir arg vid tanke på vad spelet hade kunnat vara, arg över all potential som spillts. Obsidian är duktiga på att göra rollspel men det verkar samtidigt som att deras kunskap inte sträcker sig mycket längre än så.

Ovanstående faktum lyser igenom på alla punkter och mycket av djupet i Alpha Protocol beror inte på hur bra jag är som spelare utan på hur välförvaltade mina poäng är. Med nog bra poäng i smygförmågorna är det inte omöjligt att vandra förbi både en och två vakter. Samtidigt har utvecklarna valt att kompensera det ringa antalet vakter med att i princip alla vakter på hela banan ser mig genom hundratals meter av betong och cement. Det är ett system som hade fungerat om jag blev belönad för hur diskret jag är, hur många alarm jag undviker, hur effektivt jag dödar vakterna eller varför inte hur många jag lyckas smyga förbi utan att dra till mig uppmärksamhet. Nu får jag poäng av att hacka datorer, samla pengar och av att överhuvudtaget klara en bana. Jag blir med andra belönad av allt som jag inte behöver mina förmågor till och således hamnar rollspelet Alpha Protocol och actionspelet Alpha Protocol i två fack; det blir uppdelat och splittrat.

Jag vill så gärna älska spelsystemet i Alpha Protocol, det vill ju förena det bästa av två världar och när man ser hur bra det har fungerat i Mass Effect och till en viss grad i Fallout 3 är det pinsamt uppenbart var det gick fel. Som actionspel beträffat är Alpha Protocol nämligen värdelöst. Det är dumt och fånigt. Vi får åka världen runt för att bekämpa terrorister och bovar med mängder av vapen, och i äkta Mission Impossible-anda har vi några leksaker i bakfickan. I varje stad agerar ett gömställe hubb och likt i t.ex. det underskattade och bortglömda Freedom Fighters (samt många andra spel efter det) kan man i mångt och mycket bestämma i vilken ordning banorna ska avklaras. Men då alla banor är långa korridorer målade i gråbruna nyanser, fyllda med fienderna så dumma att de bokstavligen skjuter väggen hellre än spelaren, spelar det absolut ingen roll i vilken ordning jag får spela det – allt är lika förbannat tråkigt ändå.

Rollspelssidan av Alpha Protocol bjuder dock både på en komplex och interaktiv handling och mängder av saker att leka med. Innan man börjar spela får man t.ex. bestämma vilken typ av hemlig agent man vill vara, vilket påverkar både färdigheter och delar av handlingen. Som tekniknörd är det lättare att hacka datorer medan hårdingen är bättre på att slåss och skjuta. Huvudpersonens utseende går att justera och alla vapen har dussintals tillbehör som går att köpa till och leka med. Med tanke på att det här i grund och botten är ett actionspel finns här otroligt mycket att utforska och förändra inom den egna rollpersonen och utrustningen, ett upplägg jag önskar att fler utvecklare tog till sig då det är den absolut starkaste punkten i Alpha Protocol.

Trots att handlingen är välskriven, tar ut svängarna en del och bjuder på några härliga vändningar blir jag aldrig intresserad. Vi har sett samma agenthandling tidigare och även om det i alla dialoger finns ett par alternativ att välja mellan, även om det (ovanligt nog) går att förändra de flesta situationer till sin fördel eller nackdel via dialogerna, blir man aldrig involverad eller känslomässigt engagerad. Oftast trycker man bort snacket, inspirerad av att det går att förändra och ta del av en större värld men utan att man egentligen bryr sig. Det är ett koncept som jag så hemskt gärna vill hylla, jag vill bara banka näven i träbordet och skrika mig hes över hur häftigt det är. Tyvärr är det också ett koncept som fungerar avsevärt mycket bättre i teorin än i praktiken.

När allt är sagt blir de höga ambitionerna absolut bara ännu en nackdel för ett spel som redan lider av gigantiska handikapp. Alpha Protocol lider av värdelös skärmuppdatering, hemsk kamera, stelt röstskådespeleri, flimriga texturer och medioker musik. Kvar är ett ofärdigt tillika ytterst mediokert spel jag omöjligen kan rekommendera till någon. Vissa idéer var helt enkelt för konceptuellt intressanta och häftiga för att ens lämna ritbordet. I slutändan visar därmed Obsidian Entertainment att de kan det här med att förvalta andra spelstudiors serier men att de än så länge är oförmögna att skapa något helt nytt och eget som är bra. Tacka gudarna för att Fallout: New Vegas, studions nästa projekt, är en uppföljare och att i alla fall några av personerna från de första två Fallout är involverade…