TMNT: Turtles in Time Re-Shelled

DLC / Xbox Live Arcade / 12 Augusti 2009

Turtles in Time har en speciell plats i många spelares hjärtan och inget skulle göra dem lyckligare än en remake av denna klassiker. Alex är en sådan spelare men särskilt lycklig blir han inte när han spelar Ubisofts tolkning av spelet.

Hur bedömer man rättvist en rekonstruktion av ett gammalt spel? Skall man tolka det som en helt ny produkt eller snarare något existerande som polerats? Vad är en remake och vad är ett nytt spel? När det kommer till TMNT: Turtles in Time Re-Shelled har man verkligen gått in för att göra att precis allt skall kännas nytt även om banorna och upplägget i sig självt är ytterst välbekant. På pappret är Re-Shelled en lyckad remake men i realiteten presenteras det istället problem efter problem, allt p.g.a spelets arv och min uppfattning om SNES-klassikern. För låt oss göra det klart direkt att jag har aldrig spelat arkadversionen av Turtles in Time. Som många av er andra spelade jag SNES-versionen och då är det svårt att inte sakna Rat King-bossen i kloakerna, Bebop och Rocksteady i piratutstyrsel, Slash, Super Shredder, för att inte tala om hela Technodrom-nivån med sin ytterst häftiga bossstrid mot Shredder.

Jag kan acceptera att man valt att bygga om arkadversionen men jag kan i ärlighetens namn inte förstå varför man valde den framför den i högsta grad bättre SNES-varianten. Detta känns bara avskalat i jämförelse vad man är van vid att spela sen tidigare. Till och med Mega Drive-tolkningen The Hyperstone Heist hade mer att erbjuda. Det är inte arkadversionen som spelare håller kära utan det är SNES-versionen, det är i alla fall min uppfattning men hur man än vrider och vänder på det är arkadversionen den fattige spelarens version av Turtles in Time.

Att man stoppar in nya spellägen som Quickplay där man får spela valfri bana när man vill och Survival som ger en möjligheten att överleva på ett liv så länge som möjligt kvittar när spelet fundamentalt känns stympat. Idén att låta fyra spelare fightas samtidigt lät säkert bra i teorin men i praktiken leder det inte till något annat är kaos och en hemsk röra på skärmen. Jag är även av uppfattningen att bilden är kraftigt inzoomad i förhållande till originalspelet och det gör att saker inte känns överskådliga. Två sköldpaddor är faktiskt mer än nog att se på skärmen samtidigt, det vet jag nu med facit i hand.

Allt det här var jag så gott som redan medveten om före jag började spela spelet. Jag visste på ett ungefär vad som väntade mig men det är först när spelets någorlunda modifierade intro passerat och titelskärmen dyker upp som jag börjar få onda aningar. Ett knapptryck senare hör jag fortfarande fullständigt obekant och okarismatisk musik men de moderna Super Street Fighter II Turbo HD Remix-inspirerade menyerna får mig att ändå imponeras av de visuella valen man gjort. Jag har faktiskt inget emot den art direction man tillämpat i spelet. Det hade måhända mått bättre av lite tydligare konturer men i överlag ser sköldpaddorna rätt kick ass ut. Tyvärr tar dock den nya designen udden av humorn som annars fanns i spelet. Det må låta småaktigt men jag saknar verkligen pratpubblan som säger “Who turned out the lights?!” när min mutantninja ramlat ner i kloakerna.

Det jag däremot verkligen irriterar mig på som både påverkar visuella intryck och spelmekaniken är spelets tempo. Allt känns tre gånger så snabbt i förhållande till 16-bitsversionen. Det gör att Re-Shelled ger ifrån sig ett rätt spastiskt intryck. Det är svårt att känna att man har kontroll och det gör även att allt det karaktäristiska ur miljöerna och sköldpaddorna försvinner. Innan man ens hinner reagera på att man fallit ner genom ett brunslock är man uppe på gatan igen och lika mycket irriterar tempot när pizzamutanterna angriper i högre fart (och i mindre storlek) genom kloakerna eller när man möter många bossar. Allt känns ryckigt och som om spelet har bråttom framåt. Man gasar igenom banorna. Man känner knappt av den uppbyggnad som sker inför den första tidsresan, mycket tack vare den totala avsaknaden av Teknodromen och dess förrädiska klimax. Något annat jag också undrar över är varför en del skuggor är borttagna i denna nya version. Det är nämligen så att i det gamla spelet kunde man använda fiendens skuggor som vägmärken för var man skulle angripa för att träffa. I denna nya och mer kaotiska version är det ibland väldigt svårt att avgöra var en luftburen fiende befinner sig. Djupseendet i överlag känns rätt dåligt och det blir inte bättre av att skärmen svärmar av fiender.

Låt detta bli en läxa. Bara för att man kan skruva upp tempot och proppa in många objekt på skärmen samtidigt betyder det inte att man måste göra det och än mindre att resultatet blir lyckat. För mig känns framgång i Re-Shelled mer som slump än färdighet. Man kan säkert bli duktig på detta men jag som spelat Turtles in Time åtskilliga gånger genom åren förväntade mig att jag skulle kunna hantera spelet relativt väl och det anser jag inte att jag gjorde för man har ändrat på alldeles för mycket. Värst av allt är att tempot gjort att det har blivit för kaosartat och därmed inte underhållande. Jag satt mest och blev frustrerad på spelet, och det gjorde i sin tur att jag mer och mer såg snett på alla andra saker så som de detaljer jag tog upp tidigt i denna text. Värst är dock att den klassiska och älskvärda musiken är ett minne blott. Ingen Allycat Blues, ingen Bury My Shell at Wounded Knee. Jag gråter ärligt talat inombords. Även om spelet är "twitchigt" hade jag haft överseende om jag fått nynna med i Konamis härliga musikkompositioner men när jag inte ens får det förstår jag knappt varför jag fortfarande spelar och lägger ifrån mig kontrollen.

Omdöme: 1 av 3 - Ej köpvärt