Spel med tydlig målgrupp

Reflektion / Multi / 28 Oktober 2009

Kan en tonåring ha utbyte av ett barnspel? Hur bedömer man som manlig spelkritiker ett spel som är anpassat för tjejer? Conny funderar över hur objektiv man kan vara.

När jag var mindre fick vi till vårt hem, två gånger per år, hem en massa kartonger från diverse brädspelsutgivare. De spel som gömde sig däri var det sedan meningen att familjen skulle testa och jag skulle skriva små recensioner för tidningen min far arbetade på. Speciellt vid juletid kom det en hel drös spel och vi tillbringade november- och decemberdagarna med att spela, för att sedan lagom till sista veckans julhandel tipsa om vilka spel som man skulle köpa.

Eftersom jag är äldst i en familj med fyra barn har jag alltid haft turen att kunna spela spel som riktar sig till olika åldrar. Spelen som var lika roliga för alla var nästan alltid bäst, men ibland fanns det spel som mina två små lillasystrar tyckte om som jag och min nästan lika gamla bror inte fann direkt underhållande. Spel av slaget Finans och liknande var omvänt givetvis för svåra för dem. När det skulle skrivas recensioner till renodlade "tjejspel" eller "barnspel" så lät jag ofta dem spela och sedan skrev jag ner hur de reagerade. Förstod de reglerna? Hur kul verkade de ha? Spelade de det igen? Sedan spelade jag med dem; om något var oklart så kunde man skriva detta i texten, att spelet borde spelas med ett äldre syskon eller en vuxen.

Ser man till TV-spel är det väldigt lätt att bara på förpackningen se vilken målgrupp spelet riktar sig till, men ett Mega Man kan givetvis funka oavsett om du är sju, sexton eller tjugofem år gammal. Och givetvis finns det sexåringar som tycker Grand Theft Auto och Gears of War är fantastiska spel. Ofta kan det dock som tjugoåring vara ganska svårt att uppskatta ett gulligt barnspel, även om jag är av den åsikten att om man bara är tillräckligt öppensinnad och inte avfärdar saker direkt så finns det många riktigt bra spel som både en sexåring och en tjugonioåring kan ha precis lika stor glädje av. The Sims, Viva Piñata, Super Mario med flera är ju exempelvis titlar som egentligen inte är beroende av ålder – de är bara riktigt bra spel.

Som spelrecensent har man dock ett litet problem: Ibland kommer det spel som så uppenbart är riktade mot en målgrupp att det blir väldigt svårt att recensera det. Spelet kan vara väldigt barnsligt, det kan vara extremt tjejigt eller så kan det vara sådär så att det egentligen är ett barnspel men känns lite för avancerat för dess målgrupp.

Jag sitter för tillfället med ett Nintendo DS-spel som är extremt svårt att bedöma, mest för att jag ju givetvis inte är den tilltänkte köparen. Samtidigt är det svårt att veta exakt vilken typ av spelare som tycker om det. Ska man bara vara fördomsfull och säga att "alla i den tilltänkta målgruppen kommer gilla det här" eller ska man försöka sätta sig in i ett kritiskt litet barns bedömning?

Som med så mycket annat tror jag ofta det handlar om en kombination. Smaken är ju oftast som baken oavsett ålder, många spel som andra i min ålder älskar (läs: Halo) tycker jag inte om, och tvärtom så tycker jag ofta att de flesta rollspel passerar med "godkänt" eftersom den typen av spel lockar mig.

Att rikta recensionen enbart mot föräldrar som kan tänkas köpa det är ju ett alternativ, att försöka recensera det som om man själv hade varit sex år igen är ett annat. Men hur kritisk kan man egentligen då vara? I grund och botten är ju detta egentligen inget problem och jag är redan ganska säker på hur jag kommer att skriva ner mina tankar om spelet. Onekligen föddes dock en del tankar genom att spela det, och nu vore det intressant att höra vad ni tycker.