Shadow Complex

DLC / Xbox Live Arcade / 23 September 2009

Stora, stygga Epic kan vara små och finurliga också. Samuel har tagit en titt på Arcade-titeln Shadow Complex och verkar gilla det trots att det inte når upp till förebildernas storhet.

Det är en sak att stjäla idéer från ett spel utan att vilja kännas vid illdådet, och en annan att rakryggad erkänna exakt varifrån man hämtat sin inspiration och varför. Med Shadow Complex har Chair, nyligen köpta av Epic, valt den rakryggade vägen. Spelet är på många sätt ett plagiat av spel som Metroid och senare tiders Castlevania, men just det faktum att det är så uppenbart gör Shadow Complex mer till en hyllning än en pinsam kopiering.

För de som missat nämnda inspirationskällor kan spelkonceptet sammanfattas som att spelaren i rollen som en ensam hjälte på sidscrollande manér utforskar en gigantisk labyrintvärld. Allt eftersom att spelaren hittar hemligheter och förgör bossar öppnas möjligheten att ta sig in i nya delar av världen och inte sällan tvingas man återbesöka tidigare områden för att nå saker som vid första passeringen var onåbara.

I just Shadow Complex heter den ensamme hjälten Jason, en ex-agent som dragit sig tillbaka till förmån för sambolivet. När han och hans flickvän utforskar grottor i den amerikanska ödemarken snubblar de över ett mystiskt byggnadskomplex, varpå flickvännen blir kidnappad och Jason tvingas damma av sina agentfärdigheter. Snart börjar Jason plocka på sig vapen och specialverktyg som kan ta honom längre in i basen, och innan man vet ordet av är äventyret igång.

Shadow Complex får mycket gratis tack vare att det plagierar friskt, men när det samtidigt fungerar som en garanti för oss om att det är ett roligt och spännande upplägg som serveras tackar åtminstone inte jag nej. Dessutom har Chair moderniserat konceptet avsevärt på flera fronter; Shadow Complex är på många sätt ett modernt förpackat Super Metroid. De rum som hyser hemligheter är markerade på kartan, en blå linje kan när som helst plockas fram för att ge dig riktningen till nästa mål, och Jasons färdigheter förbättras via ett klassiskt erfarenhetsystem.

Kontrollen är också en punkt där utvecklarna lyckats väldigt väl i sin tolkning. Trots att man mot slutet av spelet har en rad olika manicker att hålla koll på blir det aldrig stökigt och det är sällan eller aldrig Jason känns olydig.

Konceptet har Chair alltså greppat helt och fullt och de gör inga misstag. Problemen börjar istället dyka upp när man ser till den kreativa sidan, den där man inte kan plagiera saker rakt av. Shadow Complex är nämligen ytterst karaktärslöst. Berättelsen är extremt vek, endast en eftertanke att rama in spelet med, och utseendemässigt har spelet egentligen ingen riktig identitet. Vore det inte för att det spelas ur ett 2D-perspektiv skulle det vara omöjligt att skilja från dussintalet andra actiontitlar.

Detta är ett problem som inte bara handlar om vår törst efter vackra, unika spel utan det stör också spelformulan en aning. I ett Metroid drivs man alltid av viljan att vilja se vilka miljöer som väntar bakom nästa dörr eller efter nästa hissfärd, medan upptäckarglädjen i Shadow Complex går på sparlåga eftersom att nästan allt ser ungefär likadant ut. Navigation rakt ur minnet blir omöjligt och vore det inte för kartan skulle det vara snudd på omöjligt att avgöra ens i vilken huvuddel av komplexet man befann sig. Nu är miljöerna förvisso rätt läckra, men för mycket av samma sak är aldrig bra. Samma resonemang kan föras kring fiendeuppsättningen; att mangla samma soldater och robotar om och om igen förstärker det estetiskt enformiga intrycket.

Något Chair dock ska ha poäng för i den här avdelningen är musiken. Den är kanske inte originell men åtminstone vacker och smakfullt använd. Långa stunder kan det vara helt tyst, så när en ensam stråke börjar kvida i bakgrunden får det alltid en stämningsförändrande effekt.

Shadow Complex stora problem är alltså att det, i och med de supertydliga inspirationskällorna, hamnar i väldigt förnämt sällskap. Det har inte den själ och karaktär som återfinns i vilket Metroid som helst eller ett välgjort Castlevania, utan endast ett koncept som utförts extremt väl. Det blir absolut aldrig tråkigt att utforska Chairs byggnadskomplex och är man en samlare lär man återvända för fler vändor i syfte att få den där efterlängtade 100%-stämpeln.

Någon omedelbar klassiker är det däremot inte; Chair har en bit kvar till läromästarnas nivå på framförallt designområdet. Shadow Complex är riktigt trevligt och en bra, modern tolkning av ett koncept som varit med oss i 20 år utan att nyttjas särskilt frekvent, men jag går inte ner på knä och bugar förrän alla pusselbitar fallit på plats. Men, med tanke på hur bra det gick redan i första försöket tror jag att Chair löser pusslet rätt snart, och tar vi dessutom med i beräkningen att detta första försök ”endast” är en nedladdningsbar titel med en prislapp på ynka 140kr kan jag inte knyta ihop det hela med annat än en varm rekommendation.

Omdöme: 3 av 3 - Köpvärt