Marvel vs. Capcom 2

DLC / Multi / 11 September 2009

Marvel vs. Capcom 2 på Dreamcast har kallats ett av de bästa fightingliren någonsin och mitt i genrens återuppståndelse släpps det även som DLC - Micke har testat.

Dreamcast var faktiskt en av de första konsolerna som på riktigt kunde hantera riktigt exakta portar av arkadspel. Den krävde inte extra RAM-minne för att klara av ett Neo Geo-spel, den kunde hantera avancerad 3D-grafik från Segas egna NAOMI-motor utan programmeringssvårigheter och kunde mer eller mindre hantera arkadsystemet Atomiswave rakt av så länge det kom på skiva. Det var även den första maskinen som hade ens skuggan av en chans att hantera Capcoms CPS3-spel - där bland annat det populära Street Fighter 3: Third Strike ingick - och den har därmed kallats den ultimata arkadspelsmaskinen.

Så här lagom till konsolens tioårsjubileum är det fortfarande denna maskin som många anser att det ska spelas på när det kommer till tävlingar. Marvel vs. Capcom 2 som nyligen släpptes som DLC är alltså inget undantag och när Backbone Entertainment bestämde sig för att surfa vidare på fightingspelsvågen är det andra gången de baserar en nyversion av ett spel på just den som gjordes för Dreamcast. För även om spelet finns på både PS2 och Xbox så anses denna var den absolut bästa och det är med en tår i ögat som jag nu recenserar den version av spelet som gjorde slut på en nio år lång tradition inom Dreamcast-fighting; Marvel vs. Capcom 2.

Den fjärde delen i Capcoms märkliga men populära crossover-event är alltså här, denna gången som DLC på både PS3 och Xbox 360. Och när det kommer till portningen slipper vi med andra ord bilduppdateringsdyket från PS2-versionen och besparas dessutom den infernaliska AI:n som huserade i Xbox-versionen. Man har också lagt till den - med dagens standard nästan nödvändiga - onlinefunktionen och ett riktigt bra bildfilter som faktiskt ser ganska snyggt ut även på HD-skärmar. Där tar dock nyheterna slut, för även om man nu slipper spendera otaliga timmar med att låsa upp samtliga slagskämpar så är det fortfarande samma spel. Förutom tvåspelarläget (tillgängligt online och offline), ett träningsläge och två varianter för den ensamme spelaren så finns det inte så mycket att göra i längden. Särskilt eftersom man inte längre behöver spela igenom spelet gång på gång för att låsa upp karaktärer. Det kan vara ruskigt kul att titta igenom spelets massiva persongalleri med hela 56 figurer (dock finns ett par uppenbara kloner med i leken) eftersom dessa kommer från alla möjliga hörn i båda företagens världar. Ken, Captain America, Bison, Wolverine, Mega Man och en till Wolverine (...) är alla här men i vanlig ordning är alltså levande motståndare mer eller mindre ett krav för hållbarhet.

Att spela Marvel vs. Capcom 2 går dock inte riktigt att jämföra med att spela till exempel Street Fighter. Det här är vansinnigt snabbt; du måste hålla koll på inte en utan tre kämpar i ditt lag samtidigt och dessutom har precis alla superkrafter (även ”vanliga” personer som Ryu) vilka mer än gärna bidrar till att striden urartar i en epilepsiframkallande färgexplosion. Marvel vs. Capcom 2 använder sig dessutom av ett riktigt udda knappupplägg där två knappar enbart är till för att kalla in lagkamraterna.

All denna vansinniga action ackompanjeras av ett jazzliknande soundtrack, och även om man kanske står ut till en början kan vilken normal människa som helst drivas till gränsen av vansinne av spelets femsekundersloop ”I wanna take you for a ride!”, som spelas varje gång det är dags att välja spelfigur. Lyckligtvis tillåter båda versionerna att man spelar egen musik från hårddisken, men jag hade nog hellre sett att man helt enkelt bytt ut hela soundtracket med ett ordentligt AST nu när Capcom ändå bestämde sig för att släppa en hel skiva med Marvel vs. Capcom-inspirerad hip-hop.

I slutändan är Marvel vs. Capcom 2 en ganska bra avslutning på en riktigt intressant serie men nu, nästan tio år efter originalsläppet, har det desvärre tappat en del av sin charm. Den mestadels sprite-baserade grafiken blandar bland annat nya sprites friskt med sådana som återanvänts gång på gång sedan 1994. Även om det nya filtret gör sitt kan det inte hjälpas att det skär sig enormt hos vissa figurer. Att spelet har uppenbara balansproblem som är närvarande redan på nybörjarnivån hjälper inte heller. Det är ganska uppenbart att Backbone har lagt ner betydligt mer energi på licensen än på själva spelet och med tanke på vilken lysande uppdatering de släppte förra gången känns det här med dagens standard ärligt talat lite som ett gammalt Mugen-spel med prislapp. För er som inte var med förra gången kan det kanske vara värt det bara för att se Jill Valentine skjuta Spider-Man med en bazooka i nyllet, men jag tror att alla Dreamcast- och fightingfans redan bestämt sig för om de ska ha det eller inte, oavsett vad recensenterna säger.

Omdöme: 2 av 3 – Eventuellt köpvärt