Lost Planet 2

Första intryck / Xbox / 23 Augusti 2009

Olof Thorsjö återvänder till den förlorade planetens numera varma yta. Snön är borta och den här gången är han inte ensam. Tillsammans med tre okända kämpar han mot en ohyggligt stor varelse.

Snö. Det är vad jag minns från Capcoms flera år gamla Lost Planet. En hejdundrandes massvis av snö. Den förlorade planeten var så snötäckt att det skulle ta den bästa plogmannen ett dussin livstider att bara skriva mängden snö med siffror i kontraktet. Spelaren kastades rakt in i landskapet med full stridsmundering. Krigssvetten och kylan var så paradoxalt påtaglig att förstnämnda frös till is. Lost Planet hade de hetaste striderna, på de kyligaste av platser.

Det är inte förrän jag spelar Lost Planet 2 flera år senare som jag på allvar förstår vad originalet verkligen handlade om. Bosstrider av löjliga proportioner.

Capcom ger oss ett flerspelardemo för upp till fyra personer samtidigt. Talar vi längd är demot inte stort. På sin höjd hinner du uppleva 15 hektiska minuter. Talar vi yta är demot kanske ännu mindre. Demot begränsar spelaren till en enda plats. Meningen med att avgränsa demot på det här viset är att vi ska få uppleva vad som är unikt för Lost Planet 2. Ett sätt för Capcom att på allvar tala om för oss spelare att deras nya Lost Planet 2 är så mycket annat än bara ett Lost Planet med en tvåa efter.

Första intrycket är snålt på lyckorus och visar istället upp vad som är den andra stora skillnaden mot föregångaren. Snön är borta. Den är djupt saknad. Den gröna vegetationen som ersatt snön är inte alls lika snygg och ren. Charmen saknas. Om det är ett krystat miljöbyte bara för omväxlingens skull eller om Capcom missat att se hur de vita omgivningarna är (var) en del av Lost Planet-varumärket, vet jag ej. Men ett snedsteg är det. Grynigare miljöer, svårare att överblicka och dessutom ett, för genren, lite väl överrepresenterat miljöval.

Om vi för några sekunder glömmer bort att miljövalet är för tropiskt - sitter det mesta där det ska. Lost Planet 2 är på många sätt och vis precis samma spel som föregångaren. Talar vi spelmekanik verkar ingenting ha ändrats. Jag styr min karaktär på precis samma vis som jag minns att jag gjorde i Lost Planet. En friktionsfri övergång, om än möjligtvis en tråkig sådan svältfödd på överraskningar.

Vad som har ändrats är antalet möjliga spelare. Att vara fyra tätt sammansvetsade personer som på olika vis försöker få ner en imponerande best på ett par miljoner kg är sannerligen en magnifik upplevelse. Det är en upplevelse som flirtar med min förkärlek för storslagenhet. Min första omgång med Lost Planet 2 spelades dock tillsammans med ett par totalt okända människor. Ändå hade jag fruktansvärt roligt: Utan att veta vad jag ska göra, eller vad som väntar mig, styr jag mina steg mot en avsats. Nedanför mig finns en mindre sjö. Jag plockar på mig en pistol med det tilltalande namnet ”Handkanon”. Mina kamrater äventyrar även de efter att uppgradera sina arsenaler. Viss sporadisk eldgivning oss emellan bryter ut eftersom ingenting tycks hända. Någon träffas point blank av en annans raket och dör. Friendly fire var visst på.

Då händer det. Upp ur vattnet nedanför klippkanten kastar sig det sjukaste monstret jag någonsin sett. Så fruktansvärt stort, så fruktansvärt häftigt och så fruktansvärt rörligt. Jag förstår nu vad den enorma röda fläcken på min radar var för något. Som en mycket japansk kombination av en amfibisk spindel och en sandmask tagen från Dune-universumet får styggelsen både mig och min subwoofer att skaka. Jag av rädsla, min subwoofer därför att den är byggd att göra så. Adrenalinet pumpar och jag minns hur jag hanterade sådana här situationer i föregångaren. Det sitter i ryggmärgen. Gå rakt på! Jag använder min enterhake för att greppa ett av bestens ben. Dras hastigt mot besten, träffar benet och kastas rakt ner i vattnet och sjunker på ett sådant där hastigt vis som man gör i TV-spel när ingen programmerat vattnets fysik. Pinsamt.

Andra försöket innebär viss försiktighet från mitt håll. Lite pangpang mot varelsens ben. De flyger av. Blodet sprutar. Någon av mina kamrater tycks försöka ta sig in i bestens mun. Jag upprepar mitt försök att ta sig upp på odjurets taggiga rygg. Lyckas. Pumpar hagel in i en ”weak spot” som lyser gult. Djuret slungar sin kropp fram och tillbaka av smärta. Scenen är så storslagen att min 32” TV inte gör den rättvisa. Segern är nära. Jag känner doften av den. Varelsen har en lysande aura runt sig. En del av dödsanimationen antar jag. Häftigt. I nästa stund övergår den blå auran i en slags elektrisk chockvåg som dödar hela laget. Game over.

Ett tiotal omgånger senare är jag mätt på enorma spindelmaskar. Är jag mätt på Lost Planet 2? Sällan. Det här demot var en rejäl aptitretare. Jag ser fram emot att få uppleva det här tillsammans med tre vänner. Det kan bli hur bra som helst. Även utan snön.