Limbo

DLC / Xbox Live Arcade / 12 Augusti 2010

Danska Playdead har i fyra års tid arbetat med sitt mystiska, pusselbaserade äventyr Limbo. Vi har slått en kik på något som bäst beskrivs som Another World för en modern generation.

Limbo har något av en tidlös design, en stil som i princip aldrig någonsin kommer att kännas gammal och utdaterad – varken på det visuella eller på det speldesignmässiga planet. Spelets karaktäristiska stil, med mycket starka kontraster, arbetar med svarta, vita och grå tonskalor. Utseendet är helt i enighet med Limbos övergripande ton och atmosfär, där ambient ljud och grafiska detaljer såsom brist på fokus och suddiga konturer bidrar till att göra färden genom denna mystiska värld till en väldigt minnesvärd sådan.

Limbo är ett spel som väldigt tydligt är ett spel och som utan ord driver en tyst berättelse framåt, en berättelse som bara kan förmedlas genom just spelmediets interaktiva styrka. Förra året gjorde Flower en liknande prestation med subtilt, tyst och ordlöst berättande, en sällsynt bravad som Limbo nu också klarar av på sitt eget vis. Spelets rika bildspråk förmedlar med stor tydlighet narrativet och spelmekaniken, och det poängterar dessutom döden som besöker spelaren otaliga gånger genom en session.

Trots att TV-skärmen bara består av svartvita färger dör pojken i Limbo på de mest uppseendeväckande grafiska vis och tack vare konstrasterna kan man tydligt se ögonen slockna, ryggen bli genomborrad eller blodet spruta upp ur hans kapade hals likt plumpar av becksvart bläck. Det uppstår till och med några sekunders tystnad efter ett dödsfall medan kameran diskret zoomar in på eländet. Det är som att spelet ber oss hålla en tyst minut för livet som precis slocknade – ett tilltag som bidrar till ett väldigt kraftfullt ögonblick av eftertänksamhet.

Döden är alltså väldigt närvarande under ens första spelomgång. Utmaningar kräver spelaren på ibland löjligt många liv i jakten på den rätta lösningen som låter resan fortsätta. Det må låta irriterande, men i dessa dödsögonblick händer något speciellt. Limbo lyckas nämligen på någon vänster visa en bisarr känsla för makaber humor. Det finns något väldig överdrivet med den överraskande döden, något som gör att man som spelare växlar i sinnesstämning från respektfull tystnad till gapskratt när en kombination av fällor och fysik ger ett galet händelseförlopp där döden till sist levereras på likartade men i slutänden likväl annorlunda vis. Och skälet att vi framför skärmen inte blir frustrerade eller förbannande beror på Limbos frikostiga nyttjande av sparpunkter. Istället för att tvinga oss göra om stora partier får det oss att istället tänka “okej, en gång till”. Det där håller genom hela spelet och gör att Limbo är njutbart snarare än irriterande.

Limbos visuella design är dock inte bara ögongodis eller ett instrument för att förmedla atmosfär och framsteg. Nej, utseendet är även ett verktyg för att markera de element och objekt som pojken behöver använda för att lösa de plattforms- och fysikbaserade utmaningar och pussel som spelet erbjuder. Genom det kontrastrika bildspråket kan Playdead tydligt vägleda såväl som vilseleda spelaren. Allt finns framför ens ögon men experimenterar man inte med miljön kan det ibland vara besvärligt att finna de punkter som är relevanta för att avancera; man kan riktigt känna hur studion medvetet designat vissa pussel enbart för att först vilseleda spelaren. Men det är snäll vilseledning, för det räcker med några få försök eller dödsfall att inse att de lurar en. Utvecklarna har haft sitt roliga, nu är det dags att komma vidare – ännu ett tecken på deras makabra sinne för humor.

När man väl tänker till inser man dock att det i Limbos svartvita värld existerar gott om naturligt invävda linjaler, måttstockar och system som man behöver för pussellösningen. Det handlar faktiskt bara om att granska miljön noggrant och se det man tidigare missat. När man väl funnit dessa detaljer blir lösningen till slut väldigt enkel eftersom det är väldigt lite som är upp till slumpen när allt slutligen klaffar i problemlösningsprocessen. Limbos pussel får dig att utbrista “varför kom jag inte på det där tidigare?” snarare än “hur skulle jag komma på det där?”. Det är rättvisa utmaningar där utvecklarna väldigt sällan släpper ens hand men samtidigt aldrig håller den så hårt att man känner sig vägledd. Det är faktiskt större risk att spelaren själv gör ett pussel mer komplicerat än vad det faktiskt är.

Pusslen i Limbo är några av de mest finurliga och underhållande jag stött på de senaste åren. Detta överträffar i min mening Braids aningen mer extrema svårighetsgradsacceleration och ger mig en rättvis, underhållande och tillfredsställande känsla av fullbordande samtidigt som det är täckt av en slående och iögonfallande presentation. Vistelsen i Limbo är kort, men jag kan verkligen inte klaga på tre-fyra timmars speltid när allt är så välregisserat och tajt. Spelet är helt befriat från utfyllnad och innehåller bara det mest essentiella, där bland annat den löjligt enkla kontrollen som bara består av en hopp- och interaktionsknapp är en viktig komponent.

Det enda jag faktiskt kan kritisera är hur spelets ledsamma och tryckande atmosfär försvinner mer och mer mot slutet av spelet när skogens och naturens mystik försvinner för att ge spelrum åt städer och fabriker. Problemlösandet blir i detta skede mer komplext och roande men också mer mekaniskt och väldigt lite händer sedan rent händelse- och berättelsemässigt.

Fram till det absoluta slutet, det vill säga. För på samma mystiska sätt som Limbo börjar slutar det också. Cirkeln sluts på ett överraskande sätt och jag sitter där ensam framför teven med mina tankar; jag försöker reflektera över och förstå det förmodligen bästa nedladdningsbara spelet jag spelat denna konsolgeneration. Det är fantastiskt hur så lite kan bli så mycket ibland – Limbo är minimalism när den är som bäst.

Betyg: 3 av 3 – Köpvärt

GAMEcore.se använder en separat betygsskala för nedladdningsbara spel. Vi graderar dem från 1-3, där siffrorna står för "Ej köpvärt", "Eventuellt köpvärt" samt "Köpvärt".