Kungliga kungariken: plats 6

Analys / NES / 11 November 2009

Kungarikenas kamp fortsätter när Samuel berättar om hur han rangordnar de åtta världarna i Super Mario Bros. 3. I dag stiger han ner från skyn för att berätta om den sjätte bästa världen.

Jag räknar ner inför Marios nästa äventyr med att rangorda världarna från en riktig Mario-klassiker och ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna: Super Mario Bros. 3.

Varannan dag fram till releasen av New Super Mario Bros. Wii publicerar jag en placering på listan. De principer jag följt i min bedömning och mina tankar omkring världarnas roll i allmänhet hittar ni här:

OM LISTAN

Tidigare delar:
Plats 8
Plats 7

Plats: 6 | Värld: 5 | Namn:

Sky Land

Himmelriket. Bra idé där, Nintendo, men det räcker inte att döpa en värld efter den plats många av jordens invånare drömmer om att komma till – den måste leva upp till epitetet.

Sky Land består av två skärmar, där den första är rekordtråkig i mina ögon. Musiken är fullständigt intetsägande, kartan har ingen karaktär över huvud taget (gräs igen?!) och landskapet tycks dött. I skärmens utkanter skymtar några moln, men det är inget en förstagångsspelare lägger märke till.

De inledande banorna ger samma intryck som världskartan; det är karaktärslöst och konfunderande intetsägande. Nåja, bortsett då från den briljanta tredje banan, där Mario skuttar runt i en sko. Knäppt, unikt och ett av många exempel på Super Mario Bros. 3 när det är som bäst. Bortsett från skobanan finns dock här inget värt att lagra extra varsamt i minnet.

Sen kommer vändningen.

Spelaren tror sig först inte ha någonstans att ta vägen efter att ha klarat världens första borg, och ger sig på den pyramidliknande konstruktion som tornar upp sig vid den östra kusten. Pyramiden visar sig vara en portal upp till himlen, rent bokstavligt talat. Vad som väntar uppe bland molnen är kanske inte Nintendos allra mest drömlika banor, men några riktigt vassa utmaningar ligger där och ruvar. Jag tänker framförallt på bana 6 respektive 9, där den sistnämnda kan vara otroligt djävulsk för den som inte har ett fint lager power-ups. Banan baseras helt på rörliga plattformar och diagonal förflyttning, och som om det inte vore nog hotas spelaren konstant av en eldspottande fasa. Nian är inte särskilt lång, men en bra försmak av de återkommande, tungvrickande utmaningar som väntar Mario i de återstående tre världarna.

När det kommer till porträtteringen av världen spelar den andra delen av Sky Land i det absoluta toppskiktet. Kartans snövita klädnad, den drömska musiken och de återkommande luftbanorna ger en totalt enhetlig bild av en värld bland molnen. Faktum är att Sky Land kanske är spelets mest konsekventa värld; endast borgen bryter av molntemat.

Detta är förvisso inget odelat positivt. Till slut blir det för mycket vitt och blått och den himmelska effekten nästan försvinner. Att uppleva Sky Land är som att äta ett helt tvåliterspaket vaniljglass utan att ta kolasås – kontrasterna saknas. När spelaren tror att kolasåsen väl ska ställas fram i form av det avslutande skeppet, visar det sig att upplevelsen är ganska standard.

Jag inser att jag låter gnällig här, och det måste jag göra för att kunna skilja alla briljanta världar i Super Mario Bros. 3 från varandra. Sky Land har en tråkig förstadel och en andradel som stundtals är briljant men som i slutändan även den blir lite enahanda, och mot de världar som återuppfinner sig själva tre gånger om innan skeppet sänkts har den inget att sätta emot. Däremot ser jag gärna att Nintendo någon gång i framtiden återbesöker himmelriket, för med dagens tekniska möjligheter tror jag att de skulle kunna producera en upplevelse verkligen värd epitetet.