Kungliga kungariken: plats 5

Analys / NES / 13 November 2009

Samuel har kommit fram till plats fem på listan som ska kora den bästa världen i Super Mario Bros. 3. Dagens placering kräver en extra finkornig analys.

Jag räknar ner inför Marios nästa äventyr med att rangorda världarna från en riktig Mario-klassiker och ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna: Super Mario Bros. 3.

Varannan dag fram till releasen av New Super Mario Bros. Wii publicerar jag en placering på listan. De principer jag följt i min bedömning och mina tankar omkring världarnas roll i allmänhet hittar ni här:

OM LISTAN

Tidigare delar:
Plats 8
Plats 7
Plats 6

Plats: 5 | Värld: 2 | Namn:

Desert Land

Låt mig först klargöra att jag hatar sand. Eller alltså, sand i verkligheten är väl okej eftersom den oftast upplevs tillsammans med bad och sol, men utan dessa kompletterande ingredienser kvarstår i spel endast sandens naturliga förmåga att irritera. Sanden borde alltså inte utgöra ett bra kärnämne för en hel värld, men Nintendo tycks ha fastnat för det här med sand och har sedan tidernas begynnelse använt greppet i Mario-spel.

Desert Land i Super Mario Bros. 3 är en fantastisk tolkning av temat, där det första som slår spelaren är musiken. Trots de begränsningar spelets kompositör Koji Kondo hade att kämpa emot lyckades han komponera ett stycke som andas dammig öken, mystik och hetta på samma gång. Musikslingan i sig är kanske aningen tråkigare än genomsnittet i spelet, men temamässigt passar den utmärkt.

Något annat Desert Land gör ypperligt är att världen väcker spelaren ur den lugna rytmen från den inledande världen. Redan i detta andra kungarike upptäcker spelaren att en värld kan ta upp mer än en skärm, att genvägar över världskartan kan öppnas och att banor kan levereras i fler än de former som dittills visats upp.

Vad jag närmast tänker på här är solbanan, mest känd som DEN FÖRBANNADE J*VLA SOLBANAN. Ni vet, där ökenhimlen pryds av en sol som halvvägs mot målet får liv, lämnar sin plats på himlavalvet och anfaller Mario. Som liten hatade jag banan, den gav mig panikanfall av det värre slaget, så det slutade alltid med att jag räckte kontrollen till min inte riktigt lika solhatande far. I dag älskar jag istället banan och ser den som det första exemplet i Super Mario Bros. 3 på att man som spelare inte ska ta något för givet; här väntar överraskningar bakom varje hörn.

På tal om överraskningar så gömmer Desert Land en av spelets största hemligheter, även om det inte är den mest svårfunna (Prinsessan Peach lämnar en tydlig ledtråd senare i spelet i ett av sina brev). Besegrar spelaren en av kartans hammarbröder belönas han eller hon för första gången med en hammare, vars syfte till en början är oklart. I den tredje världen får man dock lära sig att hammaren kan användas på världskartan för att förstöra stenblock och öppna nya vägar, och går spelaren med denna kunskap tillbaka till värld två kan en tredje del av världen öppnas. Den gömmer inte så mycket mer än ett svamphus och ytterligare ett möte med hammarbröderna, men det är ett möte som resulterar i ännu en magisk flöjt. Det är en riktigt skickligt gömd hemlighet och en finess som gör Desert Land ännu lite bättre.

Trots denna finess och många läckra banor (utöver solbanan bör pyramiden och fyran nämnas; den sistnämnda har en häftig alternativ väg byggd på taket till den vanliga vägen) får Desert Land nöja sig med en aningen återhållsam placering på min lista. Anledningen är enkel: sand är brun och brun är en av våra fulaste färger. Ja brun är faktiskt ingen egen färg, vill jag hävda, utan vad du får när du blandar ihop alldeles för många andra färger i en smaklös röra (alla som någon gång gick loss med vattenfärger på dagis kan verifiera detta). Desert Land är långt ifrån smaklöst konstruerat – det är bara aningen tråkigt. Variationen banorna emellan är lite lägre än i de allra bästa världarna och de estetiska knepen är inte så överraskande som i toppvärldarna. Att ge ett omdöme till Desert Land blir alltså i slutändan detsamma som att ge ett omdöme till substansen sand: den är ofta mysig och välkomnande men smått irriterande i längden.