Kungliga kungariken: plats 4

Analys / NES / 15 November 2009

På med dykardräkten - eller groddräkten om den fortfarande passar - för Samuel ger sig ut på djupt vatten med analysen av den fjärde bästa världen i Super Mario Bros. 3.

Jag räknar ner inför Marios nästa äventyr med att rangorda världarna från en riktig Mario-klassiker och ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna: Super Mario Bros. 3.

Varannan dag fram till releasen av New Super Mario Bros. Wii publicerar jag en placering på listan. De principer jag följt i min bedömning och mina tankar omkring världarnas roll i allmänhet hittar ni här:

OM LISTAN

Tidigare delar:
Plats 8
Plats 7
Plats 6
Plats 5

Plats: 4 | Värld: 3 | Namn:

Water Land

I det brev spelaren får från prinsessan Peach i slutet av värld två bifogar hon inte vilken present som helst, utan den tätt åtsittande latexgroddräkten (jag vill tro att den ser ut så, okej?). Presenten utgör spelets första stora ”vad i hela friden…?”-moment, men så snart spelaren tryckt sig vidare och satt sin fot i den blötaste världen i Super Mario Bros. 3 klarnar syftet med den gröna härligheten.

Vad som är allra mest fantastiskt med Water Land är att spelet gör vatten roligt. Vattenbanor är i regel tråkiga och inte minst Mario-serien har åtskilliga gånger föregått med dåligt exempel. När Mario hamnar under vattnet brukar tempot sänkas, kontrollen försämras och i 3D-spelen brukar kameraansvarige Lakitu dessutom få ohälsosamma mängder vatten mellan öronen. Regler är dock till för att brytas – Super Mario Bros. 3 och Water Land gör det.

Att ta sig genom en vattenbana i Super Mario Bros. 3 är nämligen inte en pina utan en precisionsfråga. Mario svävar visserligen runt i vattnet och kan upplevas svårkontrollerad, men det är bara det första intrycket. Vana spelare kan navigera vattenbanorna med millimeterprecision och det gör dem istället till ett stort nöje. Och vill man fuska finns som sagt den charmiga groddräkten att tillgå.

Mario är inte heller i vattnet i alla banor; ibland måste han undvika det till varje pris. I trean höjs och sänks vattennivån konstant vilket gör att Mario måste passa upp för en gigantisk piraya som gärna tuggar i sig ett stycke rörmokare. Fisken är världens motsvarighet till solen från värld två; en allsmäktig, ständigt närvarande fiende som hela tiden (bokstavligt talat denna gång) lurar i vassen. Enligt mig är detta stressmoment plattformande när det är som bäst och den galna frustration jag upplever varje gång jag blir tagen av tjockfisken är ett bevis på det.

Själva Water Land är mycket charmigt. Här talar vi inte sömnig lagun (ja, jag hatar Jolly Roger Bay) utan livlig oas med dansande palmer. Vissa av banorna använder mystema Mario-serien senare börjat återvända till konstant när det vankas vatten, men den känsla världen ger överlag är en helt annan. Water Land är en glad upplevelse; musiken är taktfast och skulle kunna vara hämtad från vilken strandfest som helst. Det skulle faktiskt dröja tills 2002 och Super Mario Sunshine innan Mario var så nära Hawaii igen som han var i Super Mario Bros. 3, men i Gamecube-äventyret gjordes de inte hälften så bra som här.

Denna dansanta oas är också en fröjd att titta på. Gröna och blåa färger varvas snitsigt, det blir aldrig för mycket vilket är fallet i ett par världar (och i Super Mario Sunshine, för den delen). Världskartans design är också varierad med öar, halvöar och broar. Broarna utgör för övrigt en kul detalj när man spelar två spelare; de öppnas och stängs varannan omgång vilket ger de olika spelarna tillgång till olika delar av kartan.

Den allra roligaste detaljen är dock flotten. Jag har ingen aning om varför Nintendo bestämde sig för att lägga in den eller vilket syfte den egentligen fyller, men bara idén om att Mario ska kunna ro ut och upptäcka världshavet är värd extrapoäng. Att man dessutom kan landstiga på lite av en skattkammarö, fylld av svamphus, är en ren bonus.

Tidigare har jag gett några världar – t.ex. Sky- och Desert Land – kritik för att det blivit för mycket av det goda, världarna blir aningen för upprepande. Water Land undviket snitsigt detta. Visst finns här mycket vatten, men såväl världskartan som banorna i sig är varierade och överanvänder ingen enskild aspekt.

Water Land är alltså ett alldeles briljant världshantverk. På minussidan måste kanske nämnas att det avslutande skeppet är lite menlöst, likaså ett par av världens många banor, men det är petitesser i sammanhanget. Water Land gör vatten roligt, men aktar sig också för att överutnyttja detta faktum genom att bjuda på en rakt igenom varierad och enormt underhållande upplevelse. Jag tvivlar på att en vattenvärld någonsin kommer att göras lika bra igen.

På tisdag: plats 3