Kungliga kungariken: plats 2

Analys / NES / 19 November 2009

Näst bästa värld i Super Mario Bros. 3 - inte illa, men ändå smått försmädligt. Samuel har dock bestämt sig och ger här sin motivering till varför detta fantastiska kungarike bara nådde nästan ända fram.

Jag räknar ner inför Marios nästa äventyr med att rangorda världarna från en riktig Mario-klassiker och ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna: Super Mario Bros. 3.

Varannan dag fram till releasen av New Super Mario Bros. Wii publicerar jag en placering på listan. De principer jag följt i min bedömning och mina tankar omkring världarnas roll i allmänhet hittar ni här:

OM LISTAN

Tidigare delar:
Plats 8
Plats 7
Plats 6
Plats 5
Plats 4
Plats 3

Plats: 2 | Värld: 8 | Namn:

Dark Land

Dark Land är sadism. Mario står på Bowsers tröskel och Kung Koopa är uppenbart skrämd, för han skickar ut en gigantisk armé med ett enda mål i sikte: att mosa, krossa, klyva och på andra sätt tillintetgöra den italienske rörmokare som nu är fasligt nära att rädda sin prinsessa. Världen inleds skoningslöst, fortsätter skoningslöst och avslutas…skoningslöst.

Första skärmen sätter tonen. Den mullrande musiken är arg och skriker ogästvänlighet; omgivningarna har målats dystert brunröda. Exakt vad Dark Lands ”natur” ska föreställa har jag aldrig riktigt lyckats lista ut. Det enda jag kommit fram till är att det är något riktigt, riktigt ogästvänligt den stackars lilla NES-enheten försöker rita upp. Träskvatten omges av aggressiva flammor, stora delar av kartan är kolsvarta och till och med rören har blivit bruna av Bowsers förorening.

Efter att kartan på bästa sätt försökt uttrycka vilket helvete som väntar, tar spelaren med gott självförtroende steget in i första banan.

Vad som väntar är mycket riktigt inget annat än rent kaos. Kanonkulor avfyras konstant, gigantiska Bullet Bills flyger härs och tvärs, vandrande bomber briserar till höger och vänster – alltsammans medan den becksvarta skärmen rör sig i en takt som visar sig bli fatal om Mario gör minsta misstag. Det här med förlåtande design skrattar Nintendos designers vid det här laget åt; tanken på att det kanske kunde vara kul för spelaren att ta sig igenom spelet utan att dö allt för många gånger – ja att spelaren ska kunna ta sig igenom spelet över huvud taget – ligger vid det här laget och ruttnar på botten av en skrivbordslåda. Istället har Nintendo i Dark World matat in varenda jävlighet de kunde tänka på och säkert skrattat medan de gjort det.

Första banan är ju nämligen bara början (vilket i och för sig är självskrivet, men ni fattar). Den andra banan är lika jävlig, fast med tillägget träskvatten och guppande plattformar. På nästa skärm dyker en gigantisk hand upp och drar ner Mario i korta men knepiga utmaningar, och passeras dessa tre väntar den svåraste luftskeppsbanan i spelet. De små plattformarna rusar fram över den fortfarande lika becksvarta skärmen och det spelrum Mario ges kan inte mätas med ens den mest precisa linjal. Utan svansen är denna bana snudd på omöjlig.

Vid det här laget tror spelaren kanske att det inte blir värre – man kan troligtvis inte ha mer fel (eller jo, en bekant tillika datorexpert sa till mig och min far cirka 1995: ”Datorer är bra men det här med ’Internet’ kommer aldrig att bli något”). På nästa skärm väntar nämligen ettan.

Banan är en av de bästa i plattformshistorien, enligt mig, och kanske den allra bästa i Super Mario Bros. 3. Jag vet att vissa veklingar, min käre chefredaktör till exempel, betraktar den (och hela Dark World) som för svår, men just däri ligger charmen. Har man tagit sig såhär långt i ett redan svårt spel förtjänar man att bli testad med något riktigt svårt.

Att beskriva ettan i Dark World är svårt. Den är ett inferno av stup, rör, Bullet Bills och eldbollar – allt toppat av mörker, detta jäkla mörker. När man dött fem-tio gånger på ettan är livet sådär halvroligt, men belöningen när man slutligen når målet (efter att ha klarat de galna hoppen i slutet) är en känsla av oövervinnerlighet.

Efter det följer tvåan – där solen från Desert Land gör comeback – och efter det en labyrintborg som sätter spelarens tålamod på ett sista prov. Hittar spelaren ut ur den står nämligen endast ytterligare en pansarvagnsbana (märkligt nog den ”lättaste” av världens tre) mellan Mario och Bowsers slott.

Spelets avslutande bana förtjänar givetvis en helt egen avdelning. Rent speldesignsmässigt tycker jag inte att den platsar i historieböckerna, men: stämningen gott folk, stämningen! Slottet använder grafik som används där och endast där, vilket i sig är unikt för ett spel från den här eran, och draget att låta Bowsers eldbollar segla hotfullt genom luften mot banans slut är genialiskt.

Utan att bli för nostalgisk måste jag nämna första gången jag stormade Bowsers borg. Jag var så nervös att en genomspelning av banan än i dag kan framkalla likartade känslor endast för att minnet är så djupt inpräntat hos mig. När jag till sist tog mig in till Bowsers lya första gången slutade det med att jag blev så uppspelt att jag stod upp, skrek och glömde spela (jag var bara fem år, kom ihåg det). I dag kan jag tackla striden i ett mer sansat tillstånd, men stämningen banan bygger upp är minst sagt episk och mötet med Bowser lever upp till förväntningarna.

Det finns mycket att säga om Dark Land, men redan i min inledning brände jag det bästa ordet: sadism. Kanske är världen nästan överdrivet svår, mörk och fientlig ibland; vissa gånger när jag spelar den kan jag tycka att Nintendo tog i så mycket att det hela nästan blir till en kliché – hör något såhär avgrundsmörkt ens hemma i ett Mario-spel? Dark Land är exakt allt forna tiders spelslut skulle vara, på gott och ont, medan utvecklare i dag frångått nittiotalsmallarna för att istället leverera slutmoment som överraskar. Självfallet har Dark Land flera originella drag, men någon litet avbrott mot eländet – precis som de flesta av de andra världarna ibland bryter av mot sitt eget tema – hade tillåtit ett ytterligare lite mera episkt crescendo. Någonstans där har vi det lilla kvalster av negativ kritik jag kan rikta mot Dark Land, och därför får Bowsers hemvist nöja sig med silvermedaljen.

Och vinnaren är...(som om ni inte redan listat ut det)