Kungliga kungariken: plats 1

Analys / NES / 19 November 2009

Efter två veckors nedräkning ska nu vinnaren koras. Samuel har efter många om och men kommit fram till vilken som är den bästa världen i Super Mario Bros. 3, och det här är hans hyllning till den.

Jag räknar ner inför Marios nästa äventyr med att rangorda världarna från en riktig Mario-klassiker och ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna: Super Mario Bros. 3.

Varannan dag fram till releasen av New Super Mario Bros. Wii publicerar jag en placering på listan. De principer jag följt i min bedömning och mina tankar omkring världarnas roll i allmänhet hittar ni här:

OM LISTAN

Tidigare delar:
Plats 8
Plats 7
Plats 6
Plats 5
Plats 4
Plats 3
Plats 2

Plats: 1 | Värld: 7 | Namn:

Pipe Land

Pipe Land är den bästa världen i Super Mario Bros. 3 därför att den fångar hela spelets essens på 14 banor. Den överraskar, den utmanar, den är originell och den är varierad – den saknar ingenting.

Temat är genialiskt och nyckeln till många av de ovanstående sakerna. Genom att kalla en värld Pipe Land ringade Nintendo in ett tema som inte låste dem rent grafiskt. Rör förekommer överallt i världen, och den förvirrande men briljanta kartan är överfull av de gröna härligheterna, men detta förbjuder inte Pipe Land från att hysa vattenbanor, lavafyllda borgar, en ökentripp och underjordiska labyrintkomplex. Pipe Land blir därmed aldrig någonsin, inte för en sekund, en tråkig upplevelse visuellt. Spelaren är också hyperalert inför varje ny bana, eftersom att det första gången faktiskt är helt omöjligt att veta vad som väntar.

Världens första bana är en bra symbol för allt Pipe Land gör så bra. För första gången i spelet – och nu talar vi ändå näst sista världen! – ska Mario sträva uppåt och inte åt höger. Snart upptäcker spelaren också att det går att springa ut på höger sida bara för att dyka upp på den vänstra, och med en enda bana har Nintendo brutit mot två saker spelaren tagit för helt givna.

Samtidigt visar den första banan också att Nintendo någonstans här insåg att de inte kunde hålla tillbaka på idéerna längre; de var inne på sista refrängen vad gällde Mario-spel till NES och det fanns ingen anledning att spara på krutet. Där sista världen blev en enda lång, mörk, aggressiv attack mot spelaren är Pipe Land den värld vari de tömde alla kvarvarande originella idéer – det blev några stycken.

I tvåan växlar spelaren mellan en under- och en övernivå för att ta sig mot målet, i trean är det springa för livet som stjärn-Mario som gäller och i femman möts man av närmast pusselartade utmaningar där man måste spela om vissa partier för att nå labyrintens utgång. Och fyran, det är kanske en av de bästa vattenbanor jag någonsin spelat med djävulska krav på spelarens precision (såvida man inte fuskar och använder eldblomman).

Mot slutet av hela världen, i den sista borgen, väntar dessutom en utmaning som sammanfattar allt de tidigare borgarna gjort med en bred flora fiender och hinder, där de tajmade hopp spelaren måste göra i slutet kan vara riktigt frustrerande innan man lärt sig knepen. Det är utan tvekan min favoritborg i spelet.

Jag skulle kunna fortsätta räkna upp de fantastiska banorna i denna värld, men jag stannar vid att konstatera att varje bana i Pipe Land har ett unikt signum som gör att de står ut ur mängden – och ändå är ”mängden” i Super Mario Bros. 3 en särskilt svår mängd att stå ut ur. Faktum är att just rören kanske inte är det egentliga temat i Pipe Land, jag skulle lika gärna kalla världen ”Innovation Land”. Det hade nog varit aningen magstarkt av Nintendo, men just denna anhopning av galna – tillika briljanta – idéer är vad som verkligen karaktäriserar Pipe Land i mina ögon.

Musiken gör sitt till. Jag kanske inte skulle kalla Pipe Land-temat för min favoritlåt från spelet (det får jag göra en annan lista för; jag kan aldrig bestämma mig för något sådant utan en lista som underlag) men den passar definitivt världen utmärkt för den är minst sagt originell. Att fånga temat ”rör” i musik är svårt och istället tog Koji Kondo precis som banmakarna till det där originalitetsgreppet med en låt som jag skulle beskriva som minimalistiskt akustisk. Ljudmattan är väldigt tillbakalutad och tystlåten jämfört med de ihärdiga NES-toner som dunkar i de övriga världarna. Jag skulle kunna föreställa mig låten framförd av en ensam gitarrist i hörnet av en rökig bar i Vilda Västern. Exakt varför jag får den känslan vet jag inte, men det bevisar att låten är ensam i sitt slag i Super Mario Bros. 3. Unik.

Som ni märker fortsätter jag att komma tillbaka till ord av det slaget, som antyder att mycket i Pipe Land är något alldeles särskilt exklusivt. Nintendo fångade upp alla dessa ensamma saker och förde samman dem under ett tema, utan att det blev – förlåt – rörigt. Pipe Land är så splittrat och varierat, men ändå så enhetligt. Så klassiskt, så Mario, men ändå så oväntat. De tankegångarna sammanfattar ganska väl allt jag känner inför hela spelet, vilket för mig blev det ultimata beviset på att Pipe Land är det allra mest kungliga kungariket i Super Mario Bros. 3.

I morgon fredag: The Grand Finale