Konsolen som sög

Reflektion / Dreamcast / 7 September 2009

Vår Dreamcast-vecka startar med ett inlägg från en redaktionsmedlem som inte har några som helst erfarenheter av konsolen. Samuel levererar en skolpojkes teori om varför det gick som det gick.

Ska jag peka ut en dag i historien då allt rämnade för Dreamcast så blir det inte dagen då EA Sports beslöt sig för att inte stödja Sega eller dagen då Microsoft kavlade upp ärmarna och tog sikte på konsolmarknaden. Det blir dagen då Fredde konstaterade att Dreamcast suger.

Fredde var 1999 min jämngamla tolvåriga klasskamrat som tillsammans med mig och ytterligare några speltörstande pojkar spenderade lunchrasten i närmaste spelaffär. Skolan hade nyss börjat och några av oss stod dreglande framför den gigantiska TV-attrapp som under ett tjockt hölje av glas gömde den konsol som snart skulle krossa allt motstånd på marknaden – Dreamcast.

Fredde dreglade inte. Fredde var den av klassens killar som hade den äldsta brorsan, och det var en fribiljett till auktoritet i det här fallet. Medan vi andra stod och häpnades över konsolen och det spel som visades (Soul Calibur vill jag minnas) stod han ett par steg bakom med armarna i kors.

”Dreamcast suger, jag å brorsan ska då vänta på PS2.”

Utan större motargument – Robert gjorde ett tappert försök genom att peka på handkontrollen som hade en skärm i sig! – var konversationen över; lydigt slutade vi andra att visa intresse i konsolen som stod framför oss. Jag visste inte exakt vad det var som fick Fredde och hans storebror att propagera så hårt för den där framtida ”PS2” men just då fann jag ingen anledning till att tvivla på hans ord. Metal Gear Solid 2, Devil May Cry, Final Fantasy… Fredde slängde sig med namnen på de kommande PS2-spelen med en sådan övertygelse att vi andra tog efter bara för att det lät så bra.

I fortsättningen när vi diskuterade data- och TV-spel – ett frekvent återkommande tema vid gungorna varje rast – var det självklart att Dreamcast sög och att PS2 var frälsaren som snart skulle rädda oss alla.

Dreamcast hade räddats om bara de där tolvåringarna inte blivit övertygade av Fredde om att konsolen sög, är det vad jag försöker säga? Nej. Vad jag försöker säga är att jag tror att scenarier liknande de jag upplevde omkring tiden för Dreamcast-släppet inte alls var ovanliga, vare sig i Sverige eller i resten av världen. När en ny konsol släpps är enligt min erfarenhet alltid snacket i skolkorridorerna och på lekplatserna enkelriktat och ensidigt positivt. Det finns alltid någon som talar sig varm för den senaste tekniken; resten hänger på och tjatar på föräldrarna vilka till sist ger med sig.

Det stora undantaget är just Dreamcast, som jag hur jag än gör inte kan minnas annat än en skeptisk bild av. För varje Robert som tog Dreamcast i försvar fanns två Fredde som övertalade massan om att försvararen hade fel. Eftersom Dreamcast sålde så dåligt som den gjorde antar jag att det jag observerade knappast var unikt, som snacket gick på min skolgård måste det också ha gått på många andra.

Varför blev det så? Vem sådde det där fröet av tvivel och vad fick det att slå rot och gro så pass att det för evigt förpassade Sega till tredjepartstillverkarnas länder? Eftersom jag alltså aldrig spelade Dreamcast mer än i princip i butiker är jag helt fel person att svara på frågan. Det enda jag kan göra med perspektivet hos en som aldrig hoppade på tåget är att konstatera att jag aldrig var ens lite lockad. Dreamcast var för mig och min omgivning en parentes redan från start. Den kom, sågs och passerade utan att någon tog någon större notis om den, och Sega gjorde inget som fick oss att ändra oss innan det var för sent.

Resten av den här veckan kommer ni att få texter serverade av de som stod emot, de som inte lyssnade på Fredde eller kanske var nog gamla att faktiskt bestämma över sig själva. När jag läser vad de har att berätta om Segas sista konsol är det inte utan att jag kan känna ett hål i spelsjälen där något borde ha suttit.

Något spiralformat.