GTAIV: The Ballad of Gay Tony

DLC / Xbox 360 / 15 November 2009

Samuel har pangat sig igenom ännu några timmar i Libery City i ett försök att försvara Gay Tonys nattklubbar, och han verkar inte helt nöjd med hur Rockstar avslutar GTAIV-sagan.

Inför den tredje och sista delen i GTAIV-berättelsen, vilken började i april 2008 när Niko Bellic steg i land, är det tydligt att Rockstar lyssnat på fansen. Som ett direkt resultat av deras lyhördhet är också balladen om homosexuelle Tony och hans nattklubbimperium den sämsta delen av GTAIV.

De fans som fått sin vilja igenom är de som håller San Andreas som GTA-seriens höjdpunkt. Spelet var så överdrivet att Rockstar kände sig tvungna att börja om från noll med del fyra och det var oerhört lyckat enligt mig. Jag tillhör nämligen den grupp som tycker att GTA-seriens höjdpunkt hittills är just berättelsen om Niko och hans jakt på den där ”special someone”, en historia visserligen kantad av överdrivna och absurda saker men som ändå grundade sig i ett satiriskt och samhällskritiskt uttryck.

När de ovan nämnda grepp är Rockstar som allra bäst, och när vi fick veta att The Ballad of Gay Tony skulle heta just så hoppades jag på en historia som skulle ställa sexuella debatter och moralfrågor i rampljuset. Rockstar hade chansen att skära i dessa frågor med sin skarpa satiriska kniv, men istället tar de en slö klubba och slår in öppna dörrar. Skildringen av Tonys sexuella läggning går aldrig djupare än uttalanden som ”jävla bög” och äckligt stereotypa porträtteringar av homosexuella. Visst är det småfinurligt ibland, men oftast upplevde jag det enbart som plumpt – något jag aldrig mer trodde jag skulle få se i ett Rockstar-spel efter att ha spelat (förhållandevis) mogna GTAIV.

Det hela hjälps heller inte av att huvudpersonen Luis inte ens verkar medveten om att han är huvudperson. Rockstar har alltid låtit sina huvudpersoner vara något av oskrivna blad för att spelaren ska kunna forma sig en egen bild av personen, men här går det överstyr för Luis är enormt menlös. Hans enda karaktäriserande drag är att han har spanskt påbrå och därför tvingas utstå skällsord (fucking ’spic!) och otaliga svordomar på spanska som anspelar på hans etnicitet. Nog vet jag att Rockstar försöker lyfta fram problemen snarare än att förstärka dem, men de misslyckas fatalt.

Huvudpersonen i The Ballad of Gay Tony är alltså inte Luis, och egentligen inte heller mannen som får figurera i titeln. Istället skulle jag vilja kalla episoden för The Rap of Yusuf Amir, för den stormrike araben är kärnan i den sju timmar långa överdrift som är denna avslutande GTAIV-bit. Yusuf introduceras tidigt och visar sig ha en omotiverad drift att stjäla feta fordon, vilket leder till att Luis norpar helikoptrar, bilar och tåg (!) åt den galne araben. Stöldräderna kantas av explosioner, galna fallskärmshopp (nytt inslag i denna episod) massmord, kollapsad infrastruktur och…ja, fler explosioner. Det är inte trovärdigt någonstans och på tok för överdrivet för min smak men åtminstone underhållande att spela.

För det är ju lätt att glömma det där – det här är ett spel. Jag såg både huvudhistorien i GTAIV och första episoden The Lost and Damned som framförallt riktigt intressanta berättelser med intressanta rollfigurer som lockade mig förbi även de slentrianmässiga uppdragen, men i Ballad of Gay Tony är det inte berättelsen som får mig att fortsätta. Det finns ingen riktig poäng; nattklubbsomgivningen är mycket tråkigare än t.ex. motorcykelbrödraskapet i The Lost and Damned, och jag känner inte att jag strävar mot något utan glider runt i väntan på att få stjäla ännu en pansarvagn. Ballad of Gay Tony förvisso lägger de sista bitarna i Liberty City-pusslet – där de ökända diamanternas öde avhandlas en tredje och sista gång med ett ganska komiskt slut – men Rockstar gör inte precis något för att ta berättandet till nya höjder utan referenserna till tidigare berättelser känns den här gången stundtals krystade. Dessutom har många spel hunnit passera genom mina konsoler sedan april 2008 och flera av Rockstars små vinkar till tidigare händelser går mig förbi för att jag helt enkelt inte minns vad de syftar tillbaka till.

Åldern tar även ut sin rätt i det spelmässiga. Att stjäla en helikopter, fallskärmshoppa ur den ner till Star Junction, dra fram sitt raketgevär och spränga två polisbilar är aldrig fel, men det märks att mekaniken bakom har mer än ett och ett halvt år på nacken. Ribban höjs konstant i spelbranschen och det märks aldrig så tydligt som när ett nytt material kläs i en gammal dräkt. Ballad of Gay Tony känns helt enkelt lite småtrasigt, med en trasslig kamera, ett jobbigt skyddssystem och en svårstyrd Luis Lopez. Jag gnällde på spelet för detta redan 2008 när andra verkade tycka att actionbiten var lika bra som i Gears of War, men nu gissar jag att de flesta får svälja skammen och sött vandra över till min sida för ibland är spelets beteende under all kritik.

Om ni hör ljudet av benkotor som krossas så är det för att detta på många sätt är en sågning längs fotknölarna, det är jag fullt medveten om. The Ballad of Gay Tony känns helt enkelt för banalt och gammalt för att vara riktigt värdigt Rockstar, värdigt fantastiska GTAIV, och jag måste ta ut det på något sätt. Episoden har fortfarande definitivt sina poänger – de flesta personligheter vid sidan om Luis underhåller och gliringarna till sociala medier som Twitter är stiliga – men det råder ingen tvekan om att det är nitroglycerinet som är huvudingrediensen här. Känner du att några timmar galenskap är det sätt du vill avsluta din relation med GTAIV på kan ett tredje besök i Liberty Citys undre värld vara på sin plats – annars råder jag dig att hålla dig borta. Jag skrattar förvisso åt Yusufs galna upptåg, men när det är dags för nästa riktiga GTA-spel hoppas jag innerligt att jag får tillbaka det satiriska och medvetna Rockstar som gjorde GTAIV till en omedelbar klassiker.

Omdöme: 2 av 3 - Eventuellt köpvärt