Eftertexter är inte så bara

Reflektion / Multi / 6 September 2009

Samuel har precis sett eftertexterna i ytterligare ett spel rulla och börjar plötsligt reflektera över dem. Han kommer fram till att eftertexter är en stor konst som många föraktar.

Vad Wolfensteins betyg blir i slutändan är fortfarande oklart, men sluttexterna får en stinkande trea – ”inte bra”. Bara en sådan sak som att de är varit tillgängliga för mig via huvudmenyn ända sedan jag första gången matade in spelet i konsolen visar att utvecklarna Raven Software fått allt om bakfoten. För det mest elementära av allt måste ju vara att eftertexterna kommer EFTER att själva spelet är över – inte när som helst; då skulle det ju heta närsomhelsttexter. (Det ska dock noteras att vi svenskar gått vilse i översättningen här. På engelska heter det credits, så egentligen borde vi byta eftertexter mot ”beröm” eller ”tillkännagivanden”.)

Eftertextstraditionen bland spel är rakt lånad från filmbranschen, där varenda film har ordentliga eftertexter. Att spelutvecklare blir lata och hafsar ihop några rader är däremot väldigt vanligt och det gör mig vred. Vad är det egentligen för sätt av utvecklarna att behandla både sig själva och spelaren på? Utvecklarna får inte den beröm de förtjänar (för de förtjänar beröm även om spelet är sisådär, de har jobbat hårt) medan spelaren inte blir belönad efter avklarat uppdrag.

För mig är eftertexterna nämligen just det: en belöning för att jag har tagit mig igenom ett helt spel, från start till mål. Belöningskänslan kommer oavsett om eftertexterna har någon sorts finess eller om det är en enkel, klassisk namnlista som i sakta mak rullar fram under en kvart. Jag håller benhårt på traditionen att alltid titta på eftertexterna, just för att få den där särskilda känslan av att man klarat något. Eftertexterna antänder också alltid den där summeringsstubinen inom en som gör att man börjar reflektera över vad man egentligen spelat, ens känslor för spelet blir plötsligt mycket mer konkreta just i det där ögonblicket som det första tillkännagivandet i eftertexterna görs.

Det behövs därför knappast sägas att Wolfensteins eftertexter – som alltså hela tiden varit tillgängliga som ett av fyra alternativ i spelets huvudmeny – helt missar poängen. När jag vet att eftertexterna varit inom räckhåll spelet igenom blir belöningseffekten inte alls densamma, och spelet gör dessutom något så tråkigt som att efter avklarad slutboss kasta ut en till huvudmenyn innan eftertexterna automatiskt börjar rulla.

Nej, tacka vet jag utvecklare som respekterar sig själva och sin produkt så pass att de anstränger sig en aning med eftertexterna. Som sagt behöver det hela egentligen inte vara mer än en sobert designad namnlista som rullar förbi till tonerna av väl vald musik, men höjer man ribban kan det bli riktigt bra och kanske till och med underhållande att titta på. Årets hittills bästa exempel är Madworld (klippet infogat längst ned), vars eftertexter inte bara var underhållande utan direkt roliga; det var länge sedan jag tittade på ett stycke eftertexter i repris på Youtube.

Sen kommer då såklart frågan om huruvida detta över huvud taget har någon inverkan på spelet? Bör eftertexternas utformning och kvalité inverka på spelbetyg? Självfallet inte, men någonstans där ruvar också min poäng. Eftertexter är en bonusgrej som bör finnas med i någon form i alla spel men som kan utformas på egentligen vilket sätt som helst. Just eftersom att det är den frivilliga detaljen bland alla obligatorium i dagens spelklimat blir eftertexterna ett bra mått på utvecklarnas ambitioner. Tänk efter själva och upptäck hur chockerande väl ekvationen stämmer i många fall: dåligt spel = hafsiga eftertexter. Ibland stämmer såklart inte formulan, och då spelar det ingen roll; vi talar ju trots allt bara om eftertexter…