
Att recensera en recension
Reflektion / Multi / 8 Juni 2010
Jonas börjar idag gräva i ett viktigt ämne i spelbranschen: recensioner och skribenterna bakom dem. Han tar första spadtaget med en berättelse om ett val som ledde till tankar om vikten av källkritik.Recensioner är underhållande att läsa, och när tiden är inne att införskaffa ett nytt spel är det mot dom man vänder sig till för hjälp. Från 90-talets korta och infantila rader har vi nu kommit till långa, utfyllande texter som vänder ut och in på upplevelserna. Samtidigt har slutbetyget levt kvar, denna mytomspunna siffra som räknas fram med ett par luddigt beskrivna delkriterier.
En recension är i mångt och mycket en subjektiv utvärdering av en specifik upplevelse. Det betyder att personen som recenserar alltid spelar en avgörande roll i den reflektion som levereras i recensionen. Ju mer erfarenhet, kunnighet och perspektiv skribenten har inför uppgiften, desto tydligare bild ges om spelets svagheter och styrkor. Och ju tydligare bild som ges, desto lättare blir det för den som läser att skaffa sig en egen, mer rättvis uppfattning om spelets kvaliteter. Om du sedan köper spelet och håller med på flera punkter, då har du funnit en recensent som förmodligen kommer kunna rekommendera fler spel i din smak, även om de faller utanför dina egna preferenser.
Runt november förra året var jag sugen på ett nytt RPG, och då till min relativt nyinköpta Nintendo DSi. Det stod mellan Final Fantasy Crystal Cronicles: Ring of Fates från Square Enix och Suikoden Tierkreis från Konami. Final Fantasy-serien är jag väl bekant med och var inte speciellt intresserad av att ta del i ännu ett inavlat äventyr, så det lutade med andra ord åt Suikoden.Fram till högstadiet hade jag haft vanan att hyra spel innan köp, eller så hörde jag efter vad en vän tyckte. Fanns varken spelet att hyra eller informationen att finna så litade jag på att Super Power/Super Play recenserat spelet.
Utöver dessa möjligheter så var det svårt att göra någon större forskning, och därför slutade det ibland med att man spenderade en då stor summa pengar på ett spel där ytan såg fräsch ut men där insidan var allt annat än det.
Idag värderar jag mina pengar mer och har inte samma möjlighet att hyra eller testa, men tack vare internet finns det hundratals åsikter och recensioner tillgängliga. Så inför just det här köpet i november så kollade jag upp vad de större spelsidorna gett respektive spel för betyg. Jag minns att jag stod i Webhallens lokal i Göteborg före köpet och surfade runt på IGN och Gamespot via min Iphone. Jag skummade igenom texterna kvickt och då jag kände mig lite stressad lade jag betoningen på siffran längst ner i texten – ett misstag, såklart.
Det verkade som att båda spelen hade fått liknande värderingar (runt 8 av 10) vilket tillsammans med mina tidigare erfarenheter av Final Fantasy gjorde att jag valde Suikoden Tierkreis. Recensionerna berättade att det inte var ett klassiskt Suikoden-äventyr vilket fick mig att backa lite, då klassiskt var vad jag var ute efter, men jag var ändå nyfiken på att uppleva spelserien. De flesta som hade kommenterat påpekade just hur dåligt spelet bar upp seriens arv men belyste även flera positiva aspekter. Den övergripande känslan var att spelet var väldigt väl mottaget, vissa tyckte till och med att det var "fantastiskt".
Efter att ha spelat spelet kunde jag dock konstatera att inga av de floskler som jag fann i recensionerna kändes motiverade i mitt huvud, och utan att gå in på detaljer så tyckte jag helt enkelt att Suikoden Tierkreis var dåligt. Kanske var spelet bara inte för mig, och min dåliga inställning till upplevelsen lade en dimma över de kvaliteter som faktiskt fanns. Då många hade skrivit om det som ett höjdarlir började jag fundera över min egen kritiska förmåga. I efterhand bestämde jag mig för att kolla upp fler åsikter; jag var ju bara tvungen att se om jag var ensam eller om någon delade mina kritiska tankar.
James Obeso heter han som gav spelet 5 i betyg, och jag har på senare tid gjort det till en vana att ta reda på lite information om de som skriver. Att tala om spel på ett sätt som faktiskt kan bidra till nya insikter är fortfarande långt borta, och även om Costikyan tog upp ämnet först 1994 så känns det lika aktuellt idag. Därför ska man veta att recensioner sällan utgår ifrån någon form av professionell synpunkt, utan återigen till största delen är baserade på skribentens erfarenheter. Visst finns det de som kan plocka ut designelement och jämföra dem objektivt mot andra, men i största allmänhet skiner de egna preferenserna starkt igenom. Och om ett spel får mellan 5 och 9 vet man att det är något som inte stämmer. James profil är tilltalande för mig; han är intresserad av spel likväl som han är intresserad av mycket annat. Han gillar att lära sig nya saker, och är med sina 24 år förmodligen lika erfaren som jag när det kommer till spel. Hans recension av Tierkreis stämmer överens med vad jag själv tycker på de flera punkter och jag är sugen på att läsa vilka spel han faktiskt rekommenderar. Redan här blev jag nog lite partisk då han framställer sig på ett sätt som jag kan relatera till.
Benjamin Sullivan gav spelet en nia, och lika kontrasterande som Thunderbolt Games hemsida är, lika kontrasterande är recensionen. Benjamin är lyrisk över det mesta i spelet och tar upp samma saker som James gjorde, fast positivt vinklat och med en dos floskler. Storyn är i hans tycke helt fantastisk och från början till slut är han "enthralled", alltså trollbunden.
Jag gör samma sak som med James och kikar på hans profil. Tyvärr finner jag inte den personliga känslan bakom orden men ser att de spel han gillar just nu är Defense of the Ancients och World of Warcraft. Utifrån den informationen har jag full förståelse för att han är helt trollbunden av storyn i Suikoden Tierkreis.
Engelskans "awesome" är allmänt överanvänt och ordet har fått se dess udd bli nedslipad under åren. Samma behandling har de flesta positiva värdeord i världen i allmänhet och spelvärlden i synnerhet fått uppleva; ord som "enastående", "fantastisk" eller bara "bra" är helt relativa för både recensent och läsare och för att få en uppfattning om vad de betyder så har många en kortare förklaring. Gamer Limit beskriver sina kriterier med konkreta exempel och på ett nyanserat sätt som tilltalar mig. Det kontrasterade Thunderbolt har ingen förklaring utan förutsätter att läsaren lägger in sin egen tolkning av slutbetyget, vilket spontant känns korkat. Jag kan förvisso förstå meningen i att inte beskriva sina kriterier – det blir upp till läsaren att då fylla i med passande adjektiv och tolka recensionen – men då får man ingen måttstock för vad recensenten tycker heller. Slutbetyget förlorar med andra ord sitt syfte.
Jag satt just och läste en recension som jämnade Final Fantasy 7 med marken. För en Final Fantasy 7-fanboy som jag var det tortyr att läsa, men det framgår också hur lätt ens egna preferenser lägger ett rosa skimmer över allt. Jag höll med den som skrev och kan tycka att negativa texter ibland ger ett trovärdigare intryck än de texter som lyfter spelen till skyarna. Bäst är så klart en balans där kritiken är ständigt befogad. Men oavsett om Final Fantasy 7 var bra eller inte så är det en positiv upplevelse jag aldrig glömmer och något som påverkar mig i mitt spelande. Ska man lita på någons recension är det nog idé att förstå vilka upplevelser de heller aldrig kommer glömma.
Ni kan läsa Costikyans text "I have no words and I must design" här!
Jonas Johansson
Skribent