Presskonferensomdömen

Artikel / Multi / 18 Juni 2010

Lika säkert som att E3 får spelare världen över upphetsade år efter år levererar Samuel sin skrivna dom till de tre presskonferenserna. År 2010 visade sig blir ett år av kontraster.

Ah, de legendariska presskonferenserna. Dessa tre livesända shower som får spelvärlden att stanna och hålla andan. Vad ska visas? Vilka ska vara där? Får vi några bomber? Spänningen är alltid lika stor och det gäller också det nöje jag finner i att dissekera dem och peka med hela handen mot det bra såväl som det dåliga.

Jag kommer alltså att precis som vanligt gå igenom de tre stora presskonferenserna bit för bit för att slutligen dela ut ett betyg mellan 0 (horribelt) och 5 (fenomenalt). Som vanligt är det viktigaste inte alls vad som visades (även om det såklart spelar en stor roll) utan också hur. Hur var upplägget på presskonferensen? Tempot? Hur var öppning och avslutning och hur skötte sig talarna? Dessa faktorer och fler därtill bidrar till att göra en presskonferens mer eller mindre underhållande – det är vad jag bedömer, inte vilket företag vars spel jag helst vill spela.

Dåså – nu kör vi! Och må bästa presskonferens vinna!

Microsoft

Microsoft var som vanligt först ut och vi kan väl lika gärna konstatera direkt att de inte precis lade ribban särskilt högt. Faktum är att de placerade den kanske 40 centimeter ovanför marken men ändå fortsatte att riva gång efter annan i en timme innan lidandet slutligen tog slut.

Ja, så dålig var faktiskt Microsofts presskonferens vid E3 2010.

Det började inte som en katastrof, ska sägas. De första tjugo minuterna var som presskonferenser är mest med visning av ett par redan utannonserade titlar. Hideo Kojima var andra akt med sitt Metal Gear Rising – ett av få spel på den här presskonferensen vi faktiskt inte hade sett innan – och just då kände jag att potentialen i arrangemanget fanns där.

Ganska snabbt anade jag dock att något var ganska galet denna måndagkväll. Känslan växte sig stark i precis samma ögonblick som Epics Cliff Blezinski kom in och skulle visa Gears of War 3.

”GEEEEEARS! OH YEAAAH!” tänkte jag.
”Jahapp…ett till Gears. Jaja, det ska väl visas det med” tänkte Cliff.

Det fanns liksom ingen energi bakom, ingen entusiasm. Var var den Cliff som på ett härligt b-igt sätt sågade sig igenom en kuliss på GDC, spände sina biceps och utannonserade Gears of War 2? Var var jävlar anammat och viljan att visa vilket fantastiskt spel han gjort?

Visst ser Gears of War 3 fantastiskt ut, jag påstår inget annat, men det tycker jag inte tack vare presentationen vid presskonferensen utan tack vare att jag vet vad de tidigare spelen presterat och vad Epic kan.

Cliffs utstrålning smittade av sig. Peter Molyneux kom in och snackade om Fable 3, och för att vara Molyneux var det galet tråkigt och oinspirerat. En klyschig trailer och en Molyneux som personifierade uttrycket ”en dag på jobbet” var vad vi fick.

Kulmen i hela meningslöshetsorgien nåddes när Halo: Reach visades. Någon Bungie-snubbe stegade in, läste repliker från manuset som om han inte visste vad de betydde och sedan slog någon tekniker i bakgrunden på en video som inte ens hade en berättarröst.

”Här, vi orkade inte klippa, men ni vill väl titta ändå, det är ju Halo”.

Just det Microsoft – DET ÄR JU HALO! Var befann sig pompan och ståtet denna inledande E3-afton? Jag hade satt ihop en sexigare presentation av samma spel med endast Powepoint och Folkets Hus i Nordmaling till hjälp.

Sen kom då det Microsoft uppenbarligen själva ville prata om: Kinect. Här fick showen lite energi eftersom några av presentatörerna faktiskt utstrålade någon sorts vilja att vara på scenen. Tyvärr blev det mesta i det här partiet alldeles för utdraget – det ska inte ta tio minuter att visa en videochatt! – och det häftiga i att Kinect faktiskt verkar vara duktig på gest- och röstigenkänning drunknade i vår tilltagande vilja att det skulle hända något med showen.

Det gjorde det inte; Microsoft visade Kinect-spel på Kinect-spel och presentationerna var utformade enligt mall 1A: två glada personer drar dåliga skämt, tävlar mot varandra och skrattar alldeles för mycket och jättekonstigt. När Nintendo var som allra mest fokuserade på Wiis rörelsefunktioner kunde det också bli ganska segt emellanåt, men de försökte i alla fall att bjuda upp. Ni kanske minns hur Satoru Iwata och Shigeru Miyamoto m.fl. spelade tennis live 2006? Hur Reggies kroppsvikt blev ett hett diskussionsämne i och med Wii Fit-presentationen 2007? Nintendo har alltid försökt, de har haft ambitioner om att underhålla (och ibland lyckats) – Microsoft genade i måndags i varje kurva.

När eländet så till sist skulle ta slut satt vi alla och hoppades på att en bomb av storlek större skulle dra upp showen ur de djupaste träskmarkerna. Istället sjönk den lägre än aldrig förr. Finalen bestod i att Don ”Jag har utstrålning som en dåligt asfalterad väg i Sundbyberg” Mattrick avtäckte den nya, slimmade versionen av Xbox 360. Avtäckandet var snyggt – att han lyfte bort den Xbox 360 som stått på scen hela tiden och vi fick se en svart sak gömma sig under den var ett finurligt drag (fast fejkat; den nya ryms inte i den gamla) – men det som följde efter var det fulaste av det fula.

En muta.

MUTA.

Det var som att Microsoft själva visste hur dåligt de hade presterat och var tvungna att kompensera för det genom att skänka en konsol till alla i publiken – mestadels journalister. Det var så lågt, men ändå en så talande slutpunkt för den här skittillställningen.

Vet ni vad. Jag hade tänkt ge Microsoft en poäng för att de visade Gears, Metal Gear och Halo: Reach och för att Xbox 360 Slim är snygg, men jag ändrar mig.

En muta. Va fan.

Betyg: 0 av 5

Nintendo

Efter Microsofts horribla inledning kunde Nintendos presskonferens i princip inte bli sämre. Ironiskt nog tog Nintendo istället tillfället i akt och levererade den i mina ögon bästa E3-presskonferensen sedan jag började sätta sifferbetyg 2006.

Nintendos presskonferens vid E3 2010 hade allt – ALLT. Tempot var oklanderligt, i princip allt som sades var ny information eller inspirerade brandtal, den varvade speldemonstrationer med trailers, gäster, intervjuinslag och komiska passager, den hade hårdvaruavslöjanden och drösvis med spel.

Den hade allt.

Mitt enda lilla frågetecken är egentligen hur de kunde ta risken att demonstrationen av det absurt efterlängtade nya Zeldaspelet till Wii skulle saboteras av tekniken. Tanken med att chockstarta med Links comeback var fantastisk, och när Shigeru Miyamoto bokstavligen hoppade ur kulisserna för att ta saken i egna händer nickade jag för mig själv och konstaterade att ”ja, Nintendo är i form”.

Men, chocken blev alltså lite hämmad av att spelet inte riktigt fungerade när det kom till kritan, och visst anade vi lite besvikelse och kanske en gnutta panik bakom lekfarbror Miyamotos igenkännbara leende. Synd där, men jag tvivlar fortfarande inte på att spelet kommer att bli fantastiskt.

Efter det lilla guppet var det autobahn mot spelhimlen som gällde och det var Reggie Fils-Aime som satt vid ratten. Till skillnad från alla Microsofts talare kvällen innan så kändes Reggie denna afton som en man med en övertygelse, ett kall. Och det var inte det kall han hade 2007 och 2008: att stå på E3-scenen och tala direkt till Elsie, 78. Nej, det var det kall han senast hade 2004, när han sa något om sparka röv och ta namn. För sparka röv och ta namn var vad han och Nintendo sysselsatte sig med den kommande timmen.

Vi fick ett nytt sportspel med Mario. Vi fick nya Golden Sun. Vi fick ett nytt Goldeneye. Vi fick Kirby i en alldeles sagolikt vacker form. Vi fick Donkey Kong Country – DONKEY KONG COUNTRY – från Retro Studios. Knappt hann lågorna från den ena bomben slockna innan nästa släpptes, och hela tiden hade Reggie det där uttrycket som sa att det bara var början.

För sen kom ju 3DS, och jag har aldrig sett en hårdvara säljas in på ett mer övertygande sätt. Nintendo har självförtroende nu, och det märktes när nya 3DS ackompanjerad av rök och blixtar hissades upp ur scengolvet. Kejsaren själv, Satoru Iwata, klev fram ur skuggorna, greppade den och började berätta vad de kokat ihop. Han sa bara sanningen, men vi blev konstant tvungna att se efter om det inte var en dröm alltihopa.

Kulmen, och det slutgiltiga beviset på att ingenting var omöjligt denna afton, var när Iwata avslöjade det första spelet till 3DS. Och precis när trailern rullade igång och visade en blå himmel slogs jag av självklarheten i det hela: klart det är Kid Icarus, en kväll som denna kan det inte vara något annat. Uppföljaren som blivit ett stående skämt, som inte ens fansen riktigt trodde på längre, var avslöjad. Som lanseringstitel till en ny konsol. I 3D. Från Mashahiro Sakurai, Nintendos stora hardcorevän.

Där var gränsen i princip nådd; vi hade inte kunnat smälta en rejäl utannonsering till. Nintendo hade fler, men de skonade oss från att behöva uppleva en chock till, så lite snabbt rabblade Iwata bara upp de spelserier som är på väg till 3DS. Ni vet, småskräp som Kingdom Hearts och Metal Gear Solid, inget särskilt.

Han hade kunnat säga Ocarina of Time 3D, vet vi nu, men antagligen hade de inte nog många ambulanser redo för de hjärtinfarkter som efter de fyra orden hade drabbat de kolesterolpackade amerikanerna i lokalen.

Det finns så mycket mer att säga, men jag stannar där. Det här var det bästa jag sett på E3, någonsin ever. Nintendos presskonferens E3 2010 är därmed officiellt måttstocken för hur en presskonferens vid E3 ska se ut. Jag trugar mig djupt, som Pumba hade sagt, och är glad över att få ha upplevt den kavalkad av pur spelglädje som strömmade från scenen tisdag den 15 juni 2010. Tack Nintendo.

Betyg: 5 av 5

Sony

En dryg timme efter att Nintendo avslutat sin bejublade presskonferens var det Sonys tur. Plötsligt hade de mycket, väldigt mycket att leva upp till. Och visst, presskonferensen blev inte direkt usel som Microsofts, men den blev en enda lång axelryckning. En utdragen gäspning. Ett fjuttigt tåludd som svävade i ett dammigt, mörkt rum med betongväggar där endast tre små punkter skänkte någon som helst ljus i mörkret. Och innan vi gräver i mörkret tycker jag vi kan vända oss mot ljuspunkterna.

Kevin Butler var en av dem. Sonys nya pr-maskot är som en sorts bizarro-version av Jack Tretton, de är så lika sett till ytan men så olika i allting annat. När Tretton stiger in på scenen sugs all energi ur rummet och hjärnan ställer sig i standby-läge – när Butler tar till orda sätter man sig upp och lyssnar. Ett spexigt och taggat Sony hade gett hela showen till Butler, men nu fick han endast fem minuter till att briljera. Tyvärr gjorde han det i form av ett rent stand up-inslag; han presenterade inget spel och gav oss inga nyheter. Fegt Sony, men ett skönt avbrott i monotonin som sagt.

Ljuspunkt nummer två var THE SURPRISE (note from Aperture Science: the extremely boring press conference WAS NOT the SURPRISE). Sony anade antagligen att allt snack om PSN Plus (zzZZZzzz), extremt intetsägande Move-spel (zzzzZZZZZz) och PS2 (ZZZZZZZZZZZ!!!) skulle göra oss sömniga, så plötsligt avbröts Tretton mitt i en mening och Gladdos röst hördes. Det var Portal 2-dags, men tyvärr var den trailer vi fick egentligen ingen trailer utan bilder som vi redan sett i rörligt format; jag blev inte ett dugg klokare.

Själva behållningen i det inslaget var istället Gabe Newell och hans efterlängtade kärleksförklaring till PS3:an. Vi som följt Valves trassliga förhållande till konsolen kunde känna ironin skölja över oss, och Newell var högst medveten om det. Därför blev hela inslaget sådär meta-härligt och nördigt som få andra inslag tilläts bli under Sonys presskonferens; de ska alltid vara så korrekta, så affärsmässiga, så ”titta vilken fin slipsknut jag har”-uppstyrda. Visst, hellre det än mutor, men när kommer dagen då Sony bjuder upp och ger oss en Killzone-match mellan Jack Tretton och Kaz Hirai? Just det: aldrig.

I alla fall, nördighet var ordet och det leder oss till den sista ljuspunkten: en livs levande clown kör in på scen i en truck. Att Twisted Metal skulle utannonseras vid E3 överraskade knappast någon som följt med i förhandsspekulationerna – skaparen David Jaffe själv har ju i princip utannonserat spelet – men sättet det gjordes på var riktigt läckert. Den inledande teasern var effektfull och övergången till live-clown var snyggt regisserad. Tyvärr saknade själva spelvisningen därefter den stuns som behövdes och det gnäller jag inte på Jaffe för. Spel som Twisted Metal ska man spela, inte titta på. Så en perfekt slutsmäll var det här långt ifrån; det var en okej final, inte mer.

Tre ljuspunkter och en okej final räcker dock inte på långa vägar i en annars galet sömnig tillställning. Sony hade faktiska utannonseranden att göra vid ett par tillfällen – redan där trumfade de Microsoft – men själva utannonseringarna var inget att hänga i granen, bortsett från Twisted Metal. Allt var förhandstippat, inget chockerade eller överraskade.

Eller ja, en sak överraskade mig faktiskt: att de fortsätter att ge PSP konstgjord andning. Att höra Jack Tretton och en överdrivet självmedveten tonåring stå och snacka om hur PSP ska få sin femhundrade omstart kändes smått löjligt när man bara timmarna innan hade sett framtiden i vitögat med 3DS. Ni får gärna fortsätta marknadsföra och sälja PSP och PS2, Sony, men ni behöver inte prata om det för det ÄR INTE UNDERHÅLLANDE.

Sony måste med andra ord lära sig prioritera. Sony hade i år, som alla andra år på E3, en alldeles för lång presskonferens. Nintendos presskonferens hade, har det visat sig såhär i efterhand, kunnat innehålla ett dussin utannonseringar till. Men de avböjde, eftersom att det skulle ha blivit för mycket. Sony kunde kanske inte ha använt samma princip (hade de tagit bort fluffet hade presskonferensen varit 14 minuter lång) men de kunde med lätthet ha kapat bort en halvtimmes segt Tretton-babbel. Hade de ersatt det med åtminstone ett par vettiga trailers till för spel vi vet finns där ute (The Last Guardian…) hade jag gett dem tvåan och ett godkänt betyg, men nu kan jag inte göra det med gott hjärta.

Sonys presskonferens vid E3 2010 var en gäspning personifierad. Den upprörde inte, den engagerade inte, den var inte minnesvärd. Den hände. Och sen fanns den inte mer.

Betyg: 1 av 5

(Här skriver jag vanligtvis en liten avslutning där jag berättar vem som vann årets presskonferenskamp. Jag tänker inte håna er intelligens genom att göra det i år.)