Den glade japanen

Artikel / Multi / 9 Oktober 2009

Vid årets Nordic Game-mässa fick GAMEcore.se chansen att tala med mannen bakom No More Heroes och Killer 7. Samuel berättar om mötet med den okomplicerade Goichi Suda.

”Nu får vi se hur det här går” säger min kollega Alexander när vi leds till intervjurummet där vi ska möta Goichi Suda, mer känd som Suda 51. Alex har precis innan berättat för mig om tidigare japaner han intervjuat vid Nordic Game-mässan i Malmö och hur de varit sega, svårhanterade och nästintill omöjliga att få intressanta svar från. Vi är med andra ord stålsatta när vi stiger in genom dörren.

På andra sidan undrar jag varför Alex skrämde upp mig med spökhistorier, för vad som möter oss är en glad japan – med en lika glad tolk bredvid sig – som med ett genuint leende på läpparna ivrigt sträcker fram handen till att hälsa. Jag slappnar genast av en aning och det ska visa sig att även denna gång är det första intrycket korrekt. Mina tidigare bilder av herr Suda som en aningen pretentiös och flummig japan suddas omedelbart ut – ibland säger spelen inte allt om upphovsmannen. I det här fallet visar det sig att Suda 51 inte är annat än en glad, småbarnslig karl som älskar spel. Han skiner exempelvis upp när Alex inledningsvis nämner att Another World är ett av hans favoritspel – det är nämligen också Sudas favorit.

”Jag kommer fortfarande ihåg när jag spelade det första gången” säger Suda. ”Jag blev väldig chockad. Jag upplevde något, en berättelse jag aldrig upplevt förr i ett spel. Det är en del av spelet men jag kände att det var ett modernt spel, jag kände att jag faktiskt var en del av spelet. Och det fick mig att känna att TV-spel är det överlägset bästa underhållningsmediet och att det fanns stora möjligheter med det” förklarar han. Det framkommer att Another World var lite av en vändpunkt i Sudas karriär; spelet var vad som slutligen ledde in honom på den väg han i dag vandrar.

Another World är dock bara en av många inspirationskällor för Suda 51. Med tanke på hur många konstigheter spel som Killer 7 och No More Heroes innehållit frågar vi honom varifrån han hämtar alla sina idéer, bl.a. sin fixering vid lönnmördare (huvudpersonerna i både Killer 7 och No More Heroes har detta ”yrke”).
”Det är inte för att jag dödar människor varje dag (skratt), men jag tänker på sådant i min vardag. Så det jag tänker på reflekteras i spelen. Det är förmodligen samma sak här, när jag ser på teve varje dag om någon som blivit mördad så tänker jag på varför folk dödar och varför man måste göra så. Så tänker jag och det ger mig idéer som hamnar i spelen.”

Oväntat civiliserat svar, tänker vi och funderar över om det är hela sanningen.

Svaret är nej, det var det inte, för när Suda dagen efter håller föredrag radar han upp filmer som inspirerat honom, och det är sannerligen ingen konventionell uppräkning. De mest normala titlarna får sägas vara Jackass, Dirty Harry och Memento – med resten är vi djup ute i flams-träsket och simmar. Under presentationen hinner jag fundera över om någon större västerländsk spelutvecklarprofil öppet skulle snacka om influenser från källor som dessa, och min bästa gissning är nej.

Att jag gissat rätt blir jag övertygad om när Suda visar den film som inspirerade honom mest till No More Heroes: El Topo, en underground-film från 1970-talet. Skratten fullkomligen haglar i salongen när vi på duken ser något som bäst kan beskrivas som en västern-parodi; folk skjuts till döds på de allra löjligaste tänkbara sätt, blodet (även fast det syns att det är av ketchupkvalité) forsar, skådespeleriet är uselt och de billiga skämten haglar. En dvärg görs till åtlöje. Någon får armarna avhuggna men strider ändå. Suda själv skrattar ikapp med publiken, men blir snabbt seriös igen när han berättar hur filmen bland annat influerat bosstriderna, lönnmördartemat och våldsuttrycket i No More Heroes.

Med just våldet är dock Suda noga med att det ska vara spektakulärt, inte våldsamt och otäckt (El Topo verkar dock inte ha prickat in några av de ledorden). För moraltanter kanske det är samma sak förtäckt under ett annat ordval men för Suda tycks distinktionen viktig. Han förklarar också att det är därför han håller fast vid den cel shading-stil som han hittills använt i Killer 7 och No More Heroes.

”Jag var riktigt nöjd med resultatet i Killer 7. Tekniken tillät mig att uttrycka det jag ville visa i spelet. Det var väldigt artistiskt, och det gillade jag. Det handlar inte om att jag tycker om cel-shading. Jag tycker om att skapa innehåll med t.ex. de svarta konturerna och kraftfulla skuggor. För att få konsten att bli mer realistiskt, realistisk för den världen.”

Sudas inspirationskällor vad spel beträffar är inte heller de man hade förväntat sig. När vi specifikt frågar honom om västerländska spelutvecklare han ser upp till nämner han genast Criterions Alex Ward. Det visar sig att Suda 51 är ett stort fan av Burnout Paradise. ”Stort fan” är snarast en underdrift, faktiskt, då han i somras hade loggat över 700 speltimmar (!!) i Paradise City. Så vad föll han för?
”Jag har spelat racingspel förr men Burnout Paradise känns inte som ett vanligt racingspel. Det känns som om spelet berättar en berättelse. Det finns inget berättande i spelet men jag känner att det ligger en historia bakom det. Jag känner att jag vill leva i staden, så jag vill köpa marken i staden av Criterion så jag kan få bo där.”

Vi svarar med att vi redan kan se rubrikerna framför oss – ”Suda 51 vill köpa Paradise City” – och han skrattar. Igen. Men sen lägger han an en småfinurlig min som tycks säga ”det vore kanske inte en så dum idé ändå”.

Vi bestämmer oss dock för att inte följa upp ämnet utan ställer siktet på No More Heroes 2: Desperate Struggle. Spelets existens förbryllar oss en aning, för Sudas CV talar klarspråk: mannen gillar inte att göra uppföljare. Fram tills detta spel har han aldrig tidigare gjort en direkt uppföljare till något av sina alster. Vår givna fråga är varför han plötsligt bryter trenden?

”Anledningen till varför jag aldrig gjort uppföljare förr är för att jag varit fokuserad på en titel. Vissa, när de gör ett spel, tänker redan då på en uppföljare, de färdigställer inte spelet i den första versionen. Så har jag aldrig gjort,” säger Suda rakryggat, ”jag lägger alltid min kraft på att slutföra det jag har, att göra en version.

Men, för No More Heroes 2… Berättelsen slutfördes förvisso i det första spelet men jag känner att jag vill se Travis växa upp och se hur han skall överleva i framtiden, och jag tänkte att spelarna vill veta mer om Travis.”

Travis, ja. Den avige huvudpersonen i No More Heroes är sannerligen en personlighet, och Suda själv tycks helt ha fattat tycke för honom. Kort efter Nordic Game förklarade Suda för Nintendo Power att han ”älskar Travis” och vill se honom i nästa Super Smash Bros.-spel. Han ser därför ett bra No More Heroes 2 som ett sätt att stärka Travis aktier inför att Nintendo ska sätta ihop nästa Smash-gäng.

Mitt i all Sudas upphetsning inför fördjupandet av personen Travis och No More Heroes 2 går vi tillbaka till originalet och påpekar att det, snällt uttryckt, inte sålde särskilt bra i Japan och på sin höjd okej här i väst. Det brukar inte vara ett bra scenario inför en uppföljare. Suda nickar.

”Jag tror att ettan kunde ha blivit bättre, mycket bättre än det blev. Men det beror inte på innehållet utan det beror på något annat. Vi tänkte på hur man kunde sälja spelet bäst i Japan, så vi måste kanske inte ändra innehållet utan det är snarare ett marknadsföringsproblem” förklarar han. Sedan vi gjorde intervjun har en del av företagets planer för att sälja bättre i Japan uppdagats, och det inkluderar ett steg bort från viftandet (det blir inget stöd för Wii Motion Plus, vilket Suda tidigare nämnt) och istället ett steg närmare hardcore-publiken med stöd för Wiis Classic Controller. Specifikt är det Monster Hunter-publiken man siktar på, eftersom att det spelet tydligen med fördel spelas med just Classic Controller.

Innan vi hinner beröra ämnet No More Heroes 2 desto mer öppnas dörren och nästa intervjugäng skickas in. Goichi Suda tar i hand, skickar en hälsning till GAMEcores läsare och skrattar – igen – innan vi skiljs och jag bestämmer mig för att helt slänga Alex teorier i sopkorgen. Visst finns det säkert knepiga japanska spelutvecklare, men Suda 51 är inte en av dem. Han är helt enkelt en vanlig, glad japan som gör spel. Och såvida han inte bestämmer sig för att flytta till Paradise City lär han fortsätta att överösa oss med tokigheter ett bra tag till.