Elias mamma håller honom hårt i handen när de hastar genom city för att hinna med nästa buss. Att hon är stressad bekommer inte femåringen, som koncentrerar sig på att hoppa jämfota över strecken på backen. Rätt vad det är gör han halt vid leksaksbutikens gigantiska skyltfönster och trycker näsan mot glaset. Han ser en robot som blinkar, vrider på huvudet och siktar med en skitfrän laser mot de förbipasserande shopparna.

“Mamma kolla vilken coool, får jag gå in och titta på den?!”

“Inte nu, vi måste hinna med bussen.” Hon drar lätt i armen för att få fart på honom igen. Noll respons.

“Men du har ju tittat på kläder flera gånger, jag vill jag vill!”

Hon suckar, tänker att 58:an ju ändå går en gång var sjuttonde minut, och så vänder de på steget och går in i leksaksbutiken. Elias blir själaglad, givetvis. Tio minuter senare kommer de ut med roboten i påsen. Därefter saknas ingen studs i steget från Elias sista vägen till bussen.

När skyltfönster fungerar såhär gör de precis vad de ska. Måhända håller de på att tappa sin funktion mer och mer, men kanske kan konceptet hitta nya sätt att leva vidare på. Nintendo sitter i alla fall på en potentiell guldgruva, för i mina ögon är Wii U:s flaggskepp Nintendo Land inget annat än ett färgglatt, digitalt skyltfönster.

Jag spelade nyligen Pikmin Adventure i Nintendo Land tillsammans med fyra vänner. Vi talar spelintresserat folk som självklart känner igen Mario och Zelda men även Metroid. Någon nickar faktiskt halvt igenkännande till Animal Crossing. Pikmin, däremot, tycks ingen känna till. Det hindrar dock inte gruppen från att bemöta Olimars Nintendo Land-attraktion av leenden, skratt och en och annan anmärkning om japaners förmåga att komma på galna spelidéer.

Vi hamrar oss ivrigt fram genom nivåerna, samtidigt som mina vänner med jämna mellanrum frågar mig om originalspelet som attraktionen bygger på. Jag förklarar ivrigt att minispelet bara ger en glimt av vad det riktiga Pikmin har att erbjuda, och när jag berättar om de mest grandiosa slagen – där Olimar marscherar med en 100 Pikmin stark armé mot monster av betydligt större snitt än de som dyker upp i Nintendo Land – då har jag definitivt deras fulla intresse.

När kvällen hade nått sin ände och jag nynnande på Nintendo Land-temat medan jag städade lägenheten, funderade jag på vad som egentligen hade utspelat sig i min soffa. För samtidigt som Nintendo gav mig och mina vänner en spelkväll av rang, bedrev de också marknadsföring av allra mest effektiva slag. På en kväll lyckades de introducera Pikmin för fyra nya spelare. Och spelarna i fråga har inte bara sett en logotyp eller hört mig beskriva det, utan också – och framförallt – spelat något underhållande som är åtminstone någorlunda representativt för den riktiga upplevelsen.

Jag vet inte om det här var Nintendos uppsåt (i nuläget är det svårare än vanligt att läsa Nintendos tankar) men oavsett om det var avsiktligt eller ej har de med Nintendo Land skapat ett digitalt skyltfönster. Och med den genomgående höga kvalitet attraktionerna innehåller, finns det goda chanser att de lockar in köpare i sin butik.

Numera är jag väldigt lockad av tanken på en till spökjakt med Luigi i Luigi’s Mansion 2.

Att Nintendo Land marknadsför Wii U som koncept vet vi, men vad jag vill trycka på är hur attraktionerna också blir utmärkta tillfällen för Nintendo att visa upp sina varumärken. Är de smarta ser de Nintendo Land som mycket mer än ett interaktivt museum där företagets arv ännu en gång får visa sin bredd. Det har de Smash Bros. till – Nintendo Land kan göra så mycket mer. Nintendo Land kan visa att Nintendo inte glömt ett visst varumärke och ge oss hopp om att det faktiskt ska återvända (t.ex. F-Zero), det kan återuppliva saker vi trodde var döda och på så sätt mäta intresset för att ta återupplivningen ett steg till (t.ex.Balloon Fight) och de kan skapa intresse för en serie där en ny del faktiskt är på väg (t.ex.Luigi’s Mansion).

Just Luigi’s Mansion har nog haft störst effekt på mig. Jag gillade originalet back in the day men var länge likgiltig inför det faktum att en uppföljare till sist släpps på 3DS nu i vår. Tills jag sögs in i Nintendo Land-attraktionen, det vill säga. Alla de sessioner där jag och mina vänner nervöst jagat det minst lika nervösa spöket har påmint mig om den mysiga atmosfär originalspelet faktiskt hade, och numera är jag väldigt lockad av tanken på en till spökjakt med Luigi i Luigi’s Mansion 2. Jag är övertygad om att det minispelet – eller något annat – har haft samma effekt på andra.

Fallet Luigi’s Mansion visar att Nintendo Land i sin skyltfönsterroll inte bara når oinsatta (som i Pikmin-exemplet), utan också de mest erfarna spelare, om än på ett annat sätt. Är Nintendo smarta förstår de detta, och använder det. Släpper de inte fler attraktioner i nedladdningsbar form är de direkt korkade, men vad jag förespråkar är mer än klassiskt DLC. Säg till exempel att Nintendo på E3 i juni visar upp ett spel baserat på ett nytt varumärke från Retro Studios, tänkt att släppas till jul. Någon gång mellan E3 och släppet, kanske två-tre månader innan lanseringen, kan Nintendo strategisk “öppna” (d.v.s. släppa för nedladdning) en Nintendo Land-attraktion som ger en försmak av upplevelsen på samma sätt som Pikmin Adventure ger en glimt av vad den serien har att erbjuda.

Det blir något helt annat än en demo. En ny attraktion kan Nintendo till att börja med ta betalt för, till skillnad från en demo. Attraktionen expanderar också ett spel samtidigt som den gör reklam för ett annat. Dessutom tror jag chansen att locka oinvigda till att testa attraktionen är betydligt större än om den kommer i demoform. Om jag är en spelare som inte följer E3 har jag ingen större anledning till att vara intresserad av en demo för kommande spel Y. Om jag däremot ser att det släppts en ny attraktion till spelet jag redan har (och de allra allra flesta har Nintendo Land), finns en grundanledning för mig att bli intresserad.

Att det här upplägget i samma veva håller Nintendo Land konstant aktuellt, är en fin bonus. Folk gnäller på att Nintendo Land är mindre direkt än Wii Sports, men det beror på att Wii U:s koncept är mindre direkt än Wiis. Den konsol Nintendo Land ska visa upp, visar det upp med bravur, så Nintendo har all anledning att se till att sådana som jag – tidiga köpare av konsolen – har Nintendo Land nära ytan på spelhögen. Det är till för att åka fram när folk hopas framför min Wii U och vill förstå konceptet. Det är till för att agera skyltfönster, som sagt.

Handlare byter innehåll i sina skyltfönster titt som tätt för att erbjuda återkommande förbipasserande nytt ögongodis, samtidigt som de vill hålla sig säsongsaktuella. Exakt så måste Nintendo använda sitt skyltfönster om det ska fylla sitt syfte. Med tanke på hur mycket Nintendo har på sitt skrivbord just nu tvekar jag på att de kommer att lyckas, men jag är åtminstone övertygad om att Nintendos nöjespark har betydligt större potential än vad vi vid första anblick kunde ana.