Vi bjuder på livesänd podcastanalys av Sonys E3-presskonferens mitt på dagen på tisdag, eftersom presskonferensen äger rum mitt i natten (03.00) svensk tid. Kan Sony lägga in en växel till för PS4 efter premiärvisningen i februari?

I Bonus! avsnitt 92: Vi livesände vår analys av Sonys E3 2013-presskonferens senare samma dag efter dess avslut under natten den 11/6. Här kan du lyssna på showen igen, eller för första gången om du missade den.

“There was a time before Kratos became the monster known as The Ghost of Sparta.

A time when something other than rage consumed him.”

När jag och Alex i vår podcast Puls för ett år sedan analyserade utannonseringsvideon för God of War: Ascension var berättarröstens ödesmättade leverans av replikerna ovan i princip det enda vi hade att gå på. Vi kliade våra huvuden över när spelet skulle utspela sig och vad det skulle berätta. Kratos historia kändes komplett efter trilogin, och vi hade även fått två kompletterande spel i och med Chains of Olympus (som utspelar sig före ettan) och Ghost of Sparta (som utspelar sig mellan ettan och tvåan), båda på PSP.

Hekatoncheirer – säg det tre gånger med munnen full av Mariekex. Den obegripliga följden bokstäver utgör ett av de namn som God of War: Ascensions öppningssekvens levererar till mig i en sådan där snygg levande teckning i intensiva röda, orange och svarta färger. Teckningen berättar historien om erinnyerna och Aegaeon, en av de tre hundrahänta hekatoncheirerna.

En teaservideo, ett datum och ett löfte om “Playstations framtid”, och folk går bananer. Undertecknad också, på många sätt. Trots att den teaservideo Sony härom veckan släppte för sin tillställning den 20 februari (natten mot den 21 svensk tid) egentligen bara består i att fyra välkända geometriska figurer visas ur porriga vinklar med åska i bakgrunden, fick den åtminstone vissa av mina nackhår att inta vertikalläge. Den verkar ha framkallat liknande, ofta starkare, reaktioner hos många. Sammanfattar vi effekten med ett ord ligger hype nära till hands, en vara spelvärlden aldrig tycks bli mätt på.

Notera nu, innan du fortsätter läsa, att också mina nackhår reagerade. Jag gillar hype; jag är inte mer människa än att jag tycker det är roligt att spekulera i och fantisera om storheten hos kommande ting. Samtidigt vill min mer resonerande sida ta ett steg i den alltid lika gångbara riktningen bakåt för att se vad det egentligen är vi håller på med när vi än en gång köper en biljett till hypekarusellen. 

Med det steget taget ser jag situationen klart. Spelvärlden får just nu knipa rejält för att inte kissa i sina kollektiva byxor i väntan på att nästa generations konsoler från Sony och Microsoft ska avtäckas. Samtidigt stirrar tiotusenkronorsfrågan mig rakt i ansiktet: vad exakt är det vi är så exalterade över? Jag riktar frågan till alla er där ute och ni får gärna hjälpa mig att besvara den, för jag kan inte riktigt ringa in svaret.

Jag vill veta vad nästa generations spel kan göra, inte hur de ser ut.

Är svaret så enkelt som fetare grafik? Inte för mig, i alla fall. Jag vill veta vad nästa generations spel kan göra, inte hur de ser ut. Vill jag få en försmak av hur nästagenerationsspel kan se ut behöver jag dessutom bara klicka mig till Youtube och leta efter videor fångade i PC-versioner av spel från de senaste åren. Eller kolla på trailers för Star Wars 1313, Watch Dogs och Metal Gear Solid: Ground Zeroes – utannonserade nästagenerationsspel i förklädnad. Mot slutet av den nya generationen kan det som alltid bli andra bullar, men av de första lassen spel förväntar jag mig en grafisk kvalitet som inte radikalt överstiger den vi ser i dag från plattformsexklusiva spel.

Är svaret istället fler kompletterande tjänster? Nya Playstation-kontrollen verkar få en delningsknapp som låter oss dela video med andra på stört, och vi kan förvänta oss Facebook- och Twitter-integrering upp till öronen. Det blir säkerligen Netflix, HBO Go, Spotify och annat mediagodis, kanske som en del av någon typ av abonnemang, i alla fall i Microsofts fall. Allt ska bakas in i moderna gränssnitt. Jag ger tummen upp till möjligheten att använda samtliga dessa nya påhitt, men är de anledningen till att den där videon reste nackhåren på mig? Till att jag ska vilja langa fram fyra-fem tusen för att locka en PS4 till min spelsamling? Nix.

Är svaret då alla de originella, intressanta varumärken vi kommer att se födas? Det skulle det kunna vara – om jag nu trodde att det är vad som kommer ske. Tyvärr pekar de flesta rykten på att Guerilla avtäcker ett nytt Killzone, Naughty Dog ett nytt Uncharted, EA ett nytt Battlefield, Ubisoft ett nytt Assassin’s Creed. På Microsoft-sidan ryktas om ett nytt PGR, det femte i ordningen. Yves Guillemont, Ubisofts starke fransman, har tjatat om att den långa generationen hejdat nya varumärken, men jag är rädd att när plattformshållarna ska visa upp de stora kanonerna för de nya konsolerna, då är nästan bara de beprövade varumärkena välkomna.

Så jag vet inte. Jag vet inte exakt varför jag är så sugen på att riva ut dagar ur kalendern tills det står 20 februari. Antagligen handlar det om den där fåniga sista saken som överger människan: hoppet. Hoppet om att grafiken kommer vara utomjordiskt vacker och få mig att vilja slänga mina gamla konsoler ögonaböj. Hoppet om att Sony och Microsoft utvecklat nya, banbrytande tjänster som förändrar hur vi interagerar med våra konsoler. Hoppet om att Uncharted, Killzone, PGR och de andra faktiskt får stå åt sidan för nya, vågade varumärken. Och eftersom vi människor gillar att hoppas, är det precis vad jag ska hoppas* på fram till den 20.

(* = I mitt inre sätter jag en asterisk vid hoppet, vilken påminner mig om att vara förberedd på besvikelse.)

Blir nästa generation mer av samma sak i en lyxigare förpackning, är i alla fall jag inte särskilt intresserad. Då vet jag inte varför jag ska börja spara tusenlappar inför årsslutet när de format jag äger i dag inom tolv månader kommer att ge mig GTA 5, The Last Guardian (hoppet, som sagt var!), Bioshock Infinite och Beyond: Two Souls. För att inte nämna allt Nintendo kommer att hitta på framöver med Wii U, en konsol som vi faktiskt sett kan bidra med nya idéer (om än bara i små portioner hittills). När det kommer till Orbis och Durango handlar allt fortfarande bara om löften, löften som i våra fantasier blir till något magiskt. Frågan är bara, när man bryter ned det, exakt varifrån det där magiska ska komma.

Jag vet som sagt inte. Så jag vänder mig till er för att få hjälp i frågan: vad är det vi är så exalterade över?

Jag öppnade ett paket innehållande en NES för ungefär 22 jular sedan. Jag köpte en SNES för mina första egna pengar någon gång under 1992. Den höll i sig tills Tobias Bjarneby intalade mig att Super Mario gör sig utmärkt i 3D och en Nintendo 64 blev resultatet av en tripp ner till den lokala spelkällaren. Här någonstans börjar min schism med Nintendo. Den är inte alls att jämföra med den stora påveschismen år 1378 utan artar sig lite lugnare; som ett förhållande där parterna sett allt av varandra och håller ambitionerna på en låg nivå.

Bärbara Playstation Vita närmar sig årsdagen för lanseringen i Japan, vilken skedde i december i fjol. I Europa och USA har den funnits ute sedan i våras. Och trots konsolens ringa ålder finns det just nu all anledning att stämpla Vita som utrotningshotad. Inför den första julhandeln i väst ser läget faktiskt smått hopplöst ut för Vita. På hemmaplan, i Japan, är det dessutom ännu värre.

På många sätt är det för tidigt att döma konsolen, men siffror som dykt upp den senaste tiden har en sådan domedagsaura över sig att jag omöjligt kan beskriva läget som något annat än en katastrof som utvecklar sig framför ögonen på oss.

Vid det här antalet veckor in i Dreamcasts livstid hade den sålt i fler exemplar än Vita på samma tid

Låt oss börja med Vitas situation i hemlandet. Den senaste statistiken från Media Create visar att Vita förra veckan såldes i ynka 5 806 exemplar. Det är den lägsta noterade veckosiffran för konsolen sedan lanseringen, och att jämföra med de 50 – 70 000 Nintendo 3DS som säljs i varje vecka i landet. Totalt har Vita nått precis över miljonen sålda exemplar i Japan sedan lanseringen, medan 3DS redan är uppe i 7,8 miljoner bara i hemlandet. 3DS har varit ute längre, visst, men jämför vi bara årets försäljning har 3DS nått drygt 3,5 miljoner under 2012. Vita? Blott 580 000.

Hur dålig är den takten? Såhär: Vita hade en starkare premiär än Segas misslyckade konsol Dreamcast, men faktum är att vid det här antalet veckor in i Dreamcasts livstid hade den sålt i fler exemplar än Vita på samma tid. Och den hade betydligt starkare mjukvaruförsäljning, med bl.a. Shenmue som en tidig succé. Vita saknar ännu tillstymmelse till försäljningssuccé på spelsidan. Så, kort sagt: det är illa.

Innan vi vänder blicken mot framtiden, kikar vi först på läget här i väst. Tyvärr finns inte heller i vår världsdel något positivt att hämta för Sonys eleganta bärbara tingest. I samband med deras senaste finansiella rapport släppte Nintendo i förra veckan på sedvanligt vis försäljningskurvor för samtliga konsoler på den europeiska marknaden, och i gröten av färgade streck som omfamnar varandra ser vi ett mörkblått streck för Vita som haltar sig fram oroväckande nära botten:

Att säga att bilden talar sitt tydliga språk vore en överdrift, men förd under lupp visar den att Vita ligger markant under försäljningen för föregångaren PSP, precis som i Japan. En jämförelse med 3DS blir ännu mindre smickrande, där Nintendos bärbara av streckinfernot att döma stadigt ligger på 40-50 000 sålda exemplar i Europa varje vecka (med ett ryck vid lanseringen av New Super Mario Bros. 2 och 3DS XL) i kontrast till 10-15 000 för Vita. Som dessutom uppvisar en fallande kurva, oroväckande nog.

USA? Därifrån får vi tyvärr inga konkreta siffror längre; NPD har slutat offentliggöra dem och Sony själva säger inget. Att de inget säger, säger dock en sak: det finns inget positivt att säga.

Trots den minst sagt dystra situationen, håller Sony så god min de kan. Representanter har i intervjuer erkänt att de skulle älska att ha sålt fler Vita, men hävdar samtidigt att den faktiskt har sin första julhandel framför sig och att konsolen ska hålla i tio år. Till båda dessa påståenden kan jag förvisso bara nicka och hålla med. Ja, den har sin första jul i väst framför sig och ja, visst ska Sony tänka långsiktigt. Men finns det något som i nuläget talar för att julens ankomst ska hjälpa Vita? Inte ett smack.

Sony framhäver fem titlar som viktiga för konsolen denna julhandel: Playstation All-Stars: Battle Royale, Fifa 13, Need for Speed: Most Wanted, Call of Duty: Black Ops Declassified samt Assassin’s Creed 3: Liberation. Inte kattskit, absolut inte, men en sak skriker en i ansiktet: avsaknaden av exklusiva titlar. 3DS kom till sin första jul med en prissänkning, Super Mario 3D Land och Mario Kart 7 i ryggen. Hade Sony haft en line-up hälften så stark som den Nintendo mönstrade förra julhandeln hade jag inte ens skrivit den här texten. Nu förlitar de sig på fem spel som finns eller kommer även till PS3. Även om jag som PS3-ägare skulle vara tilltalad av någon av dessa Vita-titlar, är det alltså lätt för mig att undvika ett konsolinköp på ca 1 900 kronor när jag kan köpa spelen i deras fullvuxna former på PS3. Kort sagt: utan exklusiva titlar kan du inte sälja en konsol.

Allra mest oroande för Sony är kanske att det är precis dessa titlar som ska göra jobbet även i Japan i jul. Fem västerländska titlar – lycka till med det. Varje gång jag tar del av veckostatistiken från Japan mellan nu och nyårsafton kommer jag att kisa och halvt titta bort sådär som man gör när filmen man ser börjar bli för läskig. 3DS kommer nämligen att göra blodig slarvsylta av Vita i julhandeln i Japan, precis som här i väst – även om slakten procentuellt sett nog blir lite mindre här.

Skulle någon tvinga mig att satsa på pengar på huruvida Vita är en levande plattform eller ej efter julhandeln 2013 skulle jag satsa på “nej”

Okej, det har alltså gått riktigt dåligt för Vita hittills och allt talar för en tung, tung julhandel. Hur ser framtiden då ut? Tyvärr har vi här det största problemet av alla – vilken framtid? En attraktiv hårdvara i kombination med exklusiva titlar som driver köparna till hårdvaran är framgångsreceptet för ALLA konsoler, utan undantag. Sony har i mina ögon ingen utannonserad exklusiv titel på gång som ens kan drömma om att ha samma effekt på Vita-försäljningen som t.ex. Super Mario 3D Land hade på 3DS-försäljningen i fjol. Tearaway? Killzone? Det sistnämnda har visat svag potens som drivare av konsolförsäljning på PS3, och Media Molecules gulliga Tearaway har inte den breda publik ett flaggskepp måste ha.

När Sony i augusti avtäckte just Tearaway, Killzone samt några trevliga kampanjer för Vita, skrev jag att de tycktes resa sig på nio och visa att de tänker göra något för sin utrotningshotade konsol. Jag trodde då att det inte var för sent, men det var innan jag hade sett  hur obefintlig försäljningen varit i höst. Med så dåliga siffror under 2012, kommer få tredjepartsutvecklare se poängen i att stödja Vita framöver. Ja, exklusiva tredjepartsspel kan vi nog glömma (Keiji Inafunes Soul Sacrifice lär bli undantaget som bekräftar regeln) och vad gäller Sony-spel är ekvationen tuff. PS3 måste underhållas, PS4 är på väg och de har begränsade resurser – Sony kan inte göra allt samtidigt. På PSP litade Sony till stor del på att tredjepartsutvecklare skulle dra lasset, speciellt i hemlandet; Monster Hunter allena höll konsolen levande under de sista åren. Nu är Monster Hunter hos Nintendo, liksom Dragon Quest, de två viktigaste varumärkena i Japan.

Vad kan de göra? Finns det någon chans för Vita? Jag vet ärligt talat inte längre. Skulle någon tvinga mig att satsa på pengar på huruvida Vita är en levande plattform eller ej efter julhandeln 2013 skulle jag satsa på “nej”, men med en heroisk räddningsinsats från Sony kan jag fortfarande få fel. De måste ordna fram ett par exklusiva titlar stämplade med deras allra starkaste varumärken, typ God of War och Gran Turismo. De måste sänka priset, möjligen i samband med att de släpper en ny modell som återlanserar konsolen och kanske kapar bort funktioner i syfte att pressa priset. De måste också uppvakta tredjepartsutvecklare med ekonomiska incitament och med en tydlig plan som visar att de visst kan tjäna pengar på Vita.

Det är många måsten och en lång väg att vandra. Alla siffror och trender pekar emot Sony, och inget talar för att trenden vänder. Jag önskar Sony all lycka, och sitter gärna här om ett år och har fel. Tills dess snickrar jag så smått på en dödsruna för Playstation Vita, för som situationen är just nu misstänker jag att jag kommer att få användning för den.

De flesta spel har musik. Toner som medföljer upplevelsen, åtminstone. Däremot är de spel där händelserna i ljudvågornas rike är något annat än bakgrundsskval eller på sin höjd en stämningshöjare lätträknade. Vi har de rena musikspelen – Rock Band, Singstar och gänget – och så har vi de mer eller mindre abstrakta, rytmbaserade spelen (jag tänker Parappa, Frequency, Elite Beat Agents, sådant). Få har faktiskt på allvar försökt förena en klassisk spelgenre med musiken på ett organiskt vis, varför jag inte kan låta bli att vara intresserad av Soundshapes grundkoncept – plattformsmusikspel – redan från första början.

I Puls den 18 augusti: Puls återvänder efter sommaruppehållet med ett fullspäckat Gamescom-avsnitt. Fokus hamnar på de nya varumärken Sony presenterade, d.v.s. Rain, Puppeteer, Until Dawn och sist men inte minst Tearaway, Media Molecules nya titel för Vita som får mycket kärlek från Samuel och Alex. Detsamma gäller Capcoms nya Remember Me, som diskuteras flitigt.

Sony kom till Gamescom i Köln denna vecka med en gammal PS3 som tuffar på oerhört stabilt men också med en ny Vita som istället är riktigt, riktigt illa ute. Sony gömmer alla försäljningssiffror som står i deras makt att gömma, medan den offentliga statistik från Japan som pumpas ut på internet visar att Vita blir förnedrad av 3DS vecka efter vecka. Och utan ett Monster Hunter på horisonten – ja, utan någon garanterad storsäljare över huvud taget att skåda mot i kikaren – har folk på allvar börjat ifrågasätta hur länge Vita ska överleva. Det för Sony så viktiga tredjepartsstödet kommer att utebli nästan helt från 2013 och framåt om inte Sony sätter fart på försäljningen. Snarast.

Vi trodde att Sonys Jack Tretton skulle kavla upp skjortärmarna, ställa sig på scen på E3 i juni och rulla ut nyhet efter nyhet för Vita i syfte att övertyga oss om att konsolen har den livskraft namnet antyder. Någon första hjälpen fick Vita dock inte i Los Angeles i juni – den kom i Köln i augusti istället. Sonys nyheter på Gamescom har inte räddat Vita, men nu har Sony åtminstone rest sig på nio och visat att de tänker göra något åt situationen.

Det här är vad Sony behövde göra, men vad jag aldrig trodde att de faktiskt skulle göra.

Till att börja med bekräftade de vad de borde ha bekräftat redan på E3: Playstation Plus kommer till Vita. Varför det inte fanns på plats från start kan man fråga sig, men nu korrigerar Sony sitt misstag. Playstation Plus handlar om mervärde för de trogna fansen, och tjänsten tilltalar precis den målgrupp Sony till att börja med måste få ombord på Vita-tåget innan de kan sikta bredare.

Exakt hur tjänsten ska fungera för Vita gick de inte in i detalj på, men det blir nog väldigt snarlikt PS3-motsvarigheten och det enda stora frågetecknet är egentligen om de som redan är medlemmar i Playstation Plus kommer att få alla Vita-fördelar gratis, eller om det krävs någon typ av expanderat medlemskap för det. Med tanke på vilket givmilt humör Sony verkar vara på (jag kommer till Crossbuy-initiativet lite senare), gissar jag att de kommer att expandera utan krav på extra plånboksöppning.

En sak som lyst med sin frånvaro i Vita-utbudet har varit starka, exklusiva titlar från förstapartsstudior. En essentiell beståndsdel i vilken konsols bibliotek som helst, för att inte säga den allra mest essentiella. Matematiken för såväl tredjepartsutvecklare som konsumenter är enkel: om Sony inte visar att de på allvar stödjer konsolen, varför ska jag då lägga mina slantar på den? Med två titlar på Gamescom visade Sony att deras förstapartsstudior visst vet att Vita existerar.

Holländska Guerilla gör till att börja med ett helt nytt Killzone för formatet. Precis, Guerilla – ingen reservstudio någonstans i obygden. All heder åt studior som Sony Bend (Uncharted: Golden Abyss) och Nihilistic (Resistance: Burning Skies), men att Guerilla, de faktiska skaparna av Killzone, arbetar med ett spel byggt för grunden för Vita skickar ett tydligt budskap. (Att Killzone sedan faktiskt flera gånger om visat sig sakna någon större försäljningskraft utanför den innersta spelarkretsen, det är ett problem som inte riktigt hör till i sammanhanget. Tanken – ”stor förstapartsstudio arbetar med Vita-exklusivt spel – är det centrala här.)

Sedan har vi då fantastiska lilla Media Molecule. Trogna GAMEcore-läsare vet att undertecknad har en särskild plats i mitt hjärta reserverad inte bara för Little Big Planet utan för hela Media Molecule och deras karismatiska spelskaparstil. Det är alltså föga förvånande att jag endast tack vare första trailern för Tearaway – Media Molecules nya, Vita-exklusiva plattformstitel – gick från att betrakta Vita som en axelryckning i portabel form till att känna ”jag MÅSTE ha en sån!”. Vi tar och tittar på den där förtjusande trailern igen:

Att döma av den här trailern (och med Media Molecules gedigna arbete med Little Big Planet-spelen i åtanke) är Tearaway allt jag önskar mig av ett Vita-exklusivt spel. Britterna har konstruerat en värld och ett koncept som tycks gifta sig perfekt med formatet. Det är vackert, men utseendet tjänar också spelmekaniken eftersom spelaren kan manipulera de pappersomgivningar figuren Iota reser genom. Det sjuder av den där värmen som, åtminstone för mig, gjorde Little Big Planet oemotståndligt. Media Molecule visar också återigen fingertoppskänsla i det perfekta musikvalet (låten är ”Shut Eye” med Stealing Sheep). Bara en sådan sak.

Tyvärr spelar min åsikt i det här fallet en väldigt liten roll. Jag representerar inte den spelargrupp som har Vitas öde i sina händer. Tearaways estetik, framtoning och upplägg försäkrar att det inte kommer att bli en succé hos de bredare massorna. Visst blir Sony glada om jag och du köper en Vita – som sagt, det är hos kärnspelarna de måste börja sitt återtåg – men Vitas öde kommer i slutänden att avgöras hos Fifa- och Need for Speed-publiken. Sicken tur då att de båda EA-serierna under Gamescom bekräftades vara på väg till Vita denna höst.

Sony behöver dock något som kan driva den där ack så viktiga Fifa- och Need for Speed-publiken till Vita (annars köper de ju bara spelen stationärt), och här kommer vi så till den viktigaste utannonseringen från Sony på Gamescom: crossbuy. Redan på E3 i fjol började Sony visa hur PS3- och Vita-spel kan interagera med varandra, och i samma stund började vi spekulera i huruvida de skulle ge köpare av PS3-spel någon typ av uppmuntran till att köpa samma spel på Vita. Och vilken uppmuntran sedan – de kommer att bjuda på Vita-versioner av spel som ingår i crossbuy-initiativet!

Det här är vad Sony behövde göra, men vad jag aldrig trodde att de faktiskt skulle göra. Om jag nu t.ex. köper Playstation All-Stars på PS3, kommer jag veta att samma spel väntar på mig på min Vita den dag jag köper den. Jag går, i princip, miste om ett spel om jag inte köper Vita. Det är en lite skev men ofrånkomlig psykologi. Nu har Sony endast utannonserat tre spel för crossbuy än så länge – nya Ratchet and Clank, Sly 4: Thieves in Time samt nämnda Playstation All-Stars – men alla initiativ börjar någonstans. Det här, ska ni veta, är ett oerhört kliv att ta för Sony. De ger bort spel i tider då den ekonomiska snaran runt företagets nacke är hårdare åtdragen än någonsin. Deras kalkyler måste emellertid visa att crossbuy kan få PS3-ägare att flockas till Vita och att givmildheten kommer att löna sig i längden – och jag tror de kan ha rätt.

Ett smärre orosmoln tornar upp sig: räcker det med förstapartsspel för att flockningen ska ske? Jag har nämligen svårt att se tredjepartsutvecklare vara allt för ivriga med att sätta crossbuy-stämpeln på sina Vita-titlar. Sony har ett egenintresse i att driva folk till Vita (d.v.s. de tjänar pengar på konsolförsäljningen), men bjuder EA Fifa 13-köpare på PS3 på Vita-versionen av spelet blir det ren välgörenhet. Kanske kan Sony gå in och stötta sådan välgörenhet någonstans, men jag tror att crossbuy med enstaka undantag kommer att stanna som ett initiativ för förstapartspel. Men med tanke på hur stark Sonys uppställning av sådana varit på senare år – och nu även ser ut att kunna bli på Vita – kan det räcka långt.

Så, applåder till Sony för den heroiska framryckning denna vecka inneburit för Vita är på sin plats. När vi så småningom låter applåden dö ut och tar ett steg tillbaka måste vi dock vara realistiska och konstatera att Vita fortfarande är en krisande konsol. Den har en låååång väg att vandra. Playstation Plus, crossbuy, Killzone och Tearaway utgör tillsammans blott ett litet steg på rätt väg. Men med tanke på att Vita för bara en månad sedan kändes som en konsol som kanske inte skulle ta så många steg till över huvud taget är det inte illa pinkat. Sällan har det väl passat bättre att konstatera att liket lever.

Så är E3 slutligen så pass långt bakom oss att det försvunnit ur vyn i backspegeln och endast lever kvar som ett minne i spelarnas kollektiva medvetande. Den direkt motbjudande eftersmak många av oss – i alla fall undertecknad – fick i munnen direkt efter mässan har inte precis mattats ner. Snarare har den intensifierats. Slagit sig till ro i mina slemhinnor och lagt sin bittra bismak på varje bit av spel och spelmedia jag konsumerat. Värst är det när jag vaknar, hasar mig ur sängen och omedelbart ser standby-lyset på mina konsoler under teven. Varför slår jag inte bara av dem, frågar jag mig, när det ändå inte finns något på horisonten värt att stå i standby för. E3 slog obarmhärtigt fast att det just nu verkligen inte är en ljus tid att vara spelare.

Om Red Faction: Guerilla skulle få barn med Command & Conquer är jag övertygad om att avkomman skulle bli Starhawk. Resultatet är ett realtidsstrategispel (RTS) sett ur tredjepersonperspektiv s om utspelar sig i rymdwesternmiljö bland gruvarbetare, mutanter, mechs och häftiga svävarcyklar. Det kan inte bli coolare. Det är smutsigt och grovt, men med en viss estetik som tilltalar. Som arbetarson känner jag mig som hemma och även om pappa aldrig sprungit runt med en gigantisk mech är jag övertygad om att även han skulle inse fördelarna med arbetssättet.

I Bonus! avsnitt 79: Som traditionell avslutning på E3 sände vi på torsdag kväll den 7/6 en nära på tre timmar lång livesänd podcast där vi talade om de hetaste spelen på E3 2012 och även sammanfattade mässan som helhet. Här har du spelanalys så att det räcker till nästa E3… nästan i alla fall. Nu i nedladdningsbar form för dig som missade sändningen eller bara vill lyssna igen.

I Bonus! avsnitt 77: Vi livesände vår analys av Sonys E3 2012-presskonferens vid lunch på tisdag den 5/6. Här kan du lyssna på showen igen, eller för första gången om du missade den.

Natten mot tisdag höll Sony sin presskonferens vid E3 2012, och även om den inte bjöd på särskilt många nyheter i spelväg fick vi djupare inblickar i flera redan utannonserade titlar. Och så stod själva utannonseringarna ut desto mer, med Quantic Dreams Beyond: Two Souls i spetsen.

I Puls den 3 juni: Vi sände Puls live onsdag den 30 maj som ett startskott för E3-bevakningen 2012 på GAMEcore.se. Samuel, Alex och Fredrik gick igenom de senaste ryktena inför mässan, analyserade och spekulerade. Vilka spel förväntar vi oss att få se och vilka kan överraskningarna bli? Vilka förväntningar har vi på de tre stora presskonferenserna? Allt detta och mycket mer bjöds lyssnarna på i Puls Live – nu kan du lyssna på showen i efterhand.